Istället för väntade 7,3% blev det 7,1% (kärninflationen landade på 6,0% jämfört med väntade 6,2%) vilket orsakade ett våldsamt kursrally mer eller mindre omedelbart. Enligt somliga handlade det nämligen om en så kallad ”big beat”, det vill säga stor avvikelse åt det positiva hållet.

Personligen vet jag inte om jag kan hålla med om att det var en så stor överraskning egentligen. Jag har vid flertal tillfällen påpekat att baseffekterna skulle medföra att novembersiffran av allt att döma skulle visa sig bli minst 0,5% enheter lägre än motsvarande under oktober. Nu blev det förvisso 0,6% men inte skulle jag kalla det för någon grövre avvikelse. I synnerhet inte en sådan som för andra gången på kort tid ska kunna motivera ett kursrally om 3% vilket ju blev följden tämligen omgående för en rad amerikanska index.

Att så ändå blir fallet visar hur svårbedömd (och spekulativ?) marknaden har blivit. Det man själv tycker bör vara intecknat i kurserna är i själva verket väldigt sällan det. Och det gäller uppenbarligen allt från mikro (såsom enskilda bolagsrapporter där reaktionerna kan uppgå till 15–20%) till makro (ekonomisk statistik). I synnerhet i tider som domineras av datorbaserad, ofta spekulativ och kortsiktig, handel där förprogrammerade algoritmer reagerar inom loppet av bråkdelen av den tid man själv skulle ha behövt för att ta del av nyheten, processa den och därefter agera. När många program dessutom gör det mer eller mindre samtidigt blir det förstås trångt i dörrarna, därav också de groteska rörelserna.

Som normal investerare (ej daytrader) gör man rimligen bäst att inte ryckas med i den typen av rörelser. Även om det kan vara svårt att stå emot. Människan är ett flockdjur och vi drabbas därför väldigt ofta av klassiska FOMO-känslor och får för oss att tåget minsann lämnar stationen just i detta nu. Hoppar man inte på i all hast riskerar man att bli stående på perrongen.

Och visst, vem har inte hört påståenden om att den som missar årets 5–10 bästa börsdagar går miste om stor del av årets avkastning. Självklart ligger det en hel del i det men då förutsätter det faktiskt också att man är investerad innan rörelsen kommer och inte när det väl skett vilket ju blir fallet när man ryggar överdrivna och ofta av datorer triggade kursrörelser. Att jag nämner överdrivna beror på det faktum att datorer inte är priskänsliga på samma sätt som vi människor är. De ifrågasätter helt enkelt inte rimligheten i huruvida en rörelse på 15–20% är befogad eller ej utan exekverar köp och sälj enligt förprogrammerade inställningar. I den typen av lägen är det nog snarare läge att gå emot än med även om det kan kännas läskigt att försöka ställa sig framför ett rusande tåg.

Med ovan sagt vill jag definitivt inte mana till någon form av spekulation som blankning av aktier som rusar eller köp av allehanda kursförlorare. Nej, nej, långt ifrån. Det jag snarare åsyftar är att lägga till den typen av handel som ett verktyg i den egna aktiva portföljstrategin där man minskar något i sina favoritinnehav på rejäla uppställ respektive ökar dem på tillsynes onaturliga nedgångar som ju kursrörelser på 15–20% i spåren av en kvartalsrapport i regel faktiskt är om inte något verkligen exceptionellt har inträffat. Men nog om det.

Med den amerikanska inflationsrapporten ur vägen återstår nu enbart två viktiga (läs: marknadspåverkande) händelser. Den första är förstås kvällens FED-besked där centralbanken förväntas höja räntan med 50 räntepunkter och hinta om att fortsatta höjningar fortfarande ligger i korten. Storleken på dessa liksom nya indikationer på när och på vilken nivå som räntan kan förväntas toppa, blir sannolikt avgörande för huruvida tisdagens optimism kan hålla i sig. Som läget är nu tycks marknaden luta mot att det sannolikt räcker med ytterligare 0,25–0,5% (efter dagens höjning) innan räntan peakar i den här räntehöjningscykeln.

Den sista återstående händelsen av rang är fredagens optionslösen. Eftersom det nu handlar om årsskifte handlar det om rekordhöga volymer som mycket väl kan skapa viss volatilitet på marknaden. Tidigare tillfällen då optionslösen har ägt rum har vi tydligt sett en nedåtgående tendens på marknaden från tisdag/onsdag under optionsveckan till måndagen veckan därpå. Därefter har det i regel blivit dags för vändning upp (aka ”turn around tuesday”).

Om ovanstående dynamik blir aktuell även den här gången återstår förstås att se. Det vore dock allt annat än onaturligt då börsen historiskt sett har haft en benägenhet att bjuda på positiv utveckling från 18–20 december och framåt. Det är där och då som det högt emotsedda ”julrallyt” tenderar att dra igång för att hålla i sig till åtminstone årsskiftet och ofta till och med längre än så (-> trettondagshelgen). 

Börsuppgången de senaste veckorna har mycket riktigt fått en del ledningar att passa på att ta fram emissionshåven. Mot bakgrund av den nu rådande verkligheten är det tveklöst rätt strategi även om det kan tyckas väl sent. En bra företagsledning ser alltid till att säkra kapital när man kan och inte när man måste. Nu är det dock som det är varför det inte förvånar alls att antalet emissionsbesked ser ut att öka exponentiellt för närvarande. De som fortsätter vänta i hopp om att tiderna blir bättre kan vänta för länge och i värsta fall kanske förgäves (för dem).

Börsens tilltagande optimism under oktober och november till trots har läget i den verkliga ekonomin gått från dåligt till sämre. För svenskt vidkommande i alla fall. De senaste veckorna har vi exempelvis kunnat läsa att den stora varselvågen som många bedömare har varnat för tidigare, nu har nått landet. Enligt statistik från Arbetsförmedlingen har nära 5 700 personer varslats om uppsägning under förra månaden. Det är mer än dubbelt så många som under en genomsnittlig månad då ca 2 000 personer varslas och nära 15% fler än vad som fick samma trista besked i oktober. Antalet varslade i Q4 uppgår därmed så här långt till drygt 10 500 personer.

Lika nedslående är statistiken över antalet konkurser. Enbart under november försattes nämligen 774 bolag i konkurs vilket uppges vara den näst högsta siffran på 25 år. 97 av dem (drygt 12%) i Skåne som ju ligger i den allra sydligaste delen av landet och som också är den delen som är allra mest utsatt för de höga elpriserna. Givet att vi just i detta nu bevittnar elprisets återgång till rekordnivåer från tidigare i år lär facit under de kommande månaderna inte bli särskilt mycket bättre. Snarare tvärtom. Som läget är nu verkar det nämligen inte finnas något hopp för företagarna i söder att få ta del av det utlovade elstödet som många säkert hade hoppats på. Regeringen tycks nämligen ha beslutat att privatpersonerna får gå före och även det först någon gång i februari.

Varför man prioriterar privatpersoner före företagen är förstås en berättigad fråga. Jag vill inte vara så pass cynisk som att påstå att det handlar om vilka som röstar, men nog undrar man. För rent krasst borde företagen vara det allra viktigaste att värna om i detta skede. Det är trots allt dessa som ger människor arbetstillfällen. Utan jobb lär möjligheten för vanligt folk att klara av att betala högre elkostnader och bolåneräntor inte öka. Personligen förvånas jag om varför man inte väljer att sänka elskatten i detta läge då det skulle påverka alla i motsvarande grad till förbrukningens nivå. Istället lär skattenivån räknas upp med inflationen (ca 9%) från årsskiftet. Det gör antagligen inte lönerna om jag får gissa.  

Nu är det dock som det är och faktum är att utvecklingen inte enbart är av ondo. De senaste dryga tio åren då riskkapitalet nästan har varit gratis har oerhört många bolag startats. En del av dem har blivit framgångsrika och är numera självgående. Andras existensberättigande har utgjorts av det enkla faktum att pengarna har varit gratis. När förutsättningar nu har förändrats blir affärsmodeller som inte lett till positiva kassaflöden dödsdömda. Har man inte lyckats uppvisa positiva kassaflöden under en period med nollränta lär ju sannolikheten för det inte öka när kapitalkostnaden har stigit (och övriga kostnader likaså). I de fall ingen vill stötta dem med nytt kapital (vilket nog dessvärre lär bli allt vanligare) blir konkursen den enda utvägen.

Det är förstås oerhört trist men innebär samtidigt att marknadsteorin får uppleva någon form av renässans. De svaga företagen med mer eller mindre ohållbara affärsmodeller slåss ut medan de livsdugliga bolagen som har anpassat sig till verkligheten i tid blir kvar och starkare eftersom de nu får ta över de utslagnas marknadsandelar alternativt köpa dem för en relativt billig peng. Ett exempel på det senast nämnda fick vi i veckan när Bonnier har lagt bud på Readly som värderar bolaget till en bråkdel av vad som gällde så sent som för två år sedan (IPO).

Har man varit med hela vägen ned i Readly är det förstås oerhört trist trots att premien anges till ca 60%. Samtidigt är frågan trots allt om det som sker inte är det bästa möjliga utfallet för bolag som Readly och dess möjlighet att överleva. Alternativet vore ju att försöka ta in kapital från befintliga eller nya ägare vilket sannolikt inte skulle vara det allra enklaste då man hittills inte varit i närheten av att tjäna pengar. Det är inte kring den typen av bolag som investerarna flockas just nu i den mån de överhuvudtaget är intresserade av att investera. För aktieägare som inte vill eller kan delta i en företrädesemission hade det medfört rejäl utspädning, värdetapp (se bara på marknadens reaktion i SmartEye i veckan, -38%) och för den sakens skull inte garanterat överlevnaden heller. Det finns en rad exempel redan nu på genomförda emissioner där bolagen har fått in mindre än hälften av det sökta kapitalet. Det lär inte bli enklare med tiden. Och tittar man på de mindre listorna finns det ett uppsjö företag som inte har kassaflöden som räcker till för att driva den egna rörelsen vidare så pass lång tid som kan behövas tills man är på ”grön kvist”. När kampen och kapitalet nu hårdnar kan ett och annat av dem tvingas kasta in handduken. Se upp.