Med arbetsmarknads- och inflationsstatistiken ur världen för den här månaden börjar det nu bli dags att rikta fokus mot nästa makroekonomiska ”event” som i detta nu torde vara det amerikanska skuldtaket (”debt ceiling”). Tidpunkten för när exakt USA slår i det beryktade taket varierar beroende på vem man tillfrågar. Ett gångbart datum att navigera efter just nu tycks dock vara 1:a juni. Skall man tro finansministern Janet Yellen ligger den verkliga tidpunkten några veckor längre fram.

Tar man den forna FED-chefen på orden kan det bli kring svensk midsommar som spänningen når zenit givet att man inte lyckas komma överens innan dess. Det kan med andra ord bli ett slags deja vu på Brexit som ju där och då kändes som mer eller mindre otänkbart men som likväl blev av. För det var som bekant just på midsommar 2016 som britterna beslutade att de skall lämna EU medan vi andra firade glatt med sill och nubbe kring stången. En glädje som nog fastnade i halsen hos somliga.

Riskerar vi någon form av favorit i repris i form av USA:s inställda betalningar? Spontant är känslan förstås för att så inte borde bli fallet. Man skall dock aldrig underskatta vad politisk prestige kan ställa till med. Så här långt verkar positionerna vara hyfsat låsta. Redan förra veckan skulle president Biden och representanthusets talman Kevin McCarthy ha träffats att diskutera skuldtaket men mötet har skjutits upp eftersom tjänstemännen i båda lägren inte lyckades finna någon form av kompromiss värd att diskutera.

Att marknaden ogillar osäkerhet vet vi alla. Så här långt har de flesta fokuserat på annat men ju längre tiden går utan att man lyckas finna en kompromiss desto större kan oron bli. Och eftersom politik allt som oftast förefaller vara irrationell är risken överhängande att en överenskommelse kommer att dröja till den allra sista minuten. Det är väl först då som allt fokus kommer riktas mot maktens korridorer med följden att de olika aktörerna kan plocka flest politiska poäng. Konsekvensen om så skulle ske blir förstås någon form av marknadsturbulens, särskilt i USA.

Att taket kommer ”att lyftas” som det redan har gjorts otaliga gånger tidigare är förstås tämligen givet. Den stora frågan är hur långt parterna är beredda att gå innan man når någon form av kompromiss. Det relativt polariserade läget gör att det mycket väl skulle kunna bli en upprepning av det som vi bevittnade 2011 då det amerikanska kreditbetyget sänktes temporärt innan de båda lägren (demokrater och republikaner) lyckades nå en lösning. Den gången blev det också väldigt turbulent på aktiemarknaden under sensommaren och hösten. Under perioden augusti/september tappade Stockholmsbörsen då drygt 20%. En tämligen våldsam om än kortsiktig nedgång med andra ord. Sett i ett längre perspektiv framstår den dock idag som ett hack i den stadigt uppåtgående kurvan.

Hur saker och ting faller ut den här gången återstår att se. Skall man göra en bred tolkning av räntemarknadens syn där man förväntar sig räntesänkningar redan under andra halvan av detta år kan en liknande turbulens möjligtvis ligga i korten. Det finns dock tydliga skillnader mellan nu och då. För det första har FED alltså möjligheten att sänka räntan nu vilket ju inte var fallet då eftersom den redan låg på 0–0,25%. Dessutom hörde nedgången 2011 i viss mån ihop med det faktum att det andra QE-programmet avslutades vid utgången av juni. Inte heller det gäller i år.

Den stora frågan är egentligen inte om taket höjs eller ej. Som jag nämnt ovan utgår åtminstone jag (och troligtvis de allra flesta andra) ifrån att det kommer att höjas eftersom det i grund och botten inte finns en annan utväg. Att ställa in betalningar likt en rad sydamerikanska länder eller mer närliggande Grekland eller Ryssland har gjort förr är knappast ett alternativ för ett land som USA. En överenskommelse blir förstås av, om inte förr så senare.  

Den stora frågan är dock snarare vad som kommer att göras för att få stopp på den skenande skuldsättningen? Tanken med ett skuldtak när det infördes en gång i tiden var att det skulle vara ett tak. Därav namnet. Men sett i backspegeln har taket varit allt annat än tak och är så inte fallet heller idag. Det som saknas i debatten är i grund och botten vad man hade tänkt göra för att få stopp på utvecklingen som har gjort att skuldsättningen i USA är långsiktigt ohållbar. Görs inget (som hittills) lär man förstås till slut tvingas se bankruttmonstret i vitögat.

Huruvida detta var en följd av att allt för många valde att anamma ”sell in may” strategin samtidigt eller om nedgången (Stockholmsbörsen backade 1,7%) handlade om reaktion på att ytterligare en amerikansk bank har dukat under, låter jag vara osagt. Viss påverkan på sentimentet kan säkert även FED-mötet ikväll ha haft. Mer om just det lite senare. 

Efter att närmast i det oändliga ha tjatat om att vinterhalvåret rent historiskt har tenderat att vara betydligt bättre än det sommardito som nu har tagit vid, kan det vara läge att fräscha upp minnet kring hur utsikterna för trendriktningen ser ut. Också i detta fall får det bli med hjälp av en möjligtvis uttjatad modell som de flesta av er säkert känner till vid det här laget. En modell som kombinerar värden kring månadsskiften i förhållande till långa glidande medelvärden (12- och 24 månaders).

Precis som vid samtliga månadsskiften sedan januari i år hamnade även april månads stängningskurs över det snabbare av de båda medelvärden (12-månaders) men en bit under den långsammare motsvarigheten (24-månaders). I grund och botten har ingenting således förändrats. Grundtonen är positiv (index håller ovan 12-månaders medelvärde) men någon signal om trendvändning till upptrend har fortfarande inte fallit på plats.

För att en sådan skall komma på plats krävs det att OMXSPI-index avslutar månaden ovan både 12- och 24-månaders glidande medelvärde. Det som saknas är med andra ord en passering upp över det långsammare av de båda (24-månaders) som idag befinner sig strax under 870-nivån. Egentligen, för att lyckan skall vara total, vill jag allra helst se att de båda medelvärdena dessutom har ett positivt förhållande till varandra. Med det menar jag att det snabbare av dem (12) skall ha korsat det långsammare (24) underifrån.

Ännu är vi inte riktigt där och det återstår förstås att se om vi hamnar i det läget vid någon av kommande månadsavstämningar. För att den optimistiska tolkningen ej skall behöva grusas krävs det dock att OMXSPI-index inte vänder ned under 12-månaders glidande medelvärde när kommande månadernas utveckling summeras. Den nivån (ca 800) kan därför fungera som någon form av en ny varningsnivå för alla er som eventuellt har ökat andelen aktier under inledningen på detta år. Får vi se månadsavslutning understigande 12-månaders glidande medelvärde är nedtrenden från 2022 dessvärre att betrakta som återupptagen.

Det som sannolikt sätter tonen på börsinledningen i maj blir redan tidigare omnämnda FED-besked samt även jobbstatistiken på fredag och därefter inflationsdito veckan efter förstås. När det gäller FED är det mesta nog sagt. De flesta tror på ytterligare en 25-punkters höjning som samtidigt blir den sista på ett bra tag. Det vore därmed en stor skräll om något annat kommunicerades ut av Jerome Powell och säga vad man vill men överraska brukar FED inte göra.

Det som däremot är högst märkligt är förstås att FED-höjningarna sker medan inflationstrycket faller kraftigt. Om aprils siffra fortsätter att sjunka med omkring 0,4–0,5% som snittet har varit de senaste månaderna, återstår förstås att se. Det som kan vara värt att påpeka är att inflationen mycket väl kan överraska på uppsidan just den här gången. Detta som en ren följd av underliggande baseffekter. Aprils siffra ifjol (8,3%) var nämligen lägre än mars motsvarighet (8,5%) innan inflationen sedan åter tog fart och steg mot rekordhöga 9,1% i juni.

Helt oavsett om inflationen ligger på 5% eller något lägre tycks nivån numera understiga FED:s styrränta (efter kvällen höjning till 5–5,25%). Att i det läget fortsätta höja känns aningen överdrivet och frågan är förstås hur restriktiv (åtstramande) den nuvarande nivån är på ekonomin. BNP utfallet i Q1 (blott 1,1%) antyder att temperaturen har kylts av påtagligt och risken för recession känns nu högre än på väldigt länge. Å andra sidan är just den här recessionen den mest förväntade någonsin varvid det inte alls är säkert att den påverkar marknaderna på samma sätt som de tidigare har gjort. En förväntad räntetopp torde därtill medföra att även dollarn får svårare att stärkas utan tvärtom bör minska i värde. Detta torde kunna ge aktiemarknaderna stöd.

Vinter i detta fall avser perioden från inledningen på november till slutet av april. Det vill säga ungefär fram till där vi befinner oss idag. Från och med nästa vecka övergår marknaden till det som traditionellt beskrivs som ”sommarhalvår” som löper fram till slutet av oktober.

Tröttsamt eller ej är det oerhört svårt att låta bli att nämna säsongsmönstret givet hur marknaden har utvecklats under åtminstone de snart 30 åren som jag själv har varit aktiv. Att börsen går upp och ned periodvis vet vi alla. Men tittar vi på månadsdata från 1995 och framåt har samtliga vinterhalvårets månader (november fram till och med april) uppvisat positiv månatlig avkastning. En utveckling som skiljer sig markant från ”sommarhalvårets” dito (maj till och med oktober) och som därigenom ofrånkomligen påverkar den långsiktiga avkastningen. Högst signifikant dessutom.

Sträcker vi ut tidsperioden till 50 år har en återkommande satsad tusenlapp (eller det belopp den var värd efter respektive periodens utgång) under enbart vinterhalvåret vuxit till drygt 200 000 kr (siffran inkluderar nuvarande period där OMXSPI-index har stigit ungefär 12,5% sedan sista oktober. Tittar vi på motsvarande utveckling under perioden som sträcker sig från maj till oktober är skillnaden högst påtaglig. Samma tusenlapp placerad då (återkommande) har faktiskt krympt till knappt 900 kr (!). Har man legat investerad i börsen enbart under sommarperioden ligger man således back efter 50 års tid (!). Det om något visar hur enorm skillnaden på de båda perioderna är vilket sannolikt har gett upphov till det kanske allra vanligast förekommande mantrat i aktiesammanhang:

”Sell in may ang go away”

Givetvis är det dock inte på det sättet att börsen alltid toppar i slutet av april eller för den delen i inledningen av maj för att därefter utvecklas svagt och bottna någon gång under september eller oktober. Det vore ju alldeles för helt enkelt och är det något vi vet om aktiemarknaden så är det att den är tämligen oförutsägbar. Alla regler har därtill sina undantag och så även denna.

Trots sommarhalvårets sammantaget relativt usla statistik har det historiskt sett faktiskt funnits fler årgångar med positiv sommaravkastning än tvärtom. Tittar vi på de omnämnda 50 åren ovan har börsen faktiskt stigit 28 gånger och fallit 22 (för vinterhalvåret är siffrorna 40 respektive 10). Den genomsnittliga utvecklingen är även den positiv och uppgår till drygt 1,0%. Det som gör att det summerade utfallet blir så pass svagt som är beskrivet ovan är det faktum att de gångerna som nedgångarna väl infunnit sig har de varit kraftfulla. I fler än hälften av fallen då börsen visade svaghet under sommarperioden (12 gånger av sammanlagt 22) blev det faktiskt tal om tvåsiffriga procentuella nedgångar. Så även senast.  

Hur det blir just i år är självklart omöjligt att säga på förhand. Här och nu när genomgående starka rapporter publiceras är det onekligen svårt att tro på att betydligt sämre börstider stundar. Den lågkonjunktur som de flesta bedömarna varnar för ser också ut att lysa ut med sin frånvaro om man nu låter bli att läsa rapporter från konsumentrelaterade bolag eller byggdito. Där ser det ut som om företagen har det tungt. Och inte lär det bli så mycket enklare framgent när nu Riksbanken höjde räntan med ytterligare 0,5% (som väntat förvisso) och flaggar för ytterligare höjningar längre fram.

Just centralbankernas agerande är sannolikt det centrala för börsens utveckling. Både FED och ECB ser ut att vara fast beslutna att fortsätta strama åt så länge som inflationen fortsätter att vara ohälsosamt hög. Risken är därför överhängande att man kommer att höja alldeles för mycket och definitivt för snabbt för att ekonomin skall kunna absorbera förändringen. Det i sig kan medföra oanade och oväntade konsekvenser likt det som inträffande i den amerikanska banksektorn i mars.

Tittar vi på de förväntningar som finns i marknaden idag är oddsen oerhört låga för att den globala ekonomin hamnar i en lågkonjunktur som tvingar centralbankerna till att sänka räntan framgent. Räntemarknaden som normalt sett har bäst koll, prisar redan nu in sänkningar. 2-årsräntan i USA ligger idag på 3,90% och 10-års dito nedåt 3,40%. FED själva tror sig dock kunna hålla i nuvarande räntenivå (ca 5%) trots att man numera är inställd på möjligheten att ”mild recession” kan inträffa under senare delen av detta år vilket framgick av senaste FED-protokollet. Vem som slutligen får rätt återstår att se. Skulle jag satsa mina marker på någon vore det nog räntemarknaden. FED:s prognoser har inte visat sig vara särskilt träffsäkra (räntemarknadens bedömningar har å andra sidan varit ovanligt volatila även på längre löptider).

En joker i leken är förstås det amerikanska skuldtaket som lär bli ett alltmer omdiskuterat ämne ju närmare sommaren vi kommer. Aktiemarknaden är känd för att fokusera på en sak i taget och här och nu är det nog de starka rapporterna. När dessa väl har avlämnats lär konjunkturen, centralbanker och sedan just skuldtaket åter hamna i blickfånget. Det tillsammans med säsongsmönstret där maj historiskt sett har visat sig vara en svag börsmånad, kan kanske tynga sentimentet. Skulle de amerikanska politikerna få tummen ur och överraskande komma överens kring skuldproblematiken en bra bit innan man får kniven mot strupen (i slutet på sommaren) kan det dock bli fortsatt muntra miner. Spännande nästan jämt!

En stund trodde man nästan att det var föregångarna som hade skrivit den. Några strikt borgerliga reformförslag lyste nämligen med sin frånvaro. Och nog skulle det kanske behövas sådana. Enligt finansministern står ju Sverige inför tre års (!) lågkonjunktur. Det låter nästintill som om man förutspår någon slags annalkande depression. Låt oss verkligen hoppas att regeringens prognosträffsäkerhet är i stil med Riksbankens.

Perfekt storm… Den gångna veckan präglades av inkommande rapporter som så här långt ser ut att ha varit klart bättre än förväntat. Självfallet finns det ett och annat undantag, märkligt vore det annars, men på det stora hela framstår dock resultaten som klart bättre än förväntat (befarat?). Genomförda prishöjningar i ett läge då komponentbristen lättat och leveranskedjor normaliserats gör uppenbarligen susen. För exportföretagen hjälper självklart även kronsvagheten till en del. Happy days!

Peak… Den fråga man ställer sig när man ögnar genom rapporterna är om det kan bli så mycket bättre framgent? Placerarna tenderar att extrapolera kvartalsutfall något som kan visa sig vara bedrägligt den här gången. Från och med Q2 ser valutahjälpen ut att avta, fler prishöjningar lär inte bli aktuella och orderstockarna börjar minska i takt med att de tidigare orderna betas av. Befarad allt sämre konjunktur kan leda till att orderböckerna inte fylls på och kan börja gapa tomt nästa år. Aktiemarknaden är normalt sett framåtblickande. Blir den gamla slitna klyschan ”Sell in may and go away” åter aktuell tro?

Skuldtaket… Och när jag nu ändå lyfter varningens finger så kan det kanske vara lika bra att löpa linan ut. En sak som det i detta nu inte talas så mycket om men som tveklöst lär bli ett stort samtalsämne framgent är det amerikanska skuldtaket som närmar sig med stormsteg. Så här långt har man inte hittat samsyn i frågan och det börjar onekligen att påminna om läget från 2011. Den gången sjönk S&P 500 ca 15–20% under perioden från april/maj till augusti. Först relativt sakta och sedan snabbt. Merparten av nedgången skedde under sommaren. Värt att komma ihåg om lösningen på problemet skulle dröja.

Kasino Royale… Låt mig dock återgå till rapporterna för en stund. En sak som på senare tid har blivit allt tydligare är att reaktionerna på dessa börjar framstå som groteska. Det finns knappt något mellanläge numera. Om aktien inte rör sig mer än 2–3% (vilket förr räknades som en naturlig rapportreaktion) får man nästan en känsla av att något är fel. Det nya normala är att det räcker att titta på vinnare/förlorarlistorna för att se vilka bolag som har rapporterat. Var rapporten att betrakta som bra stiger aktien omkring 8–10% och omvänt om den inte faller marknaden i smaken. Det är förstås helt befängt då det i 9 fall av 10 inte finns något skäl för marknaden att justera bolagsvärdet så pass kraftfullt. Värt att ha i åtanke.

Re-opening… På statistikfronten kom det en hel del nyheter från bl.a. Kina som ju befinner sig i ett extra intressant läge (draglok för den globala ekonomin). Det mesta där tycks bekräfta bilden att ekonomin vaknar ur en långvarig dvala. Det som jag själv tyckte stack ut allra mest är utvecklingen i detaljhandeln. Försäljningen ökade där med 10,6% vilket får anses vara en stark siffra och ännu bättre kan det faktiskt bli. Enligt uppgifter i finanspress har man från högsta ort beordrat att stimulera återhämtningen ytterligare bland annat genom att stötta konsumtionen. Det borde vara goda nyheter för alla bolag som har stor andel av sin försäljning i Kina.

Bankfrossan… Bankfrossan som skapade huvudbry för bara några veckor sedan tycks i det närmaste vara bortglömd. Det blev ingen kedjereaktion vilket många domedagsprofeter hade befarat utan tvärtom, de banker som drabbades värst var sannolikt de som inte hade skött sina kort rätt. I grund och botten är det precis så det bör gå till. Svaga aktörer som inte har existensberättigande behöver nämligen slåss ut om marknadsekonomin skall fungera. Det har väl varit lite ”si och så” på den fronten under nollräntetiderna. Låt oss därför hoppas att de inte återkommer.

Liknelse… Skulle så däremot ske (att räntan åter sänks till noll eller nära noll) innebär det med stor sannolikhet att den globala ekonomin har fått rejäla bekymmer. En så pass kraftig omsvängning vore med största sannolikhet inte alls bra för aktiemarknaden vad man nu än kan tänkas tro. De senaste gångerna som FED bjöd på kraftiga räntesänkningscykler (2001 och 2008) var det inte särdeles kul att vara aktieägare. Jag brukar något skämtsamt säga att räntan är lite som ratten i en bil som befinner sig på motorvägen. Mindre justeringar åt endera håll medför ingen större fara (tvärtom är de ofta önskvärda för att trafiken skall flyta på) medan tvära och hastiga rörelser utgör en risk för alla i omgivningen.  

Boven… Just tvära rörelser är vad centralbankerna har bjudit oss alla på under fjolåret. Räntenivån om 4–5% är inte anmärkningsvärt högt förvisso men när spelplanen ändras på så kort tid som ett år (från 0 till 5%) är det ofrånkomligt att det förr eller senare blir problem. Att bekämpa inflationen är förstås helt rätt men nog vore det betydligt bättre om man underlättade anpassningen till den nya verkligheten genom förutsägbar åtstramning. Det absolut största misstaget så här i efterhand är att man var alldeles för sen på bollen. Det i sig föranleder mig att tro att nästa misstag blir att man höjer alldeles för mycket för snabbt.