Huruvida jag får rätt eller fel får väl framtiden förstås utvisa men nog fick jag en del vatten på min kvarn när jag lyssnade på ABB:s nya vd Morten Wierød som för ovanlighetens skull (för att vara börs vd) var oerhört frikostig vad gäller generell informationsgivning kring marknadsutvecklingen just nu.

Även om USA är och förblir bolagets största marknad under en överskådlig framtid då tillväxten förväntas fortsätta drivas av stort investeringsbehov i elnät och infrastruktur samt datacenter, har norrmannen även nämnt att tillväxtmarknader som Kina och numera även Indien börjar göra avtryck i verkstadsjättens räkenskaper. Det faktum att elektrifieringen i Kina går betydligt snabbare än på många övriga håll i världen just nu (!) gör att den kinesiska marknaden befäster sin andraplats. Numera tycks dock även Indien gå från klarhet till klarhet. Enligt Morten Wierød är det enbart tidsfråga innan den marknaden blir bolagets tredje största.

Kraftig utbyggnad av infrastruktur är förstås ett tecken på tilltagande välstånd. För några år sedan hade få asiatiska länder möjlighet att investera de summor som krävdes. Nu börjar läget bli ett annat i takt med att ekonomierna och medelklassen växer snabbt. Och här är Kina och Indien långt ifrån ensamma. Ett annat land som han omnämnde, och som vi på sikt sannolikt kommer att få höra allt mer om, var exempelvis Indonesien som till skillnad från många andra länder upplever positiv befolkningstillväxt just nu.

Intresset för EM-storyn (tillväxtmarknader) eldades onekligen ytterligare på något i veckan då den kinesiska centralbanken lanserade två finansieringsprogram på drygt 110 mdr dollar. Syftet för dessa program är bland andra att finansiella aktörer som fonder och försäkringsbolag ska kunna få medel till att köpa ”billiga” kinesiska aktier. Ett udda drag kan tyckas men som allt annat lika borde vara positivt för den kinesiska marknaden och som jag nämnde förra veckan svarar landets storbolag för närmare 20–25% av indexfonder som följer tillväxtmarknadernas utveckling.

ABB som ju är ett exempel på bolag vars aktie kan erbjuda exponering mot tillväxtmarknaderna ljusa framtid, var annars ett av de första bolagen att rapportera under nuvarande rapportperiod som åtminstone på förhand framstod som mer eller mindre avgörande för avslutningen av detta börsår. Ett börsår som så här långt väl ändå får anses ha varit klart hyfsat. Säga vad man vill om rapportutfallen hittills men nog känns det som att även dessa ha varit hyfsade. En och annan plump har det förvisso blivit men på det stora hela är det gedigna siffror som publiceras där utropstecknet för en gångs skull var det som telekomjätten Ericsson hade att förmedla (mer om just den rapporten skrev vi i en av veckans lunchanalyser, ett inslag som också finns i dagens tidning).

Så här långt ser det onekligen ut som om de större bolagen har klarat utmaningarna bättre än mindre dito. Frågan är om denna utveckling till viss del kan avspegla den problematik som inte på något sätt är ny men som tycks ha fått nytt liv nyligen. Här åsyftar jag förstås på de uppgifter som publicerades av Dagens Industri gällande riktiga skurkfasoner som på finanssvenska kallas för ”kassaflödesoptimering” och som går ut på att skjuta på betalningen så att den hamnar på andra sidan kvartalsskifte etc.

Jag nämnde ovan att problematiken inte är ny för faktum är att även förr i tiden har de mindre bolagens företrädare från tid till annan beklagat sig över storbolagens agerande. Ett tillvägagångssätt som i mångt och mycket innebär att underleverantörerna får agera kostnadsfria banker åt storbolagen och helt enkelt gilla läget (protesterar man allt för högljutt finns det alltid risk att man ersätts med en konkurrent). Det var förstås illa även då men tycks nu ha nått smått absurda gränser.

Förr i tiden minns jag att det kunde handla om fördröjningar på uppåt 45 och ibland till och med 60 dagar trots att 30 var det överenskomna. Idag uppges fördröjningar kunna ligga på närmast chockerande 90 dagar. Ett helt kvartal med andra ord. Om liknande irriterade förr då det kanske kunde fördröja småbolagens investeringar, är det än mer uppseendeväckande idag. Räntan är som bekant inte längre noll varvid pengar på kontot åter har ett värde. I småbolagens fall handlar det kanske inte om så pass stora belopp att det gör direkt skillnad men desto större bir summorna för storbolagen som satt sena betalningar i system. Många bäckar små vilket det ju handlar om för bolag med ett flertal underleverantörer, blir förstås snabbt en stor å. Greed is good?!

Regeringen i landet skruvade i veckan ned sin BNP prognos för i år vilket, om den infrias, indikerar att BNP uppvisar negativ tillväxt för andra året i rad. Ett recessionstecken med stort R då det vanliga kriteriet är två påföljande kvartal med BNP-minskning.

I andra sammanhang brukar man säga att ”den enes död, den andres bröd”. Frågan är om det inte visar sig stämma även just detta fall där Kina eller tillväxtländer överlag drar nytta av Europas (till viss del egensnickrade) problem. Att det just är Kina som är upphovet till den tyska bilindustrins senaste problem är tämligen givet eftersom makthavarna där med hjälp av rejäla subventioner ser ut att ha lyckats pressa ut tyska tillverkare från den stora inhemska (och tidigare väldigt lukrativa) marknaden med billigare miljövänliga (el) inhemska alternativ. Efterfrågan på exklusiva, fossildrivna tyska bilar har nämligen gått ned betänkligt vilket till viss del säkert har berott på överlag svagare ekonomiska förhållanden i Kina.

För att inte samma sak skall riskera att inträffa (exakta anledningar kan förstås variera beroende på vem som tillfrågas) på hela vår kontinent har EU nyligen beslutat införa tullar på kinesiska fordon. Ett vanligt tillvägagångssätt som dock definitivt kan (och bör?) ifrågasättas. Faktum är att till och med tyskarna själva uppmanade EU att inte vandra den vägen. Handelskrig av det här slaget (motdrag lär ju komma) är i regel kostsamma för de flesta inblandade och just i det här fallet har planekonomitänkande Kina helt andra muskler än tyska företag som ju snarare motverkas på hemmaplan (via både fackföreningar och diverse EU-direktiv) än tvärtom.  

Problemet med industriskyddande tullar är förutom att de driver inflation som ju ingen tycks behöva efter de senaste årens debacle, att de även motarbetar innovation och effektivitet samtidigt som de utarmar konkurrenskraften vad exportmöjligheter beträffar. På sikt riskerar det att leda till rejält kapade marknadsandelar som i sin tur innebär sämre möjlighet till vidare satsningar på FoU vilket leder till en ond cirkel med sämre produkter och ännu sämre konkurrenskraft.

Man bör komma ihåg att även om vi i Europa kanske drar oss för att köpa kinesiska elfordon etc. så har förstås inte medborgare i andra länder (i synnerhet så kallade tillväxtländer) den typen av betänkligheter. Tvärtom vill sannolikt konsumenterna där att få så billiga produkter som möjligt (samtidigt som deras regeringar inte har samma huvudbry gällande tullskydd av inhemska industrier). Förr kunde man förstås påstå att sådant som var ”Made in China” hade lägre kvalité än ”Made in Germany”. Den skillnaden har dock minskat påtagligt då kinesisk industri har blivit oerhört mycket bättre efter att högkvalitativa västerländska produkter har tillverkats där i decennier. I många fall kan de till och med vara bättre och faktiskt helt dominerande. Här kan batterimarknaden som Northvolt hade tänkt slå sig in på (en satsning som så här långt gått ”så där”) tjänstgöra som ett aktuellt exempel.

Förutom att ha tillgång till billig energi och andra råvaror från Ryssland får tillväxtländerna numera även tillgång till billiga varor som de dessutom kan handla bekymmerfritt med och ofta utan inblandning av amerikanska dollar. Det leder förstås till allt högre levnadsstandard vilket i sin tur driver tillväxten och lockar till sig investeringar samt även allt mer kvalificerad arbetskraft. Som grädde på moset lär Kinas enorma stimulanspaket som sattes i gång i syfte att få igång den på senare år slumrade efterfrågan, få även tillväxtländernas ekonomiska hjul att snurra snabbare än vad de redan gör. Medan vi i Europa deppar över konjunkturen tycks folk i länder som Argentina, Brasilien, Indien, Mexiko samt en rad asiatiska ekonomier överlag få det allt bättre ställt.

Som läget ser ut nu, vilket även Mario Draghis nyligen publicerade 400-sidiga (!) rapport förkunnade, tycks trenden med allt mindre konkurrenskraftigt Europa fortsätta om inga rejäla satsningar görs. Medan andra stora ekonomier (främst Kina och USA) fortsätter att driva innovation fokuserar Europa på att reglera och införa allehanda handelshinder där ovan beskrivna tullar kan vara ett exempel. Höga statskulder gör därtill att en del regeringar flaggar för behovet av höjda skatter (Frankrike, Italien m fl) för såväl privatpersoner som företag. Och medan fackföreningar kräver lönepåslag på 7–8% motarbetas företagen av höga energipriser som uppskattas vara två till tre gånger högre än i exempelvis USA (för naturgasen är multiplarna ännu högre). Rent krasst är det nog betydligt enklare att måla upp ett säljcase för Europa än ett köpdito.

Inget ont som inte för något gott med sig. Även om utsikterna för europeisk ekonomi inte ser vidare ljusa ut här så kan man som investerare dra nytta av rådande trender genom att lägga lite högre fokus på bolag som är verksamma på just tillväxtmarknaderna. Det finns en rad sådana även på Stockholmsbörsen. Vill man inte utsätta sig för bolagsspecifika risker (eller vill krydda sina PPM-val) kan man istället välja en bredare indexfond som fokuserar på exempelvis ”Emerging Markets”. Vanliga sådana består förvisso till 20–25% av kinesiska aktier där kurserna har ställts upp ordentligt i spåren av stimulanserna nyligen. Tajmingmässigt kan det kanske uppstå bättre läge lite längre fram. Samtidigt finns det en del bedömare som jämför de kinesiska besluten vid Mario Draghis ”what ever it takes” uttalande som svar på eurons överlevnadsförmåga (2011). Får de någorlunda rätt lär även kinesiska aktier gå ljusare tider till mötes.

Det våras för tillväxtekonomier!

Just det senast nämnda har historiskt sett visat sig ligga som en våt filt för marknaderna i oktober. Det vore inte helt onaturligt om så blev fallet igen. Förhoppningsvis handlar det dock om en ytterst kortvarig effekt som avtar när vinnaren har korats.

Tittar vi till läget i Mellanöstern är det förstås oroväckande då risken finns att både Iran och USA dras in i konflikten i betydligt större omfattning än vad som har varit fallet hittills. Det är förstås inte önskvärt från marknadens håll men vi ska komma ihåg att den väpnade konflikten i regionen nu har pågått ganska länge. Så länge ingen allvarlig upptrappning sker är nog intresset från Mr Market (som ju inte är känd för att visa empati) begränsat. Lite som i fallet med Ukraina.

När det sedan gäller en nära förestående amerikansk recession är bilden förstås delad beroende på vem som blir tillfrågad. Man brukar dock säga att marknaden aldrig missar en recession och med det i åtanke bör man kanske inte vara allt för orolig för trots allt. Med börserna på All Time High är det inte mycket som tyder för annalkande sådan. Detta trots att arbetsmarknaden har svalnat påtagligt under året. I fredagens sysselsättningsrapport uppgavs arbetslösheten ligga på 4,1% vilket är avsevärt mycket högre än när den var som lägst (3,4%). Å andra sidan ligger även europeiska börser på ATH och här pågår väl recessionen som bäst på sina håll.

För är det något som ser klart mest alarmerande ut, inte minst för vår del, så är det nog just läget i Europa som istället för att sakta men säkert bli bättre tvärtom tycks bli sämre. När Euroområdets sammanvägda index för industrin och tjänstesektorn publicerades nyligen hade index sjunkit till 49,6 i september från 51,0 föregående månad (i USA var motsvarande siffra 54,0). Medan läget i tjänstesektorn var någorlunda hanterbart (51,4 vs 52,9 i augusti) var det desto mer bekymmersamt inom industrin där indexvärdet sjönk till 45,0 från redan svaga 45,8 som uppmättes i augusti.

Att jag nämnde att läget var alarmerande beror på det faktum att det den här gången är i lokomotivet Tyskland som problemen tycks vara störst. Det som gör det hela jobbigt är att problem till stor del är hemmasnickrade då de till mångt och mycket är en konsekvens av politiska beslut som med facit i hand inte föll särskilt väl ut. Beslutet att stänga all egen kärnkraft i spåren av den japanska katastrofen i Fukushima (trots att de tyska verken löpte mycket liten risk att kunna drabbas av något liknande) var tveklöst ett sådant, i synnerhet som den innebar att man gjorde sig beroende av rysk energi. Inledningsvis billig sådan men som händelserna 2022 visade, var lösningen inte långsiktigt uthållig. Idag tvingas man förlita sig på icke planerbara energislag (sol och vind) samt dyrare import från Norge, Mellanöstern och USA vilket allt annat lika har försämrat de tyska företagens konkurrenskraft.

Som om inte ovanstående var illa nog har den världsomspännande vågen av grön omställning inte gjort läget bättre utan tvärtom. Den kinesiska statens rejäla satsningar på elektrifieringsområdet har medfört att den lukrativa kinesiska fordonsmarknaden har översköljts av innovativa kinesiska EV-bilar (med tillhörande batterier) som snabbt trängt ut västerländska fossildrivna alternativ. Då majoriteten av dem har varit subventionerade från högre ort blev konkurrensen förstås övermäktig vilket snabbt fått försäljningssiffrorna för tyska märken (främst Audi, BMW och Mercedes) att rasa. En tydlig signal på det var VW-koncernens vinstvarning redan i somras som ackompanjerades av besked att man övervägde stängning av en Audi-fabrik som en följd av lägre efterfrågan på elbilar i premiumsegmentet.

Hastigt men klart mindre lustigt har Europas starke man (Tyskland) hamnat i en prekär situation. Landet är idag ett av få där företagen i relativt stor uträckning börjar dra ned på personal. Ingen kan ha missat vinstvarningarna från så gott som samtliga tyska fordonsjättar där besked om både uppsägningar och även ovan nämnda fabriksnedläggningar har duggat tätt. Eftersom fordonsindustrin har oerhört stark ställning i Tyskland sprider sig svagheten där snabbt vidare till övrig tillverkningsindustri och i förlängningen förstås även till tjänstesektorn.

Man brukar säga att när länder som USA och Kina drabbas av ”förkylningssymptom” leder det snabbt till lunginflammation i resterande delen av världen. Om detsamma gäller för Europa när dess starke man blivit sjuk, återstår förstås att se. Uteslutet är det definitivt inte och vi skall inte glömma bort att just Tyskland vid sidan om Norge är Sveriges främsta handelspartner. Med det i åtanke skulle man kunna säga att Tysklands sak är vår.

Men inget ont som inte för något gott med sig förstås. De försvagade konjunkturutsikterna tillsammans med en hanterbar inflation gör förstås att ECB har möjlighet att komma till undsättning genom att sänka räntan i ett snabbare tempo än vad som hittills varit fallet (2 x 0,25%). Är det någon centralbank som borde tycka att det var bråttom att agera (det spekulerades ju tidigare om ”emergency meetings” i FED:s fall) så är det just ECB. Tyvärr visar dock historiken att förmågan av att ta snabba beslut inte ligger i europeiska institutioners DNA. Om det inte gäller regleringar förstås. Då brukar man vara på hugget.

Förvisso skakade det till rejält både i början av augusti och inledningen på september men båda skalven har visat sig vara kortvariga. ”Förskalv inför kraschmånaden oktober” utbrister säkert pessimisten medan optimisten fortsätter att fokusera på det som faktiskt indikerar att uppgången kan fortsätta.

September är förvisso ännu inte riktigt avslutad men det skall nog ganska mycket till för att månaden ens skall bjuda på en sättning i linje med det historiska snittet (1,1%). Så här långt är Stockholmsbörsen nämligen upp 1,6% där man så sent som i torsdags nådde upp till en ny högsta notering för året. Sedan tidigare vet vi ju att rekord har en benägenhet att fortplanta sig och det vore långt ifrån omöjligt om så blev fallet även denna gång.

Tittar vi på månadsgrafen med en handelsdag kvar till månadsskiftet ser det onekligen ut som om den positiva trenden jag hänvisat till i mina tidigare spalter, har bestått. Index fortsätter hålla till ovan såväl 12- och 24-månaders glidande medelvärden där de bådas inbördes relation skvallrar om upptrend (det snabbare medelvärdet ligger ovan långsammare dito). Som framgår av grafen har OMXSPI-index alltjämt några procentenheter kvar upp till All Time High som uppnåddes i inledningen av 2022. Ni minns säkert att jag i tidigare krönikor har nämnt att så länge som min modell inte levererade en varning, så förväntar jag mig att tidigare ATH kommer att bli tydliga mål på uppsidan. Nu är vi snart där medan många övriga börser redan nått dit.

Det som idag krävs för att omkullkasta idén om nya rekordnivåer även i Stockholm är en ganska rejäl sättning som får index att söka sig ned under åtminstone det snabbare av medelvärdena. Att så skulle ske i samband med detta månadsskifte är tämligen osannolikt, det hade krävt någon form av ”Black Monday”, varvid fokus snarare får riktas till månadsskiftet oktober/november.

Sitt dåliga rykte till trots (krascher 1929 och 1987) har oktober historiskt sett faktiskt varit en ganska stark börsmånad. För Stockholmsbörsens del har de senaste 30 årens genomsnitt varit +1,2% vilket placerar oktober ungefär i mittfloran av årets månader (sjunde bäst). Och då skall man veta att dess facit dras ned av finanskrisen som förvisso inträffade tidigare men spillde över på just oktober då Stockholmsbörsen tappade 17,9%. Även Asienkrisen 1997 med sina -10,5% påverkar snittet. Justerar man för dessa två ”outliers” (såsom börsbolagen gärna gör när det minsta lilla stör jämförelserna) hade den genomsnittliga börsutvecklingen varit dubbelt så bra.

För att inte beskyllas för våldsam haussning kan det vara på sin plats att kasta in en brasklapp. För nog visar sig presidentvalet i USA vara en sådan. Tittar jag i min sammansättning av data från 1995 och framåt, är den genomsnittliga börsutvecklingen för Stockholmsbörsen strax innan val osedvanligt svaga -4%. Detta då det visar sig att oktober har bjudit på nedgångar i samtliga fall utom 1996 (2004 handlade det om marginella 0,05%). Senast det begav sig, 2020, blev nedgången 6,2%. Ett så pass svagt facit manar onekligen till viss eftertanke.

Liknande trista mönster har vi också i USA och då baserat på betydligt längre historik än 30 år. Medan oktober i vanliga fall har bjudit på genomsnittliga uppgångar i storleksordningen 0,8–1,0% för de största indexen, har det varit desto dystrare utveckling under presidentcykelns sista år (election year). Allra sämst av de stora indexen har Nasdaq utvecklats med genomsnittlig nedgång om -2,2%. För S&P 500 och Dow Jones är motsvarande -0,9% respektive -1,0%. Skäl att se upp med andra ord.

Bortser vi från historiska mönster samt det amerikanska presidentvalet som kommer att dominera nyhetsåtergivningen ju närmare november vi kommer, lär två andra faktorer dominera utvecklingen. I början på månaden torde amerikanska arbetsmarknadsrapporten tilldra sig störst intresse. Marknaden har nämligen börjat oroa sig för recession och skulle vi få se ny svag sysselsättningsrapport behäftad med negativa revideringar för tidigare publicerade siffror, kan stämningen snabbt bli dyster. Räkna med att det då kommer höras röster om nytt policymisstag från FED som innebär att centralbanken har hamnat ”bakom kurvan”.  

Den andra viktiga aspekten blir förstås bolagsrapporterna. En del bolag har redan förvarnat för att Q3 inte blir riktigt vad man hade tänkt sig och det ligger nog i farans riktning att fler inser det i början på oktober när septembersiffrorna summerats. Det är i regel just den månaden som allt som oftast sätter prägel på hur kvartalet blir. Medan juli och augusti domineras av viss semesterlunk tenderar september vara månaden då hjulen normalt sett skall börja snurra fortare. I år verkar det inte riktigt blivit på det sättet även om man förstås inte skall dra allt för stora växlar från tiotalet vinstvarningar som vi fått ta del av så här långt. De allra flesta av bolagen har ju trots allt inte vinstvarnat (än?).

När veckans viktigaste marknadsbesked levererades i onsdags blev det inte alls vad åtminstone undertecknad, men även en rad andra bedömare, hade förväntat sig. Istället för en 25-räntepunkters sänkning drämde FED som bekant till med det dubbla. Därmed känns det för egen del lite som om Jerome Powell har gått i Stefan Ingves spår. Valde att överraska.

Jag har egentligen inte några synpunkter på huruvida beslutet var korrekt eller inte då jag utgår ifrån att man i kommittén agerar utifrån vad som anses vara bäst för den amerikanska ekonomin. Förvisso togs det inte enhälligt men majoriteten av ledamöterna stod bakom det och samtliga räknar även med att räntan kommer att sänkas mer under återstoden av detta år (två möten kvar). Att jag ändå blev överraskad beror snarare på hur man valt att kommunicera och även agera tidigare.

Det är förvisso inte första gången man sänker med 50 räntepunkter (paradoxalt nog gjorde man det exempelvis 2008 på exakt samma dag, den 18 september) men det hör ändå till ovanligheterna. Värt att omnämna är exempelvis att när räntan höjdes i ett läge då inflationen var 9% och inte längre bedömdes vara av övergående karaktär (”transitory” som det så vackert hette då), blev höjningen 25 punkter inledningsvis (mars 2022). Nu när inflationen ligger på dryga 3% och arbetslösheten en procentenhet högre väljer man alltså att inleda sänkningscykeln med 50 punkter.

Det är alltså inte beslutet utan snarare kommunikationen inför det som jag ställer mig frågande till. Det skiljer sig från hur man tidigare har agerat. Min känsla är därför att man bytte fot (från 25 till 50) relativt sent vilket möjligtvis också är anledningen till att marknadens förväntningar på 50-punkters höjning började stegras på allvar först några dagar innan FED:s besked blev publikt. Kanske handlade det om ofrivilliga läckor, kanske planterade sådana. Oavsett är det olyckligt givet hur viktigt förtroendet är i de här sammanhangen.

Att man valde gå fram via en dubbelsänkning tolkas av vissa bedömare som att man erkänner att man borde ha sänkt redan i samband med föregående möte i juli. Nu gjorde man inte det då och blev därför tvungna att ta höjd för det nu vilket om tolkningen stämmer väl får ses som rimligt. Det faktum att Jerome Powell tydligt nämnde att man inte skall se storleken på sänkningen som någon vägledning för kommande sådana stärker sannolikt denna tes. Om inget oförutsett inträffar utgår jag därför ifrån (för vad nu mina prognoser är värda) att man framgent sänker med 25-räntepunkter vardera på de två återstående mötena.

Det som skulle kunna rubba ovanstående är om arbetsmarknaden fortsätter försvagas. Att det är den och inte inflationen som numera är FED:s främsta fokus blev relativt tydligt om man lyssnade på centralbankschefens presskonferens efter räntebeskedet. Om inte annat så blev i alla fall min känsla att det som fällde avgörandet för storleken på räntesänkningen blev dels det svaga utfallet i juli, dels ytterligare revidering av nämnda siffra i augusti.

Som jag nämnt i min föregående krönika är ett sysselsättningsutfall understigande 100 000 personer definitivt oroväckande och då är det nog rätt att förekomma snarare än förekommas. Skulle även augustisiffran (142 000) revideras till ett femsiffrigt nummer är det långt ifrån omöjligt att det blir ytterligare 50 punkter redan i samband med novembermötet trots att det äger rum mer eller mindre i anslutning till presidentvalet (som i det läget kanske inte är avgjort). Innan dess får FED tillgång till ytterligare två stycken arbetsmarknadsrapporter (och en inflationsdito).

Nog om själva räntebeslutet. Den stora frågan är förstås inte hur stor sänkningen blev utan vad den eventuellt kan innebära för aktiemarknaden? Och här är svaret ganska tydligt. Det kan gå upp eller ned. Ja du läste rätt. För att åskådliggöra det har jag valt att låna in en graf som publicerades av Goldman Sachs Investeringsteam (de skarpaste hjärnorna där ute som man brukar säga).

Ur den framgår ganska tydligt att det som blir avgörande för hur marknaden utvecklas framgent är huruvida FED lyckas med mjuklandning av ekonomin eller ej. Undviker USA att hamna i recession har börsen god möjlighet att stå ca 15% högre om 10–12 månader. Blir det recession däremot torde det kunna bli en riktig utförslöpa under det närmaste året (-20%). Tidpunkten då vi vet vartåt det lutar inträffar ungefär ett par månader efter första räntesänkningen har ägt rum. Med andra ord borde marknaden välja väg kort efter att det amerikanska valet har ägt rum. Tålamod!

Medan inflationsrädslan har avtagit ligger nu allt fokus istället på den tydligt försvagade arbetsmarknaden och det är sannolikt även just synen på den som gäckar FED mest i det här skedet (inflationskampen anses av de flesta som vunnen). Förra fredagens statistik förkunnade som bekant att antalet sysselsatta ökade med 142 000. Det var förvisso lägre än förväntade 160 000–165 000 men ändå inte recessionsliknande siffror. Eller?

Till saken hör att det faktiskt beror på vem man frågar. Marknaden skapas som bekant av olika åsikter och så är verkligen läget nu beträffande synen på en eventuell recession. Själv har jag väl inte någon tydlig åsikt i frågan utan konstaterar främst att båda sidorna (såväl de som menar att amerikansk ekonomi inte i närheten av att hamna i recession som de som påstår att den rent av redan är där) har en del poänger som är värda att beakta.

Så länge som jobb skapas tycks den underliggande ekonomin växa. Arbetslöshet om 4,2% är inte heller alarmerande även om den ökat från som lägst 3,5% vilket har bidragit till att väcka recessionsspöket. Revideringstrenden är dock tydligt negativ. Jag har som ni säkert minns nämnt att så gott som samtliga av det senaste årets arbetsmarknadssiffror har genomgått negativa revideringar i efterhand. Det finns enstaka undantag men så är det ju som bekant med alla sortens regler. När förra veckans statistik publicerades innehöll den återigen negativa nedjusteringar för både juni och juli (med sammantaget 86 000). I det senare fallet var den reviderade siffran 89 000.

Det är också här som vi kommer till pudelns kärna. Förr i tiden brukade man säga att det krävs ca 150 000 nya jobb varje månad för att motverka demografiska effekter. I tider då vi blir allt äldre medan det födds färre barn kan säkert sambandet ha förändrats gradvis. Vad som däremot borde ha tillkommit är den kraftiga immigrationen som gör att både USA:s befolkning och dess BNP fortsätter att växa.

Ovanstående innebär att man skulle kunna hävda att arbetsmarknaden krymper redan när siffrorna är positiva men understiger i alla fall 100 000. Så var fallet som det just nu ser ut i juli (ytterligare en revidering förväntas i samband med nästa månads statistikskörd) och det var första gången som siffran var femsiffrig. Junis initialt rapporterade 206 000 har samtidigt justerats till 118 000 efter två revideringar. Det är med andra ord inte helt omöjligt att även augustis siffra, när den väl reviderats klart (först i början på oktober och därefter i inledningen på november), landar under 100 000.

Huruvida de kommande revideringarna blir negativa eller ej vet jag förstås inte men såsom trenden har sett ut det senaste året ligger det definitivt i farans riktning. Det skulle utan tvekan ge olyckskorparna ”vatten på deras kvarn”. En gång är som vi alla vet ingen gång. Två gånger däremot kan vara antydan till en trend och givet den manodepressiva marknaden rent av en gonggong där man säljer först och frågar senare. Vi vet ju alla att marknaden är ett framåtblickande väsen som aldrig missat en recession men samtidigt även tecknat in en handfull sådana som aldrig inträffat.

Innan vi får ta del av fler arbetsmarknadsrapporter måste Jerome Powell och hans kollegor på FED besluta om räntan. Det gör de som bekant redan kommande vecka. Om inget oförutsett idag inträffar vilket man förstås aldrig kan vara säker på, tyder det mesta just nu på att man sänker räntan med 25 punkter och följer upp det med ytterligare 25 punkters sänkning på mötet därefter i slutet av oktober. Så har i alla fall jag tolkat det tal som FED-chefen höll i Jackson Hole i slutet av augusti. Det är också vad räntemarknaden ser ut att teckna in.

Om ovanstående framstår som rimligt så kan man nog inte säga detsamma om de långsiktiga förväntningarna som bygger på att räntan kommer sänkas med allt från 150 till 200 räntepunkter under kommande 12 månader. Det är förstås fullt möjligt att så sker men för att detta skall inträffa krävs nog en recession och då ganska rejäl sådan om nu inte inflationstakten lättar betänkligt från nuvarande nivåer. Det är också här som skon klämmer. Eftersom få idag tror på någon omedelbar återgång till inflationsnivåer understigande 2% borde inte heller den typen av räntesänkningar vara särskilt troliga. Ändå tror alltså terminsmarknaden det vilket säkerligen spär på recessionsoron hos somliga.

Vem som får rätt vet vi först i efterhand men att recessionsspökets tydliga konturer nu syns är inte alls ovanligt. Tvärtom. Hösten är nämligen den tiden på året då all sortens oro av någon anledning får betydligt bättre fäste på marknaderna än vad som annars är fallet (det finns som bekant alltid något att oroa sig för). Det är sannolikt ingen slump att just augusti och september hör till de avkastningsmässigt sämsta månaderna på ett börsår. Och medan pessimisten just nu ropar på vargen (läs: recession) vädrar optimisten nära förestående köplägen.

”Sell in may and go away, don’t come back until St Ledgers Day” är en gammal marknadsdevis som jag ofta återkommer till. När du läser detta har hästloppet i Doncaster redan ägt rum (lördag 14/9) och därmed går vi in i en period som traditionellt sett har medfört att köplägen uppstår. Aktier är ju en uttalad ”vintersport” och dess bästa period sträcker sig vanligtvis från november till slutet av april. När det senast begav sig (november 2023 till slutet av april 2024) blev facit för Stockholmsbörsen 13%. Om det blir lika bra även nästa gång vet förstås varken jag eller någon annan men vi kan i alla fall konstatera att den som hållit sig borta sedan inledningen på maj inte har missat så värst mycket hittills. OMXSPI-index är +2,7% sedan dess och om ett par veckor kan facit bli ännu sämre. Det faktum att fondförvaltarna i USA ofta stänger sina böcker just vid utgången av september gör att månadens andra hälft tenderar att bli extra svag (”window dressing” modell större).

Förvisso har nedgången varit störst inom ”tech” men när börserna faller brett är det få ställen man kan gömma sig på. De klassiska sektorerna som presterar bättre i den typen av miljö är defensiva sektorer som basvaror, teleoperatörer och hälsovård. Samt guld förstås.

Det har säkert inte undgått långvariga läsare att just ”den gula stenen” har varit en tillgång som undertecknad har varit barnsligt förtjust i på senare år. Boomer som jag är har jag vurmat för den från tid till annan. Och precis som en blind höna ibland hittar något korn, verkar det även som om min positiva syn på ädelmetallens framtid har varit korrekt. Det har förvisso gått upp och ned sedan jag anslöt till ”Gold bug” sekten men just i år har priset stigit med drygt 20% (i dollartermer) och så även i kronor. Därtill befinner det sig på historiska rekordnivåer.

Det kan kanske framstå som märkligt att guldpriset (som ju ofta beskrivs som någon form av inflationsskydd) stiger i tider då inflationen faktiskt sjunker. Tittar vi på inflationen i exempelvis USA så har den ju fallit i två års tid och är i detta nu lika hög som den var i april 2021 vilket ju är en bra bit innan Putin beslutade sig att invadera Ukraina. Geopolitisk oro är förstås en faktor som stödjer guldpriset och ser dessvärre ut att göra det även framöver. Men det finns fler. 

Det enskilt viktigaste aspekten som i varje fall har väckt mitt intresse för guldet, är den långsiktigt ohållbara utvecklingen skuldsättningsutvecklingen världen över. I Sverige är problematiken inte särskilt stor (här är det främst privatpersoner som är skuldsatta) men i övriga världen ser det desto mer problematiskt ut. Idag finns det en växande skara länder vars skulder överstiger dess BNP med över 100%. USA är ett sådant och jag noterade att enbart räntorna på den skuldsättning som staten där har tagit upp, kostar 3 miljarder dollar per dag (!). Håll med om att det är hiskeliga siffror. I synnerhet som USA fortsätter att elda på ekonomin (budgetunderskott).

Med ovan i åtanke är det förstås bra att räntan framgent ser ut att kunna sänkas. I samband med symposiet i Jackson Hole har Jerome Powell mer eller mindre bekräftat att FED kommer att inleda en sänkningscykel i september. Hur kraftfull den sedan blir återstår att se. Varken han eller någon annan inom FED har förstås någon tydlig uppfattning i frågan där utgången istället avgörs av inkommande makroekonomisk statistik. Men sjunkande räntor är faktiskt något som även ses positivt i guldsammanhang. Dels minskar räntegapet (gud ger ingen avkastning), dels sammanfaller det ofta med svagare dollar.

Den kanske viktigaste orsaken bakom guldprisutvecklingen på senare år är den ekonomiska boom som pågår i flertalet så kallade tillväxtländer (delvis som en följd av billig rysk energi samt det faktum att man slipper betala med dollar). Till skillnad från väst tenderar den växande medelklassen där inte att placera i aktier utan just i guld som sedan urminnestid har varit synonymt med ”rikedom”. En del av er kanske minns att jag i höstas pekade ut just guld som ett sätt att exponera sig mot det indiska tillväxtundret. Förvisso har indierna numera upptäckt även börsen men fortfarande är det guld som ses som den främsta rikedomsbevarande tillgången.

Samma sak ser man i Kina där placerarna nu har tröttnat på både fastigheter och aktiemarknaden som båda lider av svag trend under lång tid. Dels då den kinesiska ekonomin har underpresterat förväntningarna, dels och kanske framförallt beroende på västerländsk kapitalflykt. Guldet blir därmed en intressant tillgång för placering, i synnerhet som man i Asien ofta är betydligt mer momentum trogna. Det sägs att medan en västerlänning ofta väljer svart på rouletten när rött kommit tre/fyra gånger i följd, väljer asiaten oftast rött som en följd av stark trend. Med nära 3 miljarder människor (Kina och Indien) som resonerar på det sätt (en generalisering, jag vet) är det inte märkligt att guldpriset utvecklas väl. Jag noterar dessutom att det ofta stiger när handeln pågår i Asien medan den senare faller tillbaka när USA-handlarna tar över stafettpinnen.

Men nog om guldet. Jag inledde veckans krönika med att konstatera att det åter är skakigt på världens börser vilket troligtvis till mångt och mycket beror på exakt samma rädsla som i början på augusti. Det handlar till viss del fortsatt om ”carry trade” problematiken då Bank Of Japans ordförande har bekräftat att man kommer fortsätta höja räntan, men framför allt om tilltagande oro för en amerikansk recession.

Det senare är förstås inte nytt då recessionsspöket har vilat över ekonomin ända sedan räntekurvan inverterade i maj 2022. Nu när den åter ser ut att normaliseras sänder det ånyo kalla kårar bland investerare. Historiskt har det dröjt ungefär 4–5 månader innan recessionen var ett faktum. Kom bara ihåg att även vid tidpunkten för invertering för drygt två år sedan talade man om 12–18 månader. Det blev ingen recession då varför man kanske gör bäst att vara försiktig med att måla in för mycket i den typen av historiska samband.

Det som gör åtminstone mig något orolig är det faktum att aktiemarknadens väl och ve tycks vila på att FED lyckas att ”mjuklanda” ekonomin (för några kvartal sedan pratade man till och med om ”no landing”). Visst kan så bli fallet men historiskt sett (återigen dessa mönster) har man haft förskräckligt svårt att manegera den typen av utveckling. Många har verkligen försökt men de allra flesta har överskattat sin förmåga och misslyckats. Det som ofta fungerar i teorin är nämligen betydligt svårare att åstadkomma i praktiken. Förbered dig därför mentalt för ”bumpy ride” där marknaden gång efter annan kommer att kastas mellan hopp och förtvivlan.

När siffrorna summerades i fredags stod det klart att Stockholmsbörsen förvisso hade backat men med ytterst marginella 0,04%. Det är betydligt bättre utfall än det historiska genomsnittet (-1,4%) och klart bättre än vad man kunde befara så sent som i början av månaden då marknaden stundtals föll fritt.

Den här gången förbyttes skräck till ny eufori relativt omgående. Det i sig visar att man kanske inte skall låta känslorna ta överhanden när det gäller placeringar (i synnerhet om det handlar om långsiktiga sådana). Historiskt sett tenderar de jobbigaste krascherna i regel inträffa i lägen då börsen redan vänt ned. Så var inte fallet denna gång vilket framgick tydligt i samband med det senaste månadsskiftet under förutsättning att man följde min egensnickrade tekniska trendmodell.

Tittar vi på den kraftiga nedgången i inledningen av månaden ser vi dessutom att den förde OMXSPI-index ned mot dess 12-månaders glidande medelvärde (blå linje i den bifogade grafen). Väl därifrån har börsen studsat upp varvid augusti avslutades i nära anslutning till tidigare årshögsta. Det gör att trendriktningen förblir uppåtriktad och så länge som så är fallet bör oddsen vara i favör för att även OMXSPI tar sig upp mot tidigare All Time High från januari 2022. Det har nämligen många andra index gjort.

När i tiden som Stockholmsbörsen eventuellt blir redo att utmana sin tidigare topp är en fråga jag inte har något bra svar på. Jag vet dessvärre inte heller om så över huvud taget blir fallet. Just oförutsägbarheten gör dock börsen så kul att följa. Nog är det också skönt att veta att ingen annan heller sitter på facit. Vad jag däremot vet och kan dela med mig av är hur börsen historiskt har betett sig i september.

Baserat på den vetskapen ska man kanske inte förvänta sig att årshögsta utmanas under de närmaste veckorna. Gör man det har man definitivt inte oddsen med sig. Tittar vi exempelvis på de amerikanska indexen har september varit årets sämsta månad för samtliga större sådana från S&P 500 till Russel 2000. I genomsnitt har nedgångarna sträckt sig från -0,7% till -0,9% beroende på index. Under valåren har dock genomsnittet varit något bättre (om än fortsatt negativt). Undantaget här är småbolagsindexet Russel 2000 (+0,2%) vilket sannolikt beror på att de båda presidentkampanjerna i det skedet fokuserar på alla de förbättringar som lokalbefolkningen kan förvänta sig om man bara röstar på ”rätt kandidat”.    

Tittar vi på vår hemmaplan är historiken inte fullt lika dyster. Förvisso har Stockholmsbörsen backat med 1,1% i genomsnitt om man ser till de senaste 30 åren men faktum är att septembers svaga statistik i mångt och mycket beror på perioden 1998–2003 då månaden bjöd på kraftiga nedgångar under samtliga dessa år. Skulle dessa sex år exkluderas hade börsfacit faktiskt varit positiv, nedgången 2008 (-12,5%) till trots. Tittar vi på perioden efter finanskrisen (2009–2023) är dock facit svagt negativt (-0,3%) vilket till mångt och mycket beror på svagheten under de tre senaste åren då septembernedgångarna snittat 5%.

Hur det blir i år vet vi först om en månad. Att ha lågt ställda förväntningar är nog inte fel men med det sagt behöver man inte befara någon katastrof. Tvärtom kan börsmånadens senare del vara en period då den köpsugne bör öka sin vaksamhet. Vi vet ju alla att aktier i regel är en vintersport och historiskt sett har just slutet av september varit starten på en period då riktiga fyndköp kan göras. Som de flesta av er vet vid det här laget är det just under den kommande månaden som det klassiska hästgalopp-loppet äger rum i engelska Doncaster (14/9). Det är som bekant detta lopp som åsyftas i det minst lika klassiska talesättet:

” Sell in may and go away, don´t come back unitil St Ledgers Day ”

Som kuriösa kan nämnas att just i år sammanfaller hästloppet med ett kommande FED-möte som äger rum veckan efter (18/9) och som med största sannolikhet bjuder på den första räntesänkningen på mer än ett decennium. En sådan har mer eller mindre utlovats av Jerome Powell (FED-chef) i samband med symposiet i Jackson Hole för en vecka sedan. En märkeshändelse allt annat lika med andra ord. Hur börsen kommer att reagera på den är förstås till stor del beroende på hur den utvecklas fram till dess. Jag skulle inte bli direkt förvånad om aktiemarknaden faktiskt sjunker den dagen och möjligtvis även dagarna därefter utifrån ett annat klassiskt mantra:

 ” Buy the rumour, sell the news ”

För den som eventuellt inte varit med ser årets augusti med sina -1,3% ut att vara en helt vanlig månad givet historiska säsongsmönster. Nu återstår det dock en vecka av månaden så mycket kan förstås ändras.

Efter jordbävningen som har tillskrivits Bank Of Japans symboliska räntehöjning, har marknadens främsta fokus förståeligt nog åter riktats mot centralbankerna. I Sverige har Riksbanken levererat den andra sänkningen på 0,25% vilket förvisso var förväntat men ändå värt att applådera. Det är andra gången på relativt kort tid som man väljer att föregå sina större motsvarigheter (ECB och FED). Något liknande har vi inte sett på väldigt länge om vi nu bortser från tokerierna med ”minusränta” mitt i en brinnande högkonjunktur.

Man kan förstås välja att kritisera Riksbanken (vilket jag noterat att en del olika aktörer har gjort) för att inte ha drämt till med en dubbelsänkning (0,50%) som en följd av det svaga ekonomiska läget. Frågan är dock om det inte är betydligt viktigare för Erik Thedéen och hans kollegor att återuppbygga det förtroende som Riksbanken har tappat under tiden då föregångaren Ingves nästintill gjorde det till sitt kall att gång efter annan överraska marknaden. Är det något som penningpolitiken borde ha som mål så är det, förutom att sträva efter allmän prisstabilitet förstås, att vara förutsägbar så att Sveriges medborgare kan planera sin ekonomiska framtid med stöd utifrån den.

Ännu är vi kanske inte riktigt där men så här långt har Riksbanken (sedan chefsbyte) definitivt navigerat på ett sätt som börjar inge förtroende. På sitt senaste möte i slutet av juni hade man flaggat för 2–3 sänkningar fram till årets slut och då vore det kanske märkligt om man drog till med två av dem (2 x 0,25) redan i samband med första möjliga räntemöte. Detta i synnerhet i ett läge där exempelvis FED inte gjort sin första sänkning. Att välja försiktiga steg snarare än stora kliv i ett osäkert makroekonomiskt läge är definitivt att föredra (något jag för övrigt även tror att de andra centralbankerna kommer att försöka göra). Vi skall inte glömma bort att räntebesluten ofta tas på basis av dels redan inkomna data, dels utifrån prognoser om inkommande sådana. Alla som försökt sia om framtiden vet hur svårt det är.

Vad som är rätt eller fel vid varje givet tillfälle är förstås oerhört svårt att säga utan att ha facit i hand. I efterhand är det mesta ganska enkelt men som jag ofta nämnt i mina spalter är det få förunnat att sitta med svaren. Givet att Riksbanken har någorlunda rätt kring inflationsutvecklingen spår man alltjämt att räntan kan behöva sänkas vid 2–3 tillfällen. Det innebär med andra ord en sänkning per möte (det återstår nämligen tre i år) om nu inget oförutsägbart idag inträffar. En föredömligt tydlig kommunikation i mitt tycke och om inte annat väldigt olik den som fördes på Stefan Ingves tid. Låt oss hoppas att man fortsätter på den inslagna banan även framgent.

Att det inte enbart är undertecknad som är nöjd med Riksbankens sätt att kommunicera syns tydligt i valutamarknadens reaktioner. Vare sig den första eller den andra räntesänkningen har medfört några större rörelser på valutamarknaden vilket en del befarade skulle bli fallet om Riksbanken valde att agera före sina betydligt större kollegor såsom ECB och FED. Faktum är att kronan till och med har stärkts mot dollarn sedan Riksbanken inledde sin sänkningscykel och detta trots att FED så här långt inte har bjudit på någon form av räntelättnad.

Tittar vi till just FED talar väl det mesta för att även den amerikanska centralbanken kommer att sänka räntan i september. Av FED-protokollet från senaste möte att döma var de flesta ledamöterna ense om att tiden för en sådan kan vara inne. Det faktum att sysselsättningssiffrorna avseende perioden april 2023-mars 2024 justerades ned i större omfattning är vad som vanligtvis brukar vara fallet (818 000 jobb), stärker denna bild och det är också vad marknaden förväntar sig i det här skedet. Och eftersom FED inte har för vana att överraska i lägen då det inte behövs, tyder det mesta på att räntan kommer att sänkas med inledningsvis 0,25%.

En större sänkning än så är mindre sannolik givet dels inflationsnivån (2,9%) dels det faktum att arbetslösheten fortsatt är förhållandevis låg (4,3%). Sedan ska vi inte heller glömma bort att de amerikanska börserna befinner sig väldigt nära historiska rekordnivåer. Normalt sett ska det inte vara i dessa lägen som FED borde behöva rycka ut till undsättning med räntelättnader. De gångerna som så blivit fallet (2000 och 2007 exempelvis) var det direkt illavarslande för börsen då man mer eller mindre prickade toppen. Låt oss hoppas att det blir annorlunda denna gång.

*Krönikan skrevs innan Jerome Powells framträdande på det årliga symposiet i Jackson Hole ägde rum

Att börsen från tid till annan uppvisar volatilt beteende är de flesta av oss vana vid. Med det sagt får ändå de senaste veckornas börshändelser betraktas som utomordentliga. Det kanske allra mest (o)lustiga är det faktum att ingen med säkerhet vet vad exakt som orsakade börskraschen i främst Japan.

Just det faktum att Nikkei stod i centrum gör att de flesta pekar ut den så kallade ”carry trade”-strategin som den huvudsakliga orsaken. Själv är jag inte lika övertygad då det trots allt inte var helt oväntat att Bank Of Japan kunde höja räntan samt att även FED stod i begrepp att (förr eller senare) sänka den. Marknaden är som vi alla vet framåtblickande och inget av ovanstående torde ha kommit som en överraskning. Ändå blev det som det blev vilket får åtminstone mig att tro att nedgången antingen berodde på något annat eller var en kombination av olika faktorer som i brist på likviditet (semestertider) utmynnade i någon form av ”perfekt storm” med just Japan som dess epicentrum.

Oavsett vad som nu var hönan eller ägget blev veckans inflationsdata hastigt och lustigt än mer intressant än vad den i vanliga fall hade varit. Förra veckans börsturbulens samt inte minst den höjda arbetslöshetsnivån i USA fick nämligen till följd att flertalet bedömare drog slutsatsen att FED redan nu befinner sig på efterkälken (”behind the curve” som uttrycket är på engelska) och att man därför sannolikt blir tvungna att komma med en dubbelsänkning i samband med nästa möte i mitten på september. En del ansåg rent av att centralbanken borde kalla till extra insatt möte (”emergency meeting”) för att justera räntan så fort som möjligt.

Det är just den typen av utspel som jag ser som karakteristiska för manodepressivitet. Värt att påpeka är nämligen det faktum att inflationen är fortsatt förhöjd samtidigt som arbetslösheten om 4,3% är lägre än det historiska snittet. Åtminstone tidigare brukade man se 4-procentsnivåjn som ett läge då full sysselsättning råder. Sedan dess har den amerikanska arbetsmarknaden vuxit i omfång som en följd av en tämligen kraftig migration.

Anledningen till att marknaden plötsligt fick kalla fötter stavas ”Sahms regel” (se faktaruta). Ett begrepp som jag antar att de allra flesta aldrig hade hört talas om förrän nyligen men som numera är vida känt. Anledningen är förstås att motsvarande ökningstakt av arbetslösheten som i år har åtminstone tidigare inneburit att den amerikanska ekonomin var på väg in i en recession. Och eftersom ordet recession och börsrekord rimmar illa, blev det förstås stora rubriker och en del kanske inte helt genomtänkta uttalanden.

Julis KPI siffra i USA blev 2,9% vilket var i linje med förväntningarna som antydde att den skulle landa kring 2,9–3,0% (beroende på vem som var tillfrågad). Rensad för volatila livsmedel- och energipriser uppgick den till 3,2% vilket i sig inte torde motivera någon räntesänkning om man skall vara helt krass. Det är nämligen en bra bit över policyn om 2%. Marknaden räknar trots det att FED bjuder på sin första räntesänkning redan i september. Frågan man ställer sig nu är snarare hur stor den blir.

Skulle räntan sänkas i september får jag sannolikt ställa mig i prognosmakarnas skamvrå (tur för min del att det handlar om en välbesökt sådan). Jag har som bekant framfört åsikten att räntesänkarfönstret borde stängas igen i slutet juli av det enkla skälet att jag betraktade mitten på september som lite väl nära inpå valdagen. En sänkning i mitten på september skulle kunna uppfattas som ett politiskt utspel från FED som alltid försökt framhäva sitt politiska oberoende.

Politisk korrekthet till trots tyder det mesta nu på att FED ändå väljer att sänka. Någon 50-punkters sänkning (eller extrainsatt räntemöte) tror jag dock inte på för vad det nu är värt. Dels av ovan nämnda anledning, dels eftersom det sannolikt skulle sända en signal om att man ser något som ännu inte riktigt syns i siffrorna. Per idag finns det helt enkelt ingen anledning till panik om inget oförutsett inträffar vilket det ju i och för sig har benägenhet att göra då och då. En brasklapp skulle kunna vara den årliga revideringen av arbetslösheten som görs varje år i augusti och som en del bedömare spekulerar kan medföra avsevärd justering av redovisade sysselsättningsdata. I dagsläget handlar det dock mer om spekulationer än fakta.  

Den som hoppas på resoluta sänkningar från FED bör nog generellt sett tänka sig för vad man önskar. Kraftiga räntesänkningscykler sker i regel när ekonomin försvagas markant och sådant går normalt sett hand i hand med fallande vinster som ju till mångt och mycket är det som styr börsernas utveckling över tid. Stillastående eller till och med stigande räntor parade med god konjunktur är således att föredra före fallande räntor och lågkonjunktur.

Ovan gäller förstås för USA eftersom den börsen är drivande för börsutvecklingen globalt som en följd av att USA står för merparten av världens samlade marknadsvärde. Vad som händer med såväl konjunktur som ränta hemma i Sverige är i grund och botten inte lika intressant ur börssynvinkel. I Sverige har vi haft en lågkonjunktur och (förhållandevis) höga räntor ett bra tag och detta till trots har Stockholmsbörsen sökt sig upp mot nästintill rekordnivåer eftersom det i huvudsak är storbolagen med världen som spelplan som är drivande på indexnivå.

En ny svensk räntesänkning nästa vecka lär därför inte förändra läget i någon större omfattning. Förhoppningsvis kan den dock hjälpa till att få fart på de ekonomiska hjulen. Ackompanjeras räntelättnader dessutom med en offensiv budget från regeringshåll (med satsningar på bl.a. infrastruktur) kan det mycket väl bli bättre fart på den svenska ekonomin. Det lär möjligtvis inte påverka OMXS30-index men borde ha betydelse för den mer lokalanknutna småbolagssektorn. Låt oss i alla fall hoppas att så blir fallet.