Förvisso har nedgången varit störst inom ”tech” men när börserna faller brett är det få ställen man kan gömma sig på. De klassiska sektorerna som presterar bättre i den typen av miljö är defensiva sektorer som basvaror, teleoperatörer och hälsovård. Samt guld förstås.

Det har säkert inte undgått långvariga läsare att just ”den gula stenen” har varit en tillgång som undertecknad har varit barnsligt förtjust i på senare år. Boomer som jag är har jag vurmat för den från tid till annan. Och precis som en blind höna ibland hittar något korn, verkar det även som om min positiva syn på ädelmetallens framtid har varit korrekt. Det har förvisso gått upp och ned sedan jag anslöt till ”Gold bug” sekten men just i år har priset stigit med drygt 20% (i dollartermer) och så även i kronor. Därtill befinner det sig på historiska rekordnivåer.

Det kan kanske framstå som märkligt att guldpriset (som ju ofta beskrivs som någon form av inflationsskydd) stiger i tider då inflationen faktiskt sjunker. Tittar vi på inflationen i exempelvis USA så har den ju fallit i två års tid och är i detta nu lika hög som den var i april 2021 vilket ju är en bra bit innan Putin beslutade sig att invadera Ukraina. Geopolitisk oro är förstås en faktor som stödjer guldpriset och ser dessvärre ut att göra det även framöver. Men det finns fler. 

Det enskilt viktigaste aspekten som i varje fall har väckt mitt intresse för guldet, är den långsiktigt ohållbara utvecklingen skuldsättningsutvecklingen världen över. I Sverige är problematiken inte särskilt stor (här är det främst privatpersoner som är skuldsatta) men i övriga världen ser det desto mer problematiskt ut. Idag finns det en växande skara länder vars skulder överstiger dess BNP med över 100%. USA är ett sådant och jag noterade att enbart räntorna på den skuldsättning som staten där har tagit upp, kostar 3 miljarder dollar per dag (!). Håll med om att det är hiskeliga siffror. I synnerhet som USA fortsätter att elda på ekonomin (budgetunderskott).

Med ovan i åtanke är det förstås bra att räntan framgent ser ut att kunna sänkas. I samband med symposiet i Jackson Hole har Jerome Powell mer eller mindre bekräftat att FED kommer att inleda en sänkningscykel i september. Hur kraftfull den sedan blir återstår att se. Varken han eller någon annan inom FED har förstås någon tydlig uppfattning i frågan där utgången istället avgörs av inkommande makroekonomisk statistik. Men sjunkande räntor är faktiskt något som även ses positivt i guldsammanhang. Dels minskar räntegapet (gud ger ingen avkastning), dels sammanfaller det ofta med svagare dollar.

Den kanske viktigaste orsaken bakom guldprisutvecklingen på senare år är den ekonomiska boom som pågår i flertalet så kallade tillväxtländer (delvis som en följd av billig rysk energi samt det faktum att man slipper betala med dollar). Till skillnad från väst tenderar den växande medelklassen där inte att placera i aktier utan just i guld som sedan urminnestid har varit synonymt med ”rikedom”. En del av er kanske minns att jag i höstas pekade ut just guld som ett sätt att exponera sig mot det indiska tillväxtundret. Förvisso har indierna numera upptäckt även börsen men fortfarande är det guld som ses som den främsta rikedomsbevarande tillgången.

Samma sak ser man i Kina där placerarna nu har tröttnat på både fastigheter och aktiemarknaden som båda lider av svag trend under lång tid. Dels då den kinesiska ekonomin har underpresterat förväntningarna, dels och kanske framförallt beroende på västerländsk kapitalflykt. Guldet blir därmed en intressant tillgång för placering, i synnerhet som man i Asien ofta är betydligt mer momentum trogna. Det sägs att medan en västerlänning ofta väljer svart på rouletten när rött kommit tre/fyra gånger i följd, väljer asiaten oftast rött som en följd av stark trend. Med nära 3 miljarder människor (Kina och Indien) som resonerar på det sätt (en generalisering, jag vet) är det inte märkligt att guldpriset utvecklas väl. Jag noterar dessutom att det ofta stiger när handeln pågår i Asien medan den senare faller tillbaka när USA-handlarna tar över stafettpinnen.

Men nog om guldet. Jag inledde veckans krönika med att konstatera att det åter är skakigt på världens börser vilket troligtvis till mångt och mycket beror på exakt samma rädsla som i början på augusti. Det handlar till viss del fortsatt om ”carry trade” problematiken då Bank Of Japans ordförande har bekräftat att man kommer fortsätta höja räntan, men framför allt om tilltagande oro för en amerikansk recession.

Det senare är förstås inte nytt då recessionsspöket har vilat över ekonomin ända sedan räntekurvan inverterade i maj 2022. Nu när den åter ser ut att normaliseras sänder det ånyo kalla kårar bland investerare. Historiskt har det dröjt ungefär 4–5 månader innan recessionen var ett faktum. Kom bara ihåg att även vid tidpunkten för invertering för drygt två år sedan talade man om 12–18 månader. Det blev ingen recession då varför man kanske gör bäst att vara försiktig med att måla in för mycket i den typen av historiska samband.

Det som gör åtminstone mig något orolig är det faktum att aktiemarknadens väl och ve tycks vila på att FED lyckas att ”mjuklanda” ekonomin (för några kvartal sedan pratade man till och med om ”no landing”). Visst kan så bli fallet men historiskt sett (återigen dessa mönster) har man haft förskräckligt svårt att manegera den typen av utveckling. Många har verkligen försökt men de allra flesta har överskattat sin förmåga och misslyckats. Det som ofta fungerar i teorin är nämligen betydligt svårare att åstadkomma i praktiken. Förbered dig därför mentalt för ”bumpy ride” där marknaden gång efter annan kommer att kastas mellan hopp och förtvivlan.

När siffrorna summerades i fredags stod det klart att Stockholmsbörsen förvisso hade backat men med ytterst marginella 0,04%. Det är betydligt bättre utfall än det historiska genomsnittet (-1,4%) och klart bättre än vad man kunde befara så sent som i början av månaden då marknaden stundtals föll fritt.

Den här gången förbyttes skräck till ny eufori relativt omgående. Det i sig visar att man kanske inte skall låta känslorna ta överhanden när det gäller placeringar (i synnerhet om det handlar om långsiktiga sådana). Historiskt sett tenderar de jobbigaste krascherna i regel inträffa i lägen då börsen redan vänt ned. Så var inte fallet denna gång vilket framgick tydligt i samband med det senaste månadsskiftet under förutsättning att man följde min egensnickrade tekniska trendmodell.

Tittar vi på den kraftiga nedgången i inledningen av månaden ser vi dessutom att den förde OMXSPI-index ned mot dess 12-månaders glidande medelvärde (blå linje i den bifogade grafen). Väl därifrån har börsen studsat upp varvid augusti avslutades i nära anslutning till tidigare årshögsta. Det gör att trendriktningen förblir uppåtriktad och så länge som så är fallet bör oddsen vara i favör för att även OMXSPI tar sig upp mot tidigare All Time High från januari 2022. Det har nämligen många andra index gjort.

När i tiden som Stockholmsbörsen eventuellt blir redo att utmana sin tidigare topp är en fråga jag inte har något bra svar på. Jag vet dessvärre inte heller om så över huvud taget blir fallet. Just oförutsägbarheten gör dock börsen så kul att följa. Nog är det också skönt att veta att ingen annan heller sitter på facit. Vad jag däremot vet och kan dela med mig av är hur börsen historiskt har betett sig i september.

Baserat på den vetskapen ska man kanske inte förvänta sig att årshögsta utmanas under de närmaste veckorna. Gör man det har man definitivt inte oddsen med sig. Tittar vi exempelvis på de amerikanska indexen har september varit årets sämsta månad för samtliga större sådana från S&P 500 till Russel 2000. I genomsnitt har nedgångarna sträckt sig från -0,7% till -0,9% beroende på index. Under valåren har dock genomsnittet varit något bättre (om än fortsatt negativt). Undantaget här är småbolagsindexet Russel 2000 (+0,2%) vilket sannolikt beror på att de båda presidentkampanjerna i det skedet fokuserar på alla de förbättringar som lokalbefolkningen kan förvänta sig om man bara röstar på ”rätt kandidat”.    

Tittar vi på vår hemmaplan är historiken inte fullt lika dyster. Förvisso har Stockholmsbörsen backat med 1,1% i genomsnitt om man ser till de senaste 30 åren men faktum är att septembers svaga statistik i mångt och mycket beror på perioden 1998–2003 då månaden bjöd på kraftiga nedgångar under samtliga dessa år. Skulle dessa sex år exkluderas hade börsfacit faktiskt varit positiv, nedgången 2008 (-12,5%) till trots. Tittar vi på perioden efter finanskrisen (2009–2023) är dock facit svagt negativt (-0,3%) vilket till mångt och mycket beror på svagheten under de tre senaste åren då septembernedgångarna snittat 5%.

Hur det blir i år vet vi först om en månad. Att ha lågt ställda förväntningar är nog inte fel men med det sagt behöver man inte befara någon katastrof. Tvärtom kan börsmånadens senare del vara en period då den köpsugne bör öka sin vaksamhet. Vi vet ju alla att aktier i regel är en vintersport och historiskt sett har just slutet av september varit starten på en period då riktiga fyndköp kan göras. Som de flesta av er vet vid det här laget är det just under den kommande månaden som det klassiska hästgalopp-loppet äger rum i engelska Doncaster (14/9). Det är som bekant detta lopp som åsyftas i det minst lika klassiska talesättet:

” Sell in may and go away, don´t come back unitil St Ledgers Day ”

Som kuriösa kan nämnas att just i år sammanfaller hästloppet med ett kommande FED-möte som äger rum veckan efter (18/9) och som med största sannolikhet bjuder på den första räntesänkningen på mer än ett decennium. En sådan har mer eller mindre utlovats av Jerome Powell (FED-chef) i samband med symposiet i Jackson Hole för en vecka sedan. En märkeshändelse allt annat lika med andra ord. Hur börsen kommer att reagera på den är förstås till stor del beroende på hur den utvecklas fram till dess. Jag skulle inte bli direkt förvånad om aktiemarknaden faktiskt sjunker den dagen och möjligtvis även dagarna därefter utifrån ett annat klassiskt mantra:

 ” Buy the rumour, sell the news ”

För den som eventuellt inte varit med ser årets augusti med sina -1,3% ut att vara en helt vanlig månad givet historiska säsongsmönster. Nu återstår det dock en vecka av månaden så mycket kan förstås ändras.

Efter jordbävningen som har tillskrivits Bank Of Japans symboliska räntehöjning, har marknadens främsta fokus förståeligt nog åter riktats mot centralbankerna. I Sverige har Riksbanken levererat den andra sänkningen på 0,25% vilket förvisso var förväntat men ändå värt att applådera. Det är andra gången på relativt kort tid som man väljer att föregå sina större motsvarigheter (ECB och FED). Något liknande har vi inte sett på väldigt länge om vi nu bortser från tokerierna med ”minusränta” mitt i en brinnande högkonjunktur.

Man kan förstås välja att kritisera Riksbanken (vilket jag noterat att en del olika aktörer har gjort) för att inte ha drämt till med en dubbelsänkning (0,50%) som en följd av det svaga ekonomiska läget. Frågan är dock om det inte är betydligt viktigare för Erik Thedéen och hans kollegor att återuppbygga det förtroende som Riksbanken har tappat under tiden då föregångaren Ingves nästintill gjorde det till sitt kall att gång efter annan överraska marknaden. Är det något som penningpolitiken borde ha som mål så är det, förutom att sträva efter allmän prisstabilitet förstås, att vara förutsägbar så att Sveriges medborgare kan planera sin ekonomiska framtid med stöd utifrån den.

Ännu är vi kanske inte riktigt där men så här långt har Riksbanken (sedan chefsbyte) definitivt navigerat på ett sätt som börjar inge förtroende. På sitt senaste möte i slutet av juni hade man flaggat för 2–3 sänkningar fram till årets slut och då vore det kanske märkligt om man drog till med två av dem (2 x 0,25) redan i samband med första möjliga räntemöte. Detta i synnerhet i ett läge där exempelvis FED inte gjort sin första sänkning. Att välja försiktiga steg snarare än stora kliv i ett osäkert makroekonomiskt läge är definitivt att föredra (något jag för övrigt även tror att de andra centralbankerna kommer att försöka göra). Vi skall inte glömma bort att räntebesluten ofta tas på basis av dels redan inkomna data, dels utifrån prognoser om inkommande sådana. Alla som försökt sia om framtiden vet hur svårt det är.

Vad som är rätt eller fel vid varje givet tillfälle är förstås oerhört svårt att säga utan att ha facit i hand. I efterhand är det mesta ganska enkelt men som jag ofta nämnt i mina spalter är det få förunnat att sitta med svaren. Givet att Riksbanken har någorlunda rätt kring inflationsutvecklingen spår man alltjämt att räntan kan behöva sänkas vid 2–3 tillfällen. Det innebär med andra ord en sänkning per möte (det återstår nämligen tre i år) om nu inget oförutsägbart idag inträffar. En föredömligt tydlig kommunikation i mitt tycke och om inte annat väldigt olik den som fördes på Stefan Ingves tid. Låt oss hoppas att man fortsätter på den inslagna banan även framgent.

Att det inte enbart är undertecknad som är nöjd med Riksbankens sätt att kommunicera syns tydligt i valutamarknadens reaktioner. Vare sig den första eller den andra räntesänkningen har medfört några större rörelser på valutamarknaden vilket en del befarade skulle bli fallet om Riksbanken valde att agera före sina betydligt större kollegor såsom ECB och FED. Faktum är att kronan till och med har stärkts mot dollarn sedan Riksbanken inledde sin sänkningscykel och detta trots att FED så här långt inte har bjudit på någon form av räntelättnad.

Tittar vi till just FED talar väl det mesta för att även den amerikanska centralbanken kommer att sänka räntan i september. Av FED-protokollet från senaste möte att döma var de flesta ledamöterna ense om att tiden för en sådan kan vara inne. Det faktum att sysselsättningssiffrorna avseende perioden april 2023-mars 2024 justerades ned i större omfattning är vad som vanligtvis brukar vara fallet (818 000 jobb), stärker denna bild och det är också vad marknaden förväntar sig i det här skedet. Och eftersom FED inte har för vana att överraska i lägen då det inte behövs, tyder det mesta på att räntan kommer att sänkas med inledningsvis 0,25%.

En större sänkning än så är mindre sannolik givet dels inflationsnivån (2,9%) dels det faktum att arbetslösheten fortsatt är förhållandevis låg (4,3%). Sedan ska vi inte heller glömma bort att de amerikanska börserna befinner sig väldigt nära historiska rekordnivåer. Normalt sett ska det inte vara i dessa lägen som FED borde behöva rycka ut till undsättning med räntelättnader. De gångerna som så blivit fallet (2000 och 2007 exempelvis) var det direkt illavarslande för börsen då man mer eller mindre prickade toppen. Låt oss hoppas att det blir annorlunda denna gång.

*Krönikan skrevs innan Jerome Powells framträdande på det årliga symposiet i Jackson Hole ägde rum

Att börsen från tid till annan uppvisar volatilt beteende är de flesta av oss vana vid. Med det sagt får ändå de senaste veckornas börshändelser betraktas som utomordentliga. Det kanske allra mest (o)lustiga är det faktum att ingen med säkerhet vet vad exakt som orsakade börskraschen i främst Japan.

Just det faktum att Nikkei stod i centrum gör att de flesta pekar ut den så kallade ”carry trade”-strategin som den huvudsakliga orsaken. Själv är jag inte lika övertygad då det trots allt inte var helt oväntat att Bank Of Japan kunde höja räntan samt att även FED stod i begrepp att (förr eller senare) sänka den. Marknaden är som vi alla vet framåtblickande och inget av ovanstående torde ha kommit som en överraskning. Ändå blev det som det blev vilket får åtminstone mig att tro att nedgången antingen berodde på något annat eller var en kombination av olika faktorer som i brist på likviditet (semestertider) utmynnade i någon form av ”perfekt storm” med just Japan som dess epicentrum.

Oavsett vad som nu var hönan eller ägget blev veckans inflationsdata hastigt och lustigt än mer intressant än vad den i vanliga fall hade varit. Förra veckans börsturbulens samt inte minst den höjda arbetslöshetsnivån i USA fick nämligen till följd att flertalet bedömare drog slutsatsen att FED redan nu befinner sig på efterkälken (”behind the curve” som uttrycket är på engelska) och att man därför sannolikt blir tvungna att komma med en dubbelsänkning i samband med nästa möte i mitten på september. En del ansåg rent av att centralbanken borde kalla till extra insatt möte (”emergency meeting”) för att justera räntan så fort som möjligt.

Det är just den typen av utspel som jag ser som karakteristiska för manodepressivitet. Värt att påpeka är nämligen det faktum att inflationen är fortsatt förhöjd samtidigt som arbetslösheten om 4,3% är lägre än det historiska snittet. Åtminstone tidigare brukade man se 4-procentsnivåjn som ett läge då full sysselsättning råder. Sedan dess har den amerikanska arbetsmarknaden vuxit i omfång som en följd av en tämligen kraftig migration.

Anledningen till att marknaden plötsligt fick kalla fötter stavas ”Sahms regel” (se faktaruta). Ett begrepp som jag antar att de allra flesta aldrig hade hört talas om förrän nyligen men som numera är vida känt. Anledningen är förstås att motsvarande ökningstakt av arbetslösheten som i år har åtminstone tidigare inneburit att den amerikanska ekonomin var på väg in i en recession. Och eftersom ordet recession och börsrekord rimmar illa, blev det förstås stora rubriker och en del kanske inte helt genomtänkta uttalanden.

Julis KPI siffra i USA blev 2,9% vilket var i linje med förväntningarna som antydde att den skulle landa kring 2,9–3,0% (beroende på vem som var tillfrågad). Rensad för volatila livsmedel- och energipriser uppgick den till 3,2% vilket i sig inte torde motivera någon räntesänkning om man skall vara helt krass. Det är nämligen en bra bit över policyn om 2%. Marknaden räknar trots det att FED bjuder på sin första räntesänkning redan i september. Frågan man ställer sig nu är snarare hur stor den blir.

Skulle räntan sänkas i september får jag sannolikt ställa mig i prognosmakarnas skamvrå (tur för min del att det handlar om en välbesökt sådan). Jag har som bekant framfört åsikten att räntesänkarfönstret borde stängas igen i slutet juli av det enkla skälet att jag betraktade mitten på september som lite väl nära inpå valdagen. En sänkning i mitten på september skulle kunna uppfattas som ett politiskt utspel från FED som alltid försökt framhäva sitt politiska oberoende.

Politisk korrekthet till trots tyder det mesta nu på att FED ändå väljer att sänka. Någon 50-punkters sänkning (eller extrainsatt räntemöte) tror jag dock inte på för vad det nu är värt. Dels av ovan nämnda anledning, dels eftersom det sannolikt skulle sända en signal om att man ser något som ännu inte riktigt syns i siffrorna. Per idag finns det helt enkelt ingen anledning till panik om inget oförutsett inträffar vilket det ju i och för sig har benägenhet att göra då och då. En brasklapp skulle kunna vara den årliga revideringen av arbetslösheten som görs varje år i augusti och som en del bedömare spekulerar kan medföra avsevärd justering av redovisade sysselsättningsdata. I dagsläget handlar det dock mer om spekulationer än fakta.  

Den som hoppas på resoluta sänkningar från FED bör nog generellt sett tänka sig för vad man önskar. Kraftiga räntesänkningscykler sker i regel när ekonomin försvagas markant och sådant går normalt sett hand i hand med fallande vinster som ju till mångt och mycket är det som styr börsernas utveckling över tid. Stillastående eller till och med stigande räntor parade med god konjunktur är således att föredra före fallande räntor och lågkonjunktur.

Ovan gäller förstås för USA eftersom den börsen är drivande för börsutvecklingen globalt som en följd av att USA står för merparten av världens samlade marknadsvärde. Vad som händer med såväl konjunktur som ränta hemma i Sverige är i grund och botten inte lika intressant ur börssynvinkel. I Sverige har vi haft en lågkonjunktur och (förhållandevis) höga räntor ett bra tag och detta till trots har Stockholmsbörsen sökt sig upp mot nästintill rekordnivåer eftersom det i huvudsak är storbolagen med världen som spelplan som är drivande på indexnivå.

En ny svensk räntesänkning nästa vecka lär därför inte förändra läget i någon större omfattning. Förhoppningsvis kan den dock hjälpa till att få fart på de ekonomiska hjulen. Ackompanjeras räntelättnader dessutom med en offensiv budget från regeringshåll (med satsningar på bl.a. infrastruktur) kan det mycket väl bli bättre fart på den svenska ekonomin. Det lär möjligtvis inte påverka OMXS30-index men borde ha betydelse för den mer lokalanknutna småbolagssektorn. Låt oss i alla fall hoppas att så blir fallet.

Sommaren med dess nöjen är nämligen redan förbi och från och med nästa vecka är det åter dags att återgå till normal utgivning innebärande dubbelt antal analysinslag med ”lunchanalyser” varje handelsdag klockan 12,30. 

Black monday… Redan under den gångna veckan tog dock semestern slut för en del. Det blev nämligen ett obehagligt uppvaknande från hammocken i måndags när börsen i Japan under natten hade fallit med 12,4% (!) och drog med sig andra marknader i regionen (Sydkorea, Taiwan m fl). Det var landets näst största börsfall någonsin, enbart slaget av kraschen 1987 då Nikkei 225 föll 14,9%. Nedgången var stor nog för att utradera hela årets uppgång.

Årsskiftesnivån… Raset i Japan fick naturligtvis efterverkningar på alla andra börser inklusive den svenska. I Stockholm stannade dock nedgången vid 2,6% vilket faktiskt var en mindre nedgång än förra fredagens 3,1%. När fallet var som kraftigast nådde OMXSPI-index nästintill årsskiftesnivån (903). Väl där strömmade köparna till vilket stärker min tes om att nämnda nivå tenderar att bli psykologiskt viktig. Tillfällighet? Full möjligt förstås men det är inte första gången som vi ser marknaden reagera kring den typen av nivåer.   

Carry trade… Den gängse förklaringen till den våldsamma börsreaktionen i Japan (och följaktligen även världen) var Bank of Japans beslut att höja räntan med 0,15%. När detta sammanföll med svagare amerikansk statistik än förväntat (innebärande risk för större FED-sänkningar) blev det enligt bedömarna droppen som fick bägaren att rinna över för många marknadsstrategier som byggde på lånade pengar i yen (låg värdering till följd av decennier av låga räntor) som var placerade i andra tillgångar (dollar, amerikanska techaktier etc). Stängning av dessa positioner skall tillsammans med sedvanlig momentumstyrd algoritmhandel förstärkt nedgången i ett läge då det helt enkelt saknades aktiv köpsida. Ett slags flash-crash för er som minns den händelsen från maj 2010.

Tillbakablick… Som kuriösa kan jag för övrigt nämna att kraftfulla nedgångar på den japanska börsen uppvisar ett ganska intressant mönster. Det är inte alltid som den absoluta börsbotten träffades i samband med dem men tittar man på utvecklingen 12 månader framåt har utvecklingen visat sig vara positiv efter samtliga 10 största sådana under de senaste 70 åren. Tittar man i genomsnitt stod Nikkei 225 ca 16,4% högre ett år senare. Om så blir fallet även den här gången vet vi förstås först på sensommaren nästa år.

Perfekt storm… Går vi tillbaka till börshändelserna under den gångna veckan finns det naturligtvis fler tänkbara förklaringar bakom nedgången än vad som nämnts ovan. Svaga konjunktursignaler från USA hör förstås till sådana inte minst som de kryddades av nyheten att investerarlegendaren Warren Buffett har sålt halva innehavet i Apple, att Nvidias chip uppgavs vara försenat med åtminstone tre månader samt att Google hade förlorat ett stort mål mot den amerikanska staten gällande otillbörligt nyttjande av sin monopolställning. Lite av en perfekt storm skulle man kunna säga.   

Barry… Även ordet ”storm” kan för övrigt vara rätt val i sammanhanget. De amerikanska makrosiffrorna kan nämligen mycket väl ha påverkats av den tropiska stormen Barry som ju lamslog södra delar av USA under juli. Hur stor påverkan som vädret hade på siffrorna är förstås svårt för en lekman som undertecknad att bedöma. Nog bör dock fenomenet i alla fall inte ha passerat obemärkt förbi och i och med det är kanske all extrapolering av vad som i grund och botten kan ha varit ett extraordinärt utfall, eventuellt vara lite förhastat.

Håller andan… Som om inte allt ovanstående var svårsmält nog nåddes marknaden i början på veckan även av nyheten att Iran stod redo för storskaligt angrepp på Israel. I måndags morse talades det om så pass kort varsel som 24 timmar något som sedermera turligt nog inte visade sig stämma. Nog blev det dock ytterligare en droppe i den redan överfyllda orosbägaren varför den kanske inte är märkligt att den till slut rann över.

Hårdlandning… Den stora frågan här och nu är förstås vad som kommer att hända med konjunkturen och då i synnerhet i USA. Det är ingen hemlighet att kraftiga räntehöjningscykler i de allra flesta fall har lett till ekonomisk avmattning som en konsekvens av att FED antingen har höjt för mycket eller hållit räntan hög för länge. Att få till en mjuklandning av ekonomin har helt enkelt historiskt visat sig vara enklare sagt än gjort.

Don´t try it at home… Samtidigt bör det påpekas att ropen på recession har hörts väldigt länge utan att den för den delen har materialiserats. Bergfast tro på hårdlandning (ända sedan räntekurvan inverterade för två år sedan) har ju sedermera vänts till försiktig optimism och tro på mjuklandning för att i senare skede omvandlas till förvåning och konstaterande om att det inte blev någon landning alls. Efter förra veckans nyheter har de flesta åter skyndsamt sällat sig till hårdlandningslägret. Det om något visar hur svårt det är att lyckas med prognoser om framtiden. Att basera utformningen av sin aktieportfölj på makroekonomisk övertygelse är därför inget som åtminstone jag hade rekommenderat. Den globala ekonomin består nämligen av allt för många rörliga delar vars effekter är mer eller mindre omöjliga att förutspå.

Margin calls… En annan sak man ofta blir påmind om i tider som dessa är hur destruktiva effekter som belåning kan medföra. Att använda sig av detta för att få hävstång mot börsindex är vanligt förekommande och faktiskt inte heller direkt irrationellt. Börsen har som bekant en tendens att stiga över tid vilket ju tydliggörs av nya All Time Highs som inträffar med jämna mellanrum. Det som dock är riktigt kul när börsvärden stiger kan dock få katastrofala följder om börsen faller kraftigt eller länge. Undvik därför att belåna aktierna alternativt gör det enbart i tider då trenden är tydligt stigande (vilket den i och för sig är just nu vilket jag åskådliggjorde ”tekniskt” i tidningens föregående nummer). Se även till att ha så pass stor buffert att du ej tvingas sälja ”i fel lägen”.  

En avkastningsmässigt stark börsmånad med banksektor som draglok. Efter att ha fallit med 1,6% i juni tvärvände nämligen Stockholmsbörsen upp och steg med fina 2,9% i juli (bankindex steg lika mycket). Det är faktiskt klart bättre facit än den genomsnittliga uppgången för nämnda sommarmånad som baserat på de senaste 30 årens historik (från 1996 och framåt) motsvarar nära 1,9%. Därmed blev juli det här årets femte positiva börsmånad.

Trend… Bra börs i juli innebär förstås att den positiva underliggande trend som jag rapporterat om tidigare, fortskrider. OMXSPI avslutade även den här månaden en bra bit över både 12- och 24 månaders glidande medelvärden samtidigt som de bådas förhållande gentemot varandra förblir positiv (det snabbare av dem befinner sig överst). Avståendet ned mot 12-månaders (blå linje) uppgår till hälsosamma 10%. Det finns således gott om utrymme för en börsrekyl om en sådan skulle bli aktuell, innan vi behöver ifrågasätta trendriktningen.

Talesätt… Så här långt tycks 2024 inte vara ett år då man behövde sälja i maj för att återkomma senare under hösten (”Sell in may and go away”). Sett från sista april till nu har börsen faktiskt backat 0,5% trots att både maj och nyss avslutade juli har bjudit på positiv avkastning. Ännu återstår dock halva tiden fram till sommarhalvårets slut (maj-oktober) och det är den mindre lyckosamma inledningen på augusti som har raderat uppgången som byggs upp under den första halvan av perioden (+4,7% vid utgången av juli). Nu återstår det att se om den som köpte runt midsommar (”köp till sillen, sälj till kräftorna”) lyckas göra en bra affär nu när kräftpremiären stundar inom kort (onsdag 7/8).

Strimma hopp… Som nämnt ovan har augustibörsen inletts i moll. Inte heller det förvånar historiskt sett även om nedgången onekligen kom tidigt. Både augusti och september är normalt sett börsårets två sämsta månader på Stockholmsbörsen (-1,4 % respektive -1,1% i genomsnitt) och det faktum att de kamperar ihop gör perioden extra kännbar. Men precis som solen har sina fläckar har också alla regler sina undantag. Det faktum att det är sista året i den så kallade presidentcykeln kan nämligen tjänstgöra som någon form av halmstrå att gripa efter. Tittar vi på Stockholmsbörsens utveckling under just dessa år under augusti har den i regel varit positiv (+1,6% i genomsnitt). Under de senaste 30 åren är det enbart upplagor under 2004 och 2012 som har uppvisat negativ avkastning.

Nasdaq i förarsätet… Hur ser det då ut i USA frågar vän av ordning? Tittar man på 50-års dataserie har augusti i genomsnitt varit en av årets allra sämsta börsmånader. För Nasdaqs del visar den sig vara den näst sämsta på året (plats 11) medan det för Dow Jones och S&P 500 är den tredje sämsta (10). Även här har vi dock påtaglig skillnad i kursutveckling under just valåren. Under dessa år har i synnerhet Nasdag presterat oerhört väl. Den genomsnittliga uppgången för detta index under dessa år är nämligen hela 3,2%. För bredare S&P 500 uppgår den däremot till mer beskedliga 1,3% vilket dock ändå står i bjärt kontrast till 0,01% som genomsnittet är annars.  

Som väntat… Men nog om historiska mönster för denna gång. Under den gångna veckan har fokus åter riktats mot FED som precis som förväntat lät bli att justera räntan. Därmed tycks mantrat ”higher for longer” fortsätta göra sig gällande. Något tydligt besked vad septembermötet beträffar har man inte gett men som läget ser ut här och nu är det mer eller mindre givet att den första sänkningen kommer då. Enligt marknaden är sannolikheten för en sänkning gott och väl 100% där frågan snarare är om den blir större än 25 räntepunkter. Sannolikheten för en större sänkning (0,5%) ökade nämligen rejält efter fredagens arbetsmarknadsstatistik där arbetslösheten steg till 4,3% (väntat 4,1%).

Bekräftelse… Nu återstår förvisso två inflations- och arbetsmarknadsrapporter innan nästa FED-möte äger rum vilket innebär att förväntningar kan komma att justeras. Man bör dock komma ihåg att FED inte har för vana att överraska. Ända sedan 2009 har man på så gott som varje möte levererat precis det som marknaden hade förväntat sig vid tidpunkten kort inför beskedet. En klok strategi som jag tror att man avser att fortsätta med om inte något alldeles exceptionellt inträffar. Att man har bra koll på marknadens förväntningar är naturligtvis självklart. Det faktum att man väljer att inte gå i polemik med rådande uppfattning är i sig en signal på vad man tror om framtiden.

Ny fas… Ser man till förväntningarna idag tycks marknaden prisa in räntesänkningar på samtliga tre återstående möten (september, november, december). Givet det stundande valet och inte minst det polariserade läget är det inte utan att man blir förvånad om så verkligen blir fallet. Å andra sidan är det kanske främst septembersänkningen som är den allra mest känsliga. De övriga äger nämligen rum efter valdagen och lär därmed inte kunna beskyllas ha påverkat utfallet. Det faktum att det snart (22–24/8) är dags för den årliga centralbankskonferensen i Jackson Hole stärker möjligtvis marknadens syn på att en ny policy introduceras där (i detta fall en ny sänkningscykel) för att effektueras i samband med just septembermötet. Time will tell.

Udda pilot… Med avslutningen av juli tog också en era slut. Här syftar jag förstås på det faktum att en av de största svenska näringslivsprofiler, Björn Rosengren. lämnade över rodret i ABB till norrmannen Morten Wierod. Om den senare nämnda lyckas få aktien att prestera lika bra som föregångaren gjorde är förstås skrivet i stjärnorna. Om inte annat så tycks han inte riktigt tro på det själv. Han inledde nämligen med att sälja aktier för närmare 20 Mkr. Något märkligt kan tyckas. Det naturliga vore snarare att han gjorde det omvända.

Ett tämligen väntat besked som potentiellt kan vara tänkt att vända den för demokraterna klart negativa opinionen där Bidens hälsa har setts som belastning. Det är i alla fall vad man hoppas på i det ”blåa lägret”. Vem som kommer att ta sig an kampen mot Donald Trump är ännu inte avgjort (det demokratiska konventet äger rum i augusti). Oddsen just nu är dock i favör för vice presidenten Kamala Harris vars kandidatur också var den som Joe Biden själv ställde sig bakom.

Index baisse… Ser man till börsens utveckling verkar presidentens besked inte gjort marknaden överlycklig. Efter att i princip ha tecknat in säker seger för Donald Trump har viss osäkerhet kring det slutgiltiga utfallet börjat smyga sig in. Och säga vad man vill men just osäkerhet är inte något som marknaden gillar. Veckans börsnedgång kan därför med stor sannolikhet tillskrivas ”Kamala effekten”. Samtliga amerikanska index föll med kraft och onsdagens nedgång för S&P 500 översteg 2% för första gången sedan februari 2023. Nasdaq tappade i sin tur 3,6% vilket var den största nedgången sedan oktober 2022. Värt att omnämna är att index redan veckan innan hade en nedgångsdag om 2,8%.

Kuriösa… Att S&P 500 faller 2% eller mer är faktiskt relativt ovanligt. Ifjol (2023) hände det enbart en enda gång, just i februari som omnämnts ovan.  Kursfall av detta slag var betydligt mer frekventa under 2022 som en konsekvens av Rysslands angrepp av Ukraina. Det året hade vi hela 15 handelsdagar med nedgångar överstigande 2% på USA:s bredaste index. Som en jämförelse kan nämnas att under finanskrisåren 2008–2009 föll S&P 500 med mer än 2% vid 18 respektive 16 tillfällen. Enbart 2002 har fler liknande dagar (22 stycken). Genomsnittet sedan millennieskiftet är sju (7) baissedagar av den typen per år. Som kuriosa kan nämnas att det inte inträffade en enda sådan dag under perioden 2004–2006. Inte heller 2017 hade vi någon dag då nedgången var större än 2%.

Balansakt… Nedgångar i USA går vanligtvis ej obemärkt förbi här hemma men den här gången blev det ingen större dramatik på Stockholmsbörsen. OMXSPI slutade nära på oförändrat i veckan (+0,1%) och ligger än så länge på rätt sida om nollstrecket i juli (+1,9%) när nu blott tre handelsdagar av månaden återstår. En hyfsat negativ inledning på nästkommande vecka är således vad som måste till för att radera ut julis inledande uppgångar och därigenom öka risken för nedgång i augusti. Under de senaste 30 åren har julibörsen vid 13 tillfällen uppvisat negativ avkastning. Blott vid fem (5) tillfällen följdes det av uppgångar i augusti. Senast som en sådan sekvens blev aktuell var 2014. Ett tag sedan med andra ord. Än är vi inte riktigt där.  

Dryparperiod… Helt oavsett hur det blir med juli i sin helhet är oddsen ändå inte särskilt gynnsamma för börsen under de närmaste veckorna. Perioden augusti-september hör nämligen till de klart svagaste historiskt sett. Tittar vi på dess facit för Stockholmsbörsen sedan 1996 har OMXSPI-index i genomsnitt tappat 2,4% från sista handelsdagen i juli till motsvarande handelsdag i september. Facit för enkom augusti är -1,4% vilket räcker för att månaden skall benämnas som börsårets sämsta. September är med sina -1,1% näst sämsta dito.

Not so magnificent… En anledning till indexmässiga nedgångar under den gångna veckan var det minst sagt svala mottagandet för två av de sammantaget sju magnifika jättarna. Både Tesla och Alphabet (moderbolag för Google) tappade nämligen rejält i spåren av sina rapporter. I det förstnämnda fallet berodde nedgången på en klart sämre rapport än vad marknaden hade förväntat sig. Alphabets rapport toppade däremot förhandsestimaten på de allra flesta punkterna men sänktes istället av nyheten att OpenAI har lanserat en egen sökmotor, Search GPT, med målsättningen att erbjuda en mer effektiv sökupplevelse med hjälp av AI-teknologi. Nästa vecka publicerar ytterligare fyra av de sju bolagen sina rapporter. Den av dem som dröjer längst med att redovisa sina siffror är Nvidia.

Säljprogram… Och på tal om just Nvidia. Jag har som ni kanske minns nämnt tidigare att bolagets VD Jensen Huang vid flertal tillfällen har sålt aktier i bolaget. Detta är något han faktiskt har fortsatt med så gott som veckovis sedan dess. Man skulle nästan kunna kalla det för ett omvänt personligt återköpsprogram. I veckan rapporterade han en ny försäljning till ett värde av knappt 30 Musd vilket summerar värdet av hans avyttringar under senaste dryga månaden till 424 Musd (närmare 5 miljarder kronor). En bråkdel av hans totala innehav förvisso men icke desto mindre en aspekt värd att ha i åtanke.

Duvor och hökar… Nästa vecka (30–31/7) är det som bekant dags för sommarens FED-möte. Som läget ser ut just nu är det inte mycket som tyder på att Jerome Powell och hans kollegor väljer att bjuda på någon räntelättnad. En sådan tycks däremot vara mer eller mindre given i samband med mötet i september. Frågan som allt fler ställer sig är i grund och botten varför FED väljer att vänta? En av dessa är den tidigare ledamoten William Dudley som ju förr i tiden ingick i FED:s kommitté. Enligt honom tyder allt mer på att ekonomin i USA mattas vilket jag nog kan hålla med om. Med det sagt får man ändå medge att inkommande data är av motstridig karaktär. PMI som publicerades i veckan visade att inköpschefsindex för tillverkningsindustrin kom in en bra bit under förväntningarna (49,5 jämfört med 51,6). För tjänstesektorn var siffran däremot en bra bit över 50-nivån. Även BNP beräknas preliminärt ha stigit med 2,8% i Q2. Det är dubbelt så snabb tillväxt som uppmättes i Q1. 

Kollaps… Ett kurshaveri är aldrig kul och i synnerhet inte en fredag eftermiddag. Det är dessvärre exakt vad som drabbade BioArctics aktieägare då det strax efter lunch blev klart att EU:s läkemedelsmyndighetskommitté för humanläkemedel, CHMP, har lämnat en negativ rekommendation gällande Bioarctics partner Eisais ansökan om marknadsföringstillstånd (MAA) för lecanemab som behandling av Alzheimers sjukdom. Beslutet får väl antas vara hyfsat oväntat eftersom läkemedlet redan har godkänts i USA, Japan, Kina, Sydkorea, Hongkong och Israel. Några som tycks ha förutspått vartåt det barkade (eller bara haft tur?) är förvaltarna på norska oljefonden och Länsförsäkringar Fonder. Dessa båda har nämligen sålt ut sina andelar i juni. I fredags sjönk kursen 34%.  

Det faktum att den forne presidenten undkom med blotta förskräckelsen stärker sannolikt hans möjlighet att gå segrande ur striden om presidentämbetet. ”What doesn´t kill you, makes you stronger” är ett klassiskt citat som troligtvis kommer oerhört väl till pass här. Skall Demokraterna lyckas vända på det här krävs det nog att Joe Biden drar sig ur. Frågan är dock om ens det räcker nu.  

Wake up call… En annan fråga är förstås om citatet ovan gäller inte enbart Donald Trump utan även marknaden. För nog var även den någon ynka centimeter från en potentiell katastrof. Här kan man verkligen tala om att en svart svan dök upp från ingenstans. Turligt nog försvann den lika snabbt som den kom. Med det sagt kan händelsen i småstaden Butler ändå ha blivit en påminnelse om riskerna efter långvarig uppgång. För hastigt och mindre lustigt noterade de amerikanska börserna en av sina sämre veckor på länge. I onsdags föll Nasdaq med 2,8% vilket var den största nedgången sedan december 2022.

Rapportbonanza… Med Stockholmsbörsen kring årshögsta skulle man spontant kunna tycka att förväntningar på rapporterande bolag var väldigt högt uppdrivna. Ser man dock till merparten av rapportreaktionerna tycks inte så vara fallet. Flertalet aktier har nämligen fått rejält positivt mottagande med rejäla uppställ som följd även efter rapporter som i undertecknads tycke inte såg så värst mycket ut för världen. I ett annat klimat hade mottagandet mycket väl ha varit påtagligt mycket sämre. Troligtvis har det positiva marknadssentimentet lett till positivt tolkningsföreträde.

Olika faser… Värt att påpeka i sammanhanget är det faktum att man kanske inte skall övertolka det positiva momentum som just nu råder. För det första är det inte ovanligt att när mottagandet blir positivt i rapportperiodens inledningsskede, stegras förväntningarna ytterligare vilket gör det allt svårare för bolag som presenterar sina rapporter längre fram att överträffa de höjda förväntningarna. För det andra vet vi att just juli tenderar att vara den avkastningsmässigt bästa månaden under Q3. Styrkan just nu är således inte helt förvånande för den som följer ”börskalendern”. Och nog gäller det njuta medan det går. Augusti och september dras som ni säkert vet med betydligt sämre facit. Återkommer till ämnet som vanligt kring kommande månadsskifte.

Bovar… Efter att ha ögnat genom stort antal rapporter får jag personligen en känsla att det främst är lönsamheten som i mångt och mycket överraskar positivt. Det ser med andra ord som om bolagen har varit särdeles lyckosamma med att inte bara kapa kostnader utan kanske framförallt justera sina priser. Det i sig kan vara anledningen till den omtalade ”higher for longer” trenden för inflationen. När kostnadstrycket nu faller på bred front (juni bjöd som bekant på deflationstendens i USA) blir utväxlingen på resultatraden betydande. Denna effekt kan mycket väl bestå då jag antar att få bolag kommer sänka sina priser i ett läge då räntorna börjar sänkas och köpkraften successivt stärks. Det som skulle kunna tänkas framtvinga den typen av åtgärder är om ekonomin gick in i någon form av global recession.   

Förvirring… Zoomar man ut råder just nu minst sagt märkliga tider. Geopolitiskt har nog osäkerheten inte varit högre på länge. Att guldet som jag omnämnde förra veckan, har nått ett nytt ATH är kanske inte direkt anmärkningsvärt i den typen av klimat. Samtidigt torde det även kunna antyda att ekonomin är på väg mot en recession vilket rimmar ganska illa med toppnivåer på de vanligtvis framåtblickande börserna. Dessutom är även ränteläget fortsatt högt med en 10-åring som förvisso har backat något men ligger alltjämt en bra bit över 4-procentsnivån. Knappast recessionsnivåer. Lägg därtill att småbolagens aktier (Russel 2000) har alldeles nyss haft sin bästa period i mannaminne (10% på kort tid) och man får verkligen en känsla av en bull market i full blom.  

Bakslag… Tyska Volkswagen vinstvarnade häromveckan. Det som fångade mitt intresse i anslutning till beskedet var att man planerar stänga en Audi-fabrik som en följd av lägre efterfrågan på elbilar i premiumsegmentet. Uppenbarligen börjar Europas största fordonskoncern känna av den kinesiska konkurrensen. Volkswagens samlade försäljning i Kina minskade med hela 20% under Q2 och frågan som jag har ställt tidigare i mina spalter är om inte den gigantiska (och hittills oerhört lukrativa) asiatiska marknaden är på väg att tas över av lokala (kinesiska, japanska och sydkoreanska) tillverkare.

Mörka moln… För att inte drabbas av samma sak på hemmaplan föreslås nu rejäla tullar på kinesiska elbilar (som i flera år har subventionerats av staten). Det ligger därmed i farans riktning att fordon blir föremål för ett handelskrig världen över. Givet hur stor vikt som fordonsindustrin spelar för den europeiska ekonomin är det onekligen olycksbådande utveckling som kan få relativt stora konsekvenser på vår kontinent. Fordonsindustrin uppskattades enligt ACEA sysselsätta omkring 14 miljoner människor i Europa så sent som 2021. Och då inkluderar siffran ovan enbart dem som arbetar inom tillverkning av fordon och komponenter, forskning och utveckling, försäljning och marknadsföring, samt eftermarknadstjänster. Tittar vi på alla människor som påverkas indirekt blir siffran cirka 3x större motsvarande drygt 5% av den totala befolkningen eller ett medelstort europeiskt land.

In i väggen…  En del biltillverkare drar nu tillbaka sina prognoser gällande elektrifiering av bilflottan. Därtill har även bolag som tillhandahåller laddinfrastruktur vittnat om utmanande tider. Samtidigt noterade Volvos vd Martin Lundstedt minskad orderingång på elektriska lastvagnar vilket han skyllde på tydliga brister i ekosystemet. Den så heta elektrifieringstrenden har onekligen stött på patrull. Det i sig har även fått priser på en del råvaror som är viktiga för nämnda omställning (koppar, zink, nickel, bly) att svalna högst påtagligt de senaste veckorna. Det senast nämnda kan förstås, utöver en inbromsad elektrifiering, även bero på svagare global konjunktur. Kina ser ju ut att fortsätta gå på sparlåga, detsamma kan man väl säga om Europa medan USA visar en del tecken på att börja bromsa in.

Siffrorna som redovisades för juni var en klart positiv överraskning. Därmed håller de i likhet med förra fredagens arbetsmarknadsrapport en möjlig kommande räntesänkning vid liv. Konsumentpriserna i USA sjönk nämligen med 0,1% i juni jämfört med månaden före vilket är den första nedgången (!) på månadsbasis sedan pandemin bröt ut. Att det (negativ utveckling) skulle ske förr eller senare var de flesta på det klara med men att så skulle bli fallet just i juni var det få som gissade (konsensusuppfattning byggde på 0,1% ökning). Sett i årstakt (jämfört med samma månad året innan) var inflationen 3,0% att jämföra med 3,3% i maj. Kärn-KPI, som exkluderar priser för livsmedel och energi steg med 0,1% i juni och 3,3% i årstakt (3,4% i maj)

Sista chansen?… Det överraskande låga inflationsutfallet i juni fick förstås räntorna att vända ned med besked. En del bedömare menar att FED kan sänka räntan redan i samband med sitt kommande möte i slutet av juli. Om så blir fallet eller ej låter jag vara osagt (inflationen ligger ju trots allt på 3% vilket är klart högre än målsättningen om 2%). Sedan tidigare är jag dock av åsikten att julimötet egentligen torde vara sista möjligheten för Jerome Powell och hans kollegor att sänka räntan utan att riskera beskyllas för att påverka den amerikanska presidentvalet. Mötet därefter äger nämligen rum i mitten av september (18/9) vilket är knappt två månader innan amerikanerna skall bege sig till valurnorna.

Stark tro… Det finns dock en rad aspekter som talar emot ovanstående resonemang. För det första är julimötet ett mindre sådant där man inte bjuder marknaden på nya prognoser. Sådana ges först i samband med septembermötet vilket i sig stärker möjligheten att man först i det läget kan tänkas vara redo för en eventuell räntejustering. Dessutom bör det påpekas att räntemarknaden ser nu mer än 80-procentig sannolikhet för sänkning i september. En så pass kraftig övertygelse (givet att läget inte ändras fram till mötet) har historiskt sett varit detsamma som att en sänkning kommer att levereras. Säga vad man vill om FED men överraska marknaden brukar de inte göra. 

Ny sänkning… Även den svenska inflationen kom in klart lägre än vad makroanalytikerna och Riksbanken hade förväntat sig. Förvisso bjöd inte utfallet här hemma på deflationistisk tendens men däremot en oförändrad nivå jämfört med maj och uppgång om 1,3% i årstakt (rensat för Riksbankens egen räntepåverkan). I maj var motsvarande siffra för KPIF-inflationen 2,3 procent. En rejäl nedgång allt annat lika med andra ord. KPIF-inflationen exklusive energi, KPIFXE, var 2,3% i juni, jämfört med 3,0% i maj. Utfallet ovan tillsammans med svagare arbetsmarknadsdata (höjd arbetslöshet) stärker sannolikheten för att Riksbanken sänker räntan på nytt i augusti.

Omallokering… Även den här veckan bjöds det på nya rekordnivåer på de amerikanska börserna. Paradoxalt nog har dock den positiva tendensen (sju påföljande uppgångsdagar) brutits efter publiceringen av de överraskande positiva inflationssiffrorna. Ökad sannolikhet för räntesänkning från FED fick marknaden att rotera från högt värderade techaktier till utbombade småbolag. Medan S&P 500 och Nasdaq backade steg Russel 2000 med hela 3,6%. En lika kraftig diskrepans under en enskild handelsdag har man inte sett sedan oktober 2008. 

I dyraste laget… Det är inte bara de amerikanska börserna som har nått nya rekord under den gångna veckan. Samma sak har även Warren Buffetts favoritindikator gjort. Men just i detta fall är det inte lika kul. Indikatorn är nämligen ett mått på hur dyr en aktiemarknad är i förhållande till landets ekonomi. Den tas fram genom att dividera det totala marknadsvärdet för alla börsnoterade aktier med landets bruttonationalprodukt (BNP). Ett högt värde på indikatorn tyder på att börsen är dyr varvid investeringar framstår som extra riskfyllda. I veckan nådde indikatorn 195% vilket är markant högre än både tidpunkten då börserna toppade under Dot.com bubblan och strax inför finanskrisen 2008. Det är även marginellt högre än vid postcovid-rallyt vid årsskiftet 2021/2022.

Deglobalisering… Efter många år av uttalad globaliseringsagenda sägs utvecklingen nu ha gått i stå. En del bedömare talar till och med öppet om att trenden har reverserats i takt med tilltagande protektionistiska tendenser. Men faktum är att världshandeln fortsätter att expandera. Det som har förändrats däremot är handelns sammansättning. På senare år har nämligen tillväxtländernas handel sinsemellan ökat vilket till mångt och mycket beror på att dessa länder numera handlar ”billiga” råvaror från Ryssland. Det faktum att de i detta nu kan göra det i egna valutor (istället för som tidigare i dollar) underlättar förstås och bidrar till tillväxtboomen där.

Diversifiering… En annan effekt av västvärldens svartlistning av Ryssland (samt frysningen och i vissa fall rent av konfiskeringen av landets tillgångar) är att viljan att placera i västerländska statspapper har minskat påtagligt. Istället väljer man nu i allt fler tillväxtländer att antingen investera på hemmaplan eller placera i alternativa tillgångar såsom råvaror. Till det senare nämnda kan man nog räkna in Kinas beslut att utöka den strategiska oljereserven som jag omnämnde förra veckan. Jag gissar att också lager av andra strategiska råvaror håller på att utökas av myndigheterna medan privatplacerarna i dessa länder väljer guld- eller kryptotillgångar.

Glimmar… Just guld tycks för övrigt ligga riktigt bra till hos allt fler vilket förklarar prisuppgången trots högt ränteläge. Som läget är nu drivs efterfrågan på ädelmetallen av växande medelklass i allt fler tillväxtländer och då i synnerhet Indien och Kina. Indiers förkärlek till guld har jag skrivit i mina tidigare krönikor tidigare. I kinesernas fall handlar det tilltagande intresset om motvilja att placera i kraschad fastighetssektor eller för den delen den svagt presterande börsen. Som om inte det var nog köper flertalet centralbanker guld samtidigt som Ryssland använder det som valutahedge då man ogärna vill bli sittande med allt för stor andel utländska valutor som man numera får in från råvaruhandeln.

Att det handlar om en stark prestation kan det faktum att det är den 15:e bästa bedriften genom tiderna vittna om. Detta till trots är det faktiskt något sämre än vad samma index bjöd på under fjolåret (+15,9%). Den gången fortsatte index upp med ytterligare drygt 7% fram till årets slut. Hur det blir i år får framtiden utvisa.

Bredd… Den positiva utvecklingen till trots finns det även sådant som kan oroa (det gör det i och för sig alltid). En sådan faktor är att drygt 50% av årets positiva avkastning beror på utvecklingen för aktierna som går under benämning "Magnificent 7". Rensar man för dessa sju (Apple, Alphabet, Amazon, Microsoft, Meta, Nvidia och Tesla) har utvecklingen inte varit lika strålande. För även om S&P 500 handlas i nära anslutning till alla tiders rekordnotering (ATH), är det faktiskt knappt hälften av aktierna som ingår i detta index som handlas ovan sitt 100-dagars glidande medelvärde.

Famous last words?... Enligt FED-chefen Jerome Powell syns det nu allt fler tecken på att inflationen kan ha toppat. Det i sig gör att man från centralbankens håll kan skifta fokus mot läget på arbetsmarknaden som ju är FED:s andra viktiga mandat. Och just arbetsmarknaden hamnade i fokus under fredagen då nya siffror för juni presenterades. Antalet sysselsatta ökade förvisso med 206 000 personer vilket var en något kraftigare ökning än förväntade 191 000. Samtidigt reviderades (nedåt) de föregående månaders utfall med förhållandevis höga 111 000. Arbetslösheten ökade även till 4,1% (4,0% månaden innan) vilket är den högsta nivån sedan december 2021. Timlönen steg med 3,9% i årstakt (4,1% i maj). Summa summarum tolkar i alla fall jag det som en rapport åt det lite mjukare hållet som torde kunna hålla räntesänkningsdrömmen vid liv.

Inflationshot… En aspekt som kan störa amerikanska inflationsförväntningar är i vanlig ordning råvaruprisutvecklingen och då i synnerhet gällande olja. Efter att ha handlats klart under 80 usd en tid har priset nu vänt upp och det med besked. Sedan lågpunkten 4 juni har priset ökat med drygt 14% och handlas numera på samma nivåer som i slutet på april. Det i sig är kanske inte så iögonfallande men jämför vi dagens nivå med fjolårets vid samma tidpunkt är nuvarande nivå ca 13% högre och därmed inflationshöjande (årstakt) allt annat lika.

Oroväckande… En bakomliggande anledning till prisuppgången på olja är sannolikt det faktum att den kinesiska ledningen skall ha uppmanat sina statliga oljebolag att fylla på landets strategiska oljereserver för att öka försörjningssäkerheten. Uppmaningen har enligt nyhetsbyrån Reuters gått ut till oljebolagen CNPC, Sinopec, Cnooc, Sinochem och Zhenhua Oil. Påfyllningen ät tänkt att pågå från och med nu och ända fram till och med mars nästa år. Om den genomförs i den omfattning som kinesiska myndigheter önskar lär det innebära ökning med 60 miljoner fat. Det vore förvisso en av de största påfyllningarna av strategiska reserver i Kina på senare år men samtidigt inte större än fem dagars normala oljeimport. Icke desto mindre spär naturligtvis beslutet på den redan höga geopolitiska oron.

Droppen… Få har sannolikt missat det faktum att den sittande presidenten Joe Biden inte gjort särskilt bra ifrån sig i den TV-sända debatten häromveckan. Och hade han och hans stab hoppats på att vinden snabbt skulle blåsa över så har den snarare tilltagit i styrka. Idag ifrågasätts hans lämplighet öppet och frågan är om han inte tvingas kasta in handduken av hälsoskäl till slut lagom till partikongressen i augusti där demokraterna formellt väljer sin kandidat. Som läget är nu får man en känsla att hans (och därmed även partiets) chanser till valseger minskar dag för dag. Det stora frågetecknet är förstås om det finns någon som skulle vilja ta sig an uppdraget så här i sista stund. Den av mig nämnda kandidaten, Anthony Blinken (utrikesminister idag), tycks inte förekomma i förhandsspekulationerna. Istället talar man om relativt impopulära Kamala Harris (vice president idag) och mindre kända Gavin Newsom (guvernör i Kalifornien).

En klassiker… Och på tal om just stundande presidentval. Ni minns kanske att jag tidigare i år nämnde att en sektor som man gör bäst att undvika ju närmare valet vi kommer är läkemedelsdito. Detta då de höga amerikanska priserna på just medicin så gott som alltid tenderar att bli slagträ i valdebatterna. Det första bolaget att ”känna på” det klassiska kampanjtricket blev den danska jätten Novo Nordisk. Efter debattdebaclet har Joe Bidens läger gått över till en offensiv där höga priser på Ozempic och WeGowy blev ett enkelt mål. More to come?

Trendbrott? … Den svaga svenska ekonomin har lett till skyhöga antal konkurser i år. Men som på många andra håll syns även här bättringstendenser. Företagskonkurserna var nämligen 4% färre i juni om man jämför utvecklingen med samma månad året innan. Det är första gången på nästan två år som en nedgång i årstakt noteras. Skälet till de höga talen har ofta visat sig vara skatteanståndsärenden som härstammar från pandemitiden. En annan bakomliggande faktor är det högre ränteläget som dels medför att skulderna blir svårare att hantera (dyrare), dels innebär att kapitalet inte längre är lika tillgängligt. Tråkigt för dem som drabbas förstås men i grund och botten ändå ett sundhetstecken. Det är nämligen inte dagens ränteläge som framstår som unikt. Det exceptionella var den utdragna tiden med nollränta.