Försvarsaktierna som ju har varit de senaste månadernas stora börsvinnare, föll brant i inledningen på den gångna veckan.
Den plötsliga och koordinerade nedgången öppnade givetvis för frågeställningar om vad som egentligen låg bakom den kraftiga rörelsen som fick bl.a. SAAB att tappa 10% under tisdagen.
Den förklaringen som de flesta nyhetsmedier förde fram i dagsljuset var en sektoranalys från amerikanska Goldman Sachs som ifrågasatte potentialen bland europeiska försvarsbolag. Andemeningen i analysen var att förhållandet mellan risk/potential hade blivit ogynnsam efter ett osedvanligt kursrally i sektorn som ju eskalerade under Q1.
Att kurserna har gått kraftigt uppåt är förstås sant. Se bara på SAAB som även efter veckans nedgång är upp närmare 50% bara i år. Viss korrigering behövs sannolikt då inga träd växer till himmeln. Inte ens Nvidia gör det. Någon kursbubbla inom försvarssektorn är det dock generellt inte tal om. Enligt samma analys värderas de europeiska försvarsbolagen i snitt till ett P/e-tal om 20 baserat på framåtblickande vinstprognoser. Antar man att samtliga europeiska NATO-länder steppar upp för att möta kraven som undertecknats (investeringar motsvarande 2% av BNP) är det sannolikt inte en utmanande hög multipel.
Personligen har jag svårt att se att den typen av sektoranalys skall leda till den typen av följder. Den lär säkert ha bidragit inte minst givet den kraftigt utbyggda algohandeln men att det ensamt skulle stå som förklaring känns ändå märkligt. Därför fortsatte jag gräva efter ytterligare förklaringar och fann exempelvis att man från Kinas håll förespråkar förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. Det var Kinas utrikesminister Wang Yi som föreslog att man kunde anordna ett möte där ett eventuellt fredsförslag kunde diskuteras på lika villkor. Det är inte första gången som den typen av uttalanden sker men kanske ligger det något mer konkret bakom orden den här gången.
Är man optimistiskt lagd kan man förstås hoppas på att börsen i vanlig ordning har nystat upp att en lösning på Ukrainakriget finns inom räckhåll. Det vore verkligen på tiden även om väldigt lite talar för det just nu. I kulisserna har det ryktats länge om att en uppgörelse skulle kunna nås om Ukraina överlämnade de territorier som Ryssland har lagt beslag på sedan 2014. En uppgörelse som förstås passar de allra flesta som numera är krigströtta utom då ukrainare själva. Särskilt konstigt är det naturligtvis inte. Föreställ er själva om ett krig som Sverige var inblandat i uppgavs kunna ta slut om vi bara ”gav bort” Öland och Gotland eller annan del av Sverige som angriparen lyckades ta kontroll över. Spontant ingen deal man ser fram emot.
Å andra sidan bör man naturligtvis inte glömma bort att försvaret av Ukraina sker till stor del tack vare hjälp från i första hand USA men även en rad europeiska länder. Hjälp som förstås inte är helt gratis men ändå en uppoffring som inte alla i berörda länder (som ej har relation till Ryssland) riktigt förstår vitsen med. Det är sannolikt inte särskilt lätt för någon i Texas eller för den delen kanske i Spanien att förstå varför man skall hjälpa Ukraina. Sådant är betydligt enklare i baltiska länder, Polen eller för den delen Sverige och Finland. Vi vet att om Ukraina faller så lär de imperialistiska intressena inte avstanna där. Aptiten hos krigsherrar tycks nämligen växa i takt med måltiden, i synnerhet när den följs av framgång.
En sak som det inte talas ofta nog om är det faktum att större militära konflikter är inflationsdrivande. Att å ena sidan föra ett krig och å andra sidan försöka få bukt med hög inflation blir således problematiskt. Idag är det nämligen inte enbart i Ukraina som det pågår ett krig. Samma sak sker ju i Mellanöstern och från och till gnistrar det även på en del andra håll i världen. Detta har fått allt fler länder att satsa på militär upprustning som förvisso skapar tillväxt bland dem som tillverkar vapen (däribland Sverige) men i övrigt sysselsätter kapital som man annars hade kunnat använda i betydligt mer produktiva investeringar än just krigsmateriel. Det förutsätter dock att fred råder vilket dessvärre inte riktigt är fallet (än)nu.
Mycket riktigt tycks heller inte inflationen riktigt vilja ge med sig. Konsumentpriserna i USA steg 0,4% i mars, jämfört med februari. Uppräknat i årstakt steg KPI med 3,5%. I februari var inflationstakten 3,2% varvid trenden onekligen pekar åt fel håll. Förväntningarna låg förvisso på ökning men marknaden räknade med att KPI skulle ha stigit med 0,3% jämfört med månaden före och 3,4% jämfört med samma månad i fjol. Även kärn-KPI, måttet som exkluderar prisförändringar för livsmedel och energi, steg 0,4% från februari och 3,8% jämfört med samma månad föregående år. Det senare var dock samma nivå som uppmättes månaden innan.
Bakom stegrad inflationstakt låg energipriserna som ökade 1,1% i mars jämfört med i februari. Detta är förstås en konsekvens av stigande oljepris som i viss mån (bortsett från säsongsmässiga faktorer) beror på de geopolitiska spänningarna i Mellanöstern men även på ukrainska attacker på ryska raffinaderier. Enbart den ”militära effekten” här var således tillräcklig för att knuffa inflationen uppåt.
Hur cyniskt det än må låta finns det väldigt många skäl just nu att försöka mäkla fred mellan stridande parter. Om sedan viljan finns eller ej återstår att se. En vapenvila eller ett fredsavtal vore förstås oerhört eftertraktat från den rent humanitära aspekten men skulle knappast stoppa den upprusningsvåg som har påbörjats och som kommer att kräva att enbart NATO-länder (32 av världens ca 200) ökar investeringarna med närmare 800 miljarder kronor (!) per år. Försvarsindustrin lär därför med stor sannolikhet, tyvärr, tillhöra de bättre sektorerna även framöver.
Visste Du att?
Av 32 länder som ingår i NATO-alliansen är det enbart 11 som uppfyller kravet om investeringar motsvarande 2% av landets BNP. Det enda landet som ifjol avsatte mer än USA (3,5%) var Polen (3,9%). Grekland är alliansens tredje land som lagt ned mer än 3% av sitt BNP på försvar. Andra länder som uppfyllde villkoren var Estland (2,7%), Litauen (2,5%), Finland (2,4%), Rumänien (2,4%), Ungern (2,4%), Lettland (2,3%), UK (2,1%) och Slovakien (2,0%). Den gemensamma nämnaren tycks vara att ju närmare Ryssland man ligger desto större tycks incitamentet att satsa på försvar vara.
