Oron för en amerikansk (eller rent av kanske global) recession trumfar numera med råge inflationsdito. När veckans amerikanska inflationssiffra presenterades i veckan var reaktionerna på den sparsmakade. Men så utföll den också helt i linje med marknadens förväntningar (2,5% för KPI och 3,2% för kärn-KPI).
Medan inflationsrädslan har avtagit ligger nu allt fokus istället på den tydligt försvagade arbetsmarknaden och det är sannolikt även just synen på den som gäckar FED mest i det här skedet (inflationskampen anses av de flesta som vunnen). Förra fredagens statistik förkunnade som bekant att antalet sysselsatta ökade med 142 000. Det var förvisso lägre än förväntade 160 000–165 000 men ändå inte recessionsliknande siffror. Eller?
Till saken hör att det faktiskt beror på vem man frågar. Marknaden skapas som bekant av olika åsikter och så är verkligen läget nu beträffande synen på en eventuell recession. Själv har jag väl inte någon tydlig åsikt i frågan utan konstaterar främst att båda sidorna (såväl de som menar att amerikansk ekonomi inte i närheten av att hamna i recession som de som påstår att den rent av redan är där) har en del poänger som är värda att beakta.
Så länge som jobb skapas tycks den underliggande ekonomin växa. Arbetslöshet om 4,2% är inte heller alarmerande även om den ökat från som lägst 3,5% vilket har bidragit till att väcka recessionsspöket. Revideringstrenden är dock tydligt negativ. Jag har som ni säkert minns nämnt att så gott som samtliga av det senaste årets arbetsmarknadssiffror har genomgått negativa revideringar i efterhand. Det finns enstaka undantag men så är det ju som bekant med alla sortens regler. När förra veckans statistik publicerades innehöll den återigen negativa nedjusteringar för både juni och juli (med sammantaget 86 000). I det senare fallet var den reviderade siffran 89 000.
Det är också här som vi kommer till pudelns kärna. Förr i tiden brukade man säga att det krävs ca 150 000 nya jobb varje månad för att motverka demografiska effekter. I tider då vi blir allt äldre medan det födds färre barn kan säkert sambandet ha förändrats gradvis. Vad som däremot borde ha tillkommit är den kraftiga immigrationen som gör att både USA:s befolkning och dess BNP fortsätter att växa.
Ovanstående innebär att man skulle kunna hävda att arbetsmarknaden krymper redan när siffrorna är positiva men understiger i alla fall 100 000. Så var fallet som det just nu ser ut i juli (ytterligare en revidering förväntas i samband med nästa månads statistikskörd) och det var första gången som siffran var femsiffrig. Junis initialt rapporterade 206 000 har samtidigt justerats till 118 000 efter två revideringar. Det är med andra ord inte helt omöjligt att även augustis siffra, när den väl reviderats klart (först i början på oktober och därefter i inledningen på november), landar under 100 000.
Huruvida de kommande revideringarna blir negativa eller ej vet jag förstås inte men såsom trenden har sett ut det senaste året ligger det definitivt i farans riktning. Det skulle utan tvekan ge olyckskorparna ”vatten på deras kvarn”. En gång är som vi alla vet ingen gång. Två gånger däremot kan vara antydan till en trend och givet den manodepressiva marknaden rent av en gonggong där man säljer först och frågar senare. Vi vet ju alla att marknaden är ett framåtblickande väsen som aldrig missat en recession men samtidigt även tecknat in en handfull sådana som aldrig inträffat.
Innan vi får ta del av fler arbetsmarknadsrapporter måste Jerome Powell och hans kollegor på FED besluta om räntan. Det gör de som bekant redan kommande vecka. Om inget oförutsett idag inträffar vilket man förstås aldrig kan vara säker på, tyder det mesta just nu på att man sänker räntan med 25 punkter och följer upp det med ytterligare 25 punkters sänkning på mötet därefter i slutet av oktober. Så har i alla fall jag tolkat det tal som FED-chefen höll i Jackson Hole i slutet av augusti. Det är också vad räntemarknaden ser ut att teckna in.
Om ovanstående framstår som rimligt så kan man nog inte säga detsamma om de långsiktiga förväntningarna som bygger på att räntan kommer sänkas med allt från 150 till 200 räntepunkter under kommande 12 månader. Det är förstås fullt möjligt att så sker men för att detta skall inträffa krävs nog en recession och då ganska rejäl sådan om nu inte inflationstakten lättar betänkligt från nuvarande nivåer. Det är också här som skon klämmer. Eftersom få idag tror på någon omedelbar återgång till inflationsnivåer understigande 2% borde inte heller den typen av räntesänkningar vara särskilt troliga. Ändå tror alltså terminsmarknaden det vilket säkerligen spär på recessionsoron hos somliga.
Vem som får rätt vet vi först i efterhand men att recessionsspökets tydliga konturer nu syns är inte alls ovanligt. Tvärtom. Hösten är nämligen den tiden på året då all sortens oro av någon anledning får betydligt bättre fäste på marknaderna än vad som annars är fallet (det finns som bekant alltid något att oroa sig för). Det är sannolikt ingen slump att just augusti och september hör till de avkastningsmässigt sämsta månaderna på ett börsår. Och medan pessimisten just nu ropar på vargen (läs: recession) vädrar optimisten nära förestående köplägen.
”Sell in may and go away, don’t come back until St Ledgers Day” är en gammal marknadsdevis som jag ofta återkommer till. När du läser detta har hästloppet i Doncaster redan ägt rum (lördag 14/9) och därmed går vi in i en period som traditionellt sett har medfört att köplägen uppstår. Aktier är ju en uttalad ”vintersport” och dess bästa period sträcker sig vanligtvis från november till slutet av april. När det senast begav sig (november 2023 till slutet av april 2024) blev facit för Stockholmsbörsen 13%. Om det blir lika bra även nästa gång vet förstås varken jag eller någon annan men vi kan i alla fall konstatera att den som hållit sig borta sedan inledningen på maj inte har missat så värst mycket hittills. OMXSPI-index är +2,7% sedan dess och om ett par veckor kan facit bli ännu sämre. Det faktum att fondförvaltarna i USA ofta stänger sina böcker just vid utgången av september gör att månadens andra hälft tenderar att bli extra svag (”window dressing” modell större).
