Den plötsliga och koordinerade nedgången öppnade givetvis för frågeställningar om vad som egentligen låg bakom den kraftiga rörelsen som fick bl.a. SAAB att tappa 10% under tisdagen.

Den förklaringen som de flesta nyhetsmedier förde fram i dagsljuset var en sektoranalys från amerikanska Goldman Sachs som ifrågasatte potentialen bland europeiska försvarsbolag. Andemeningen i analysen var att förhållandet mellan risk/potential hade blivit ogynnsam efter ett osedvanligt kursrally i sektorn som ju eskalerade under Q1.

Att kurserna har gått kraftigt uppåt är förstås sant. Se bara på SAAB som även efter veckans nedgång är upp närmare 50% bara i år. Viss korrigering behövs sannolikt då inga träd växer till himmeln. Inte ens Nvidia gör det. Någon kursbubbla inom försvarssektorn är det dock generellt inte tal om. Enligt samma analys värderas de europeiska försvarsbolagen i snitt till ett P/e-tal om 20 baserat på framåtblickande vinstprognoser. Antar man att samtliga europeiska NATO-länder steppar upp för att möta kraven som undertecknats (investeringar motsvarande 2% av BNP) är det sannolikt inte en utmanande hög multipel.

Personligen har jag svårt att se att den typen av sektoranalys skall leda till den typen av följder. Den lär säkert ha bidragit inte minst givet den kraftigt utbyggda algohandeln men att det ensamt skulle stå som förklaring känns ändå märkligt. Därför fortsatte jag gräva efter ytterligare förklaringar och fann exempelvis att man från Kinas håll förespråkar förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. Det var Kinas utrikesminister Wang Yi som föreslog att man kunde anordna ett möte där ett eventuellt fredsförslag kunde diskuteras på lika villkor. Det är inte första gången som den typen av uttalanden sker men kanske ligger det något mer konkret bakom orden den här gången.

Är man optimistiskt lagd kan man förstås hoppas på att börsen i vanlig ordning har nystat upp att en lösning på Ukrainakriget finns inom räckhåll. Det vore verkligen på tiden även om väldigt lite talar för det just nu. I kulisserna har det ryktats länge om att en uppgörelse skulle kunna nås om Ukraina överlämnade de territorier som Ryssland har lagt beslag på sedan 2014. En uppgörelse som förstås passar de allra flesta som numera är krigströtta utom då ukrainare själva. Särskilt konstigt är det naturligtvis inte. Föreställ er själva om ett krig som Sverige var inblandat i uppgavs kunna ta slut om vi bara ”gav bort” Öland och Gotland eller annan del av Sverige som angriparen lyckades ta kontroll över. Spontant ingen deal man ser fram emot.

Å andra sidan bör man naturligtvis inte glömma bort att försvaret av Ukraina sker till stor del tack vare hjälp från i första hand USA men även en rad europeiska länder. Hjälp som förstås inte är helt gratis men ändå en uppoffring som inte alla i berörda länder (som ej har relation till Ryssland) riktigt förstår vitsen med. Det är sannolikt inte särskilt lätt för någon i Texas eller för den delen kanske i Spanien att förstå varför man skall hjälpa Ukraina. Sådant är betydligt enklare i baltiska länder, Polen eller för den delen Sverige och Finland. Vi vet att om Ukraina faller så lär de imperialistiska intressena inte avstanna där. Aptiten hos krigsherrar tycks nämligen växa i takt med måltiden, i synnerhet när den följs av framgång.

En sak som det inte talas ofta nog om är det faktum att större militära konflikter är inflationsdrivande. Att å ena sidan föra ett krig och å andra sidan försöka få bukt med hög inflation blir således problematiskt. Idag är det nämligen inte enbart i Ukraina som det pågår ett krig. Samma sak sker ju i Mellanöstern och från och till gnistrar det även på en del andra håll i världen. Detta har fått allt fler länder att satsa på militär upprustning som förvisso skapar tillväxt bland dem som tillverkar vapen (däribland Sverige) men i övrigt sysselsätter kapital som man annars hade kunnat använda i betydligt mer produktiva investeringar än just krigsmateriel. Det förutsätter dock att fred råder vilket dessvärre inte riktigt är fallet (än)nu.   

Mycket riktigt tycks heller inte inflationen riktigt vilja ge med sig. Konsumentpriserna i USA steg 0,4% i mars, jämfört med februari. Uppräknat i årstakt steg KPI med 3,5%. I februari var inflationstakten 3,2% varvid trenden onekligen pekar åt fel håll. Förväntningarna låg förvisso på ökning men marknaden räknade med att KPI skulle ha stigit med 0,3% jämfört med månaden före och 3,4% jämfört med samma månad i fjol. Även kärn-KPI, måttet som exkluderar prisförändringar för livsmedel och energi, steg 0,4% från februari och 3,8% jämfört med samma månad föregående år. Det senare var dock samma nivå som uppmättes månaden innan.

Bakom stegrad inflationstakt låg energipriserna som ökade 1,1% i mars jämfört med i februari. Detta är förstås en konsekvens av stigande oljepris som i viss mån (bortsett från säsongsmässiga faktorer) beror på de geopolitiska spänningarna i Mellanöstern men även på ukrainska attacker på ryska raffinaderier. Enbart den ”militära effekten” här var således tillräcklig för att knuffa inflationen uppåt.

Hur cyniskt det än må låta finns det väldigt många skäl just nu att försöka mäkla fred mellan stridande parter. Om sedan viljan finns eller ej återstår att se. En vapenvila eller ett fredsavtal vore förstås oerhört eftertraktat från den rent humanitära aspekten men skulle knappast stoppa den upprusningsvåg som har påbörjats och som kommer att kräva att enbart NATO-länder (32 av världens ca 200) ökar investeringarna med närmare 800 miljarder kronor (!) per år. Försvarsindustrin lär därför med stor sannolikhet, tyvärr, tillhöra de bättre sektorerna även framöver.

Visste Du att?

Av 32 länder som ingår i NATO-alliansen är det enbart 11 som uppfyller kravet om investeringar motsvarande 2% av landets BNP. Det enda landet som ifjol avsatte mer än USA (3,5%) var Polen (3,9%). Grekland är alliansens tredje land som lagt ned mer än 3% av sitt BNP på försvar. Andra länder som uppfyllde villkoren var Estland (2,7%), Litauen (2,5%), Finland (2,4%), Rumänien (2,4%), Ungern (2,4%), Lettland (2,3%), UK (2,1%) och Slovakien (2,0%). Den gemensamma nämnaren tycks vara att ju närmare Ryssland man ligger desto större tycks incitamentet att satsa på försvar vara. 

Kursrekord föder i regel nya kursrekord och så har verkligen varit fallet i år. Tittar man på exempelvis på breda S&P 500 har detta index bara i år slagit nya All Time Highs på dagsbasis vid inte mindre än 22 olika tillfällen under Q1. Det kan jämföras med sammanlagt en enda sådan notering (!) under 2022–2023. Hausseåret 2021 blev facit däremot hela 70 dagar med nya rekordnoteringar vilket för övrigt är det näst bästa utfallet i modern tid. Enda året med fler dagsbaserade All Time High noteringar är 1995 (77 st). Andra år på den här sidan om millennieskiftet som sticker ut är 2017 med 63 rekorddagar och 2013 med 45 dito. Det om något visar styrkan i årets prestation så här långt. Vad kan egentligen gå fel?

Som läget är nu har till och med tolkningsföreträdet blivit positivt. En händelse såsom Israels attack på Irans ambassad i Syrien hade förr kunnat skapa ordentliga svallvågor på aktiemarknaderna. Detsamma kan sägas om en relativt kraftig jordbävning på Taiwan eller för den delen svaga försäljningssiffror från Tesla. Idag tycks sådana besked rinna av marknaden likt vatten av en gås. Är det goda tider så är det.

Nog finns det också en del faktorer som stödjer den positiva börsutvecklingen. I synnerhet i Europa börjar det nu dyka upp lite gröna skott som kan antyda att den till viss del egensnickrade konjunktursvacka som drabbade vår kontinent kan vara på väg att lätta. Ordvalet ”egensnickrade” är förstås en sanning med viss modifikation. Huvudingredienserna för den soppa som Europa har hamnat i är förstås inflationen samt kriget och i vårt fall ett tydligt beslut att bojkotta billig rysk energi. Det senare kan förstås ses som det enda rätta ur moralisk synvinkel men var förstås tydligt negativt ur en strikt ekonomisk sådan. Den uppsving som flertalet asiatiska ekonomier har fått sedan krigets utbrott (de som numera köper den billiga ryska oljan och gasen) är ett tydligt bevis på det. Kina är här ett undantag vilket dock beror dels på synnerligen märklig covidstrategi, dels fastighetskris i spåren av en tidigare ohämmad byggboom.    

När viss återhämtning kan skymtas samtidigt som inflationen fortsätter sjunka (ned till 2,4% enligt preliminära data som publicerades i veckan) kan det mycket väl borga för lite lättnader från centralbankshåll (ECB) och förhoppningsvis även länders olika regeringar. I synnerhet den svenska skulle kunna hjälpa Erik Thedén och hans kollegor genom att lätta lite på lädret för att satsa offensivt på landets eftersatta infrastruktur (för att nämna ett område där behoven är stora) och få fart på tillväxten den vägen. För kronans del torde det vara betydligt viktigare än räntans exakta nivå i förhållande till ECB:s eller FED:s diton. Under de senaste åren har Sveriges BNP utvecklats oerhört svagt i förhållande till flertalet övriga europeiska länder något som makthavarna borde se värde i att försöka ändra. Allra helst då medel för det finns.    

Sin vana trogen är dock i synnerhet aktiemarknaden relativt monotematisk. Det finns i regel en sak som man orkar fokusera all sin kraft på och huvudnumret nu är förstås räntan och då i första hand den amerikanska som ju sätter tonen på börshumöret världen över. All inkommande makroekonomiska data härleds således till vad den kan innebära för kommande räntebeslut. I veckan nådde den amerikanska 10-åringen upp till 4,40% vilket är den högsta nivån för i år och den högsta sedan november ifjol. Det fick den rekordrusiga marknaden att ”haja till”. Det faktum att räntan når ny årshögsta sätter förstås griller i huvudet på många placerare då detta bekräftar räntans uppåtriktade trendriktning (stigande toppar och stigande bottnar från slutet på föregående år)  

Vän av ordning inflikar förstås att stigande långräntor inte behöver vara en signal på högre inflationstal utan kan tyda på stark ekonomi. Det stämmer förstås och ju starkare ekonomin desto bättre borde det vara för bolagen allt annat lika. Vad stark ekonomisk utveckling däremot inte är särskilt gynnsam för, är ju så klart inflationsutvecklingen som i USA är något annorlunda till sin natur (efterfrågedriven) än i exempelvis Europa. Inte heller lär räntan behöva sänkas nämnvärt i ett sådant scenario. Viker inte den ekonomiska aktiviteten lär det därför högst sannolikt inte bli tal om någon räntesänkningscykel som ju marknaden har prisat in tidigare och fortsätter att fokusera på.

Långvariga läsare minns säkert att jag vid flertalet tillfällen har ifrågasatt marknadens syn att FED skulle sänka räntan vid 5–6 tillfällen i år. Senast det begav sig nämnde jag att vi troligtvis får se två eller maximalt tre sänkningar i år och nämnda syn håller jag tills vidare fast vid. Skulle jag få fel så tror jag (läs: gissar) att det snarare kommer handla om färre sänkningar (0–1) än fler dito (3–4). Hur det sedan påverkar börsen kan jag bara spekulera kring. Låg (eller lägre) ränta i all ära men hur viktig än den parametern är för i synnerhet aktiemarknaden, gör vi alla bäst att glömma tider med nollränta. Kapital måste ha ett pris. I annat fall allokeras det fel vilket fallet har varit under alldeles för många år.

Visste Du att?

Med +255% blev Super Micro Computer den bäst avkastande aktien i Q1 som ingår i amerikanska S&P 500-index. Tacka AI för det (andra platsen tillföll för övrigt chiptillverkaren Nvidia vars aktie steg 83%). Super Micro har nämligen på relativt kort tid blivit den allra mest populära leverantören av just AI-servrar som har sett en betydande tillväxt under det senaste året och som också förväntas fortsätta växa i snabb takt under de kommande åren. Ska man tro analytiker kommer bolagets omsättning mer än tredubblas under de närmaste tre åren (2024–2026).

När nu även mars kan summeras har Stockholmsbörsen adderat ytterligare 4,5% vilket innebär att årsavkastningen vid årets första kvartalsskifte motsvarar fina 6,7%. Det kan jämföras med genomsnittet för perioden på 3,5% (data från 1995).

Att sentimentet är starkt kan faktum att det var oerhört nära att vi fick se sju påföljande uppgångsveckor på OMXSPI-index, vittna om. Senast något sådant inträffade var nämligen mer än sju år sedan (inledningen av 2017). I år kunde bedriften upprepas om det inte vore för att placerarna fick kalla fötter under skärtorsdagens korta handel som var det som såg till att avsluta den starkt optimismfyllda perioden. Men för den sakens skull behöver inte uppgångens tid vara över. April som vi nu står inför hör historiskt till de allra bästa börsmånaderna på året. Under de senaste 30 åren har den genomsnittliga utvecklingen i april varit +2,2% för Stockholmsbörsen. Enbart november uppvisar bättre facit (+3,4%).

Tittar man på de amerikanska börserna som ju i regel är vägledande, framträder en snarlik bild. Det är till och med så att för Dow Jones är april den allra bästa månaden historiskt sett. Under de senaste 70 åren (från 1950) stoltserar månaden nämligen med en genomsnittlig uppgång om 1,9%. Starkt bidragande till nämnda facit har utvecklingen på den här sidan om millennieskiftet varit. Faktum är att ”Dojjan” lyckades stiga under samtliga aprilmånader mellan åren 2006–2021. Ett svårslaget facit. För bredare S&P 500 har den genomsnittliga utvecklingen under motsvarande period (sedan 1950) varit 1,5% vilket placerar månaden som andra bäst under börsåret.

Hur det blir just i år får förstås framtiden utvisa. Slagsidan mot fåtalet techbolag gör förstås att tyngdpunkten på deras utveckling har ökat markant. För Nasdaq som ju består av den typen av bolag, har april historiskt sett inte tillhört det absoluta toppskiktet utan placerar sig på fjärde plats. Det är fullt godkänt ändå inte minst som den genomsnittliga uppgången alltjämt motsvarar goda 1,4% eller 0,9% om man enbart tittar på valåren vilket ju 2024 är. Överlag har faktiskt aprilutvecklingen under presidentcykelns sista år visat sig vara något svagare än genomsnittet.

Nya årshögsta noteringar innebär förstås att det strikt trendmässigt ser väldigt bra ut för de allra flesta börserna, Stockholmsbörsen inkluderad. Sedan min enkla tekniska trendmodell slog om i slutet på november har börsen gått nästintill spikrakt upp. Ser vi på den bifogade grafen idag (nytt månadsskifte) tyder det mesta på att nämnda utveckling kan fortsätta. Om inte annat så fram tills motsatsen bevisas och det dröjer nog ett tag innan vi är där. Skall upptrenden börja ifrågasättas måste OMXSPI-index åtminstone söka sig ned under sitt 12-månaders glidande medelvärde (blå linje) i samband med kommande månadsskiften. För att en bekräftelse på nytt trendskifte skall falla på plats måste stängningen landa under 24-månaders dito (röd linje). Det skulle motsvara en nedgång på 15% vilket visar hur stort rekylutrymme som finns idag utan att vi för den delen skall behöva bli riktigt oroliga.

Det faktum att avvikelsen från båda i grafen synliga medelvärdena börjar bli avsevärd, tyder sannolikt på att vi inom kort kan bli varse en något lugnare utveckling än vad som varit gällande i mars. Här lär sannolikt den annalkande rapportperioden spela en viss roll. I takt med börsuppgången har ju förväntningarna tveklöst hissats och för varje vecka som aktiekurserna fortsätter upp stegras även risken för kortsiktiga besvikelser.  

Ska man ägna en spalt åt historiska mönster på våren är det förstås svårt att inte påminna om det klassiska talesättet ”sell in may and go away” som ju har fungerat synnerligen väl genom åren. Alla regler har förstås sina undantag och det finns därför inget som säger att så måste bli fallet i år. I synnerhet nu när Riksbanken nästintill har utlovat en räntesänkning till antingen maj eller juni. Enligt makroexperter där ute blir en eventuell sådan en första i en serie av flera där konsensus idag pekar på tre under detta år (ned 0,75% sammanlagt till 3,25%).

Givet att prognosmakarna får rätt torde det nog skapas bra grogrund för den svenska börsen som ju har underperformat sina amerikanska (och även en del europeiska) motsvarigheter. Och då kanske allra främst på det lokala planet (små och medelstora bolag) där ju bygg och fastighet är framträdande branscher som har haft det minst sagt motigt i spåren av stigande räntor. Aktiemarknaden är ett framåtblickande väsen och det faktum att vi har haft en starkt stigande börs i snart ett halvår torde indikera att det är här och nu som den makroekonomiska verkligheten torde bli något ljusare. Och med det optimistiska antagandet passar jag på att tillönska er alla: Glad Påsk!

Visste Du att?

Medan Påskveckan i regel har visat sig bjuda på positiv börsutveckling för samtliga amerikanska börsindex (S&P 500, Dow Jones och Nasdaq har historiskt sett uppvisat stigande tendens både 1, 2 och 3 dagar inför långfredagen) har dagen efter påskledigheten i regel varit svagt negativ för samtliga ovan omnämnda index (baserat på data från 1980 och framåt). Skulle mönstret upprepas även i år behöver man dock inte för den delen drabbas av panik. I regel har nedgångarna återtagits redan dagen därpå.

Men så blev faktiskt inte alls fallet utan Stockholmsbörsen adderade ytterligare 1,3% till årets tidigare uppgångar. Därmed har OMXSPI-passerat den psykologiska gränsnivån om +5% från årsskiftet som jag omnämnt i mina tidigare krönikor. Kan siktet redan nu ha ställts in på +10%? Den som ändå det visste. Men skulle index ta sig dit så innebär det uppgång i nära anslutning till ”magnetnivån” om jämna 1 000 som OMXSPI-index inte har handlats kring sedan mitten på januari 2022.

Känslan här och nu är att det åter råder klart positivt tolkningsföreträde vilket förstås inte är helt underligt givet att flertalet börsmarknader noterar nya All Time Highs. När till och med ej särskilt duvaktiga centralbanksutspel tas emot positivt får sentimentet definitivt betrakta som starkt. I veckan har förvisso den japanska centralbanken frångått negativa räntor som ju har gällt i oerhört många år samtidigt som den schweiziska centralbanken valde att, oväntat, sänka sin ränta. FED å sin sida levererade ett budskap om att det sannolikt inte blir fler sänkningar än 2–3 i år. Här låg som bekant marknadens förväntningar för bara några månader sedan på 5–6 sänkningar. Idag har ribban sänkts till maximalt tre (3) men även det kan visa sig vara i överkant.

Som jag nämnt tidigare är FED:s fönster att inleda en sänkningscykel något begränsat i år beroende av det faktum att det i början på november hålls presidentval. FED har vid flertalet tillfällen upprepat sitt oberoende och med det i åtanke lär man nog göra allt för att inte kunna beskyllas att ha påverkat utfallet i den ena eller den andra riktningen. Skulle man börja sänka räntan vid ett eller ett par tillfällen i nära anslutning till valet (31 juli, 18 september, 7 november) hade nog kritiken från Donald Trump varit relativt högljudd.

Med allt ovan sagt kan räntesänkningar förstås mycket väl behövas om ekonomin skulle försvagas påtagligt. Förvisso tycks inflationsdatan ha kommit som en besvikelse såväl i januari som februari men samtidigt visar även arbetsmarknaden inledande tecken till nedkylning. Arbetslösheten uppgår nu till 3,9% vilket naturligtvis är lågt men ändå högre än under flertalet månader tidigare. Det är därmed långt ifrån osannolikt att arbetslösheten kommer söka sig upp över 4% vilket är det mål som FED tror på för 2024 (förvisso nedreviderat från tidigare 4,6%). Det bör dock påpekas att en arbetslöshet på 4% har åtminstone förr i tiden inte gett upphov till räntesänkningar eftersom det brukade betraktas som ”full sysselsättning”.

Att det inte blev någon sänkning i mars var väntat. FED-chefen gjorde även klart att man är redo att sänka räntan men att det fortfarande är lite oklart när så sker. För att sänka den vill man nämligen bli övertygade om att inflationen är på väg mot målet om 2%. De senaste månadernas utfall där det som bekant blev ett mindre bakslag pekar möjligtvis mot att den fortsätter söka sig nedåt men inte alls i den takt som man hade hoppats på. Faktum är att inflationsnivån i USA nu har legat över 3% under 35 påföljande månader. Det är första gången som något liknande sker i ”modern tid”. Med modern tid menar jag förstås en period som dagens marknadsaktörer minns. För senast som sviten var lika lång (eller längre) var nämligen ett bra tag sedan, drygt 30 år för att vara exakt. Det var nämligen under 1986–1991 som USA upplevde något liknande. Den gången blev det 54 påföljande månader med inflationstakt överstigande 3%. De flesta perioder därefter har varat i maximalt 10–15 månader.

Nästa gång som FED ger räntebesked är dels 1 maj dels 12 juni. Fram till dess lär man få ytterligare två inflationsrapporter och två arbetsmarknadsdito. Dessa kommer att bli helt avgörande för ränteutvecklingen framgent. Som läget är nu är det inte många som tror att räntan kommer sänkas i maj. Mitten av juni är desto mer sannolikt och frågan är om inte just det mötet blir sista chansen för FED att inleda en eventuell räntesänkningscykel för att lyckas leverera tre sänkningar i år (en till i juli och därefter en efter valet). Gör man det inte då lär det nog krävas exceptionellt trist marknadsdata för att motivera en första räntesänkning 31 juli som ju är bara tre månader inför presidentvalet äger rum.

Turligt nog har inte svenska Riksbanken samma dilemma. Även här hemma är det dock osäkert om Riksbanken vågar sänka redan i maj eller juni. Tittar man historiskt har våra beslutsfattare gärna velat invänta ECB och någon sänkning där förefaller inte vara trolig förrän tidigast i juni. Att inte föregå med egna sänkningar kan förstås vara lämpligt ur strikt valutasynvinkel då det skulle riskera att försvaga kronan. Som nämnts tidigare är dock den typen av resonemang något missvisande. Den svenska kronan har i mångt och mycket försvagats som en följd av usla tillväxtutsikter (nästintill sämst BNP-utveckling i Europa) snarare än skillnader i räntenivån. En lägre ränta och allra helst även tydliga tillväxtsatsningar från regeringshåll skulle troligtvis medföra att tillväxtutsikterna stärks och får med sig även kronan. Om så sedan blir fallet återstår att se.

Visste du att?

Sex påföljande uppgångsveckor är en sekvens som inte inträffar alltför ofta. Senast som OMXSPI-index uppvisade en liknande uppgångssvit var 2020 (period mars-maj) kort efter börsbotten i spåren av börskraschen som följde på utbrottet av covid-19 pandemin. För att hitta ytterligare en sådan period får man blicka bort mot inledningen av 2017. Den gången blev det till och med sju påföljande uppgångsveckor.

Världens bredaste index, S&P 500 har passerat 5 000-nivån, Nasdaq Composite har tagit sig förbi 16 000 och det är väl egentligen enbart 40 000 på Dow Jones som saknas för att ännu en psykologisk trippel skall kunna bockas av. I Japan har börsen nått nya högsta efter flera decenniers väntan och även i Stockholm har OMXS30, förvisso det smalaste indexet men å andra sidan bestående av de allra största bolagen, nått till ett nytt psykologiskt alla tiders rekord (2 500). Nu väntar vi väl på att även det breda OMXSPI åter tar sig upp och förbi 1 000-nivån där det ju noterades för drygt två år sedan (1 051 som högst).

Det är heller inte bara aktiemarknaderna som ser ut att må bra. Bitcoin har nu passerat 70 000 dollar och till och med den ädlaste av alla stenar, guldet, betalas till rekordhöga nivåer. Nu även i dollartermer (i flertalet andra valutor nådde guldpriset nya rekord redan ifjol). Hade man inte läst tidningar och följt medierapporteringen, hade man kunnat tro att hela världen blomstrar. Men så är det inte riktigt. I alla fall inte på våra egna breddgrader.

Att skriva om kriget är inte särskilt optimistiskt men jag noterar att det är den industrin som skördar största framgångar just nu. När den polske presidenten var på besök i Vita Huset i veckan lanserade han idén att varje Nato-land skulle avsätta 3% av BNP på försvarsutgifter. Det är en tydlig eskalering av den överenskomna målsättningen om 2% som flertalet länder fortfarande inte uppfyller. Inte undra på det, krigsrisken och medvetenheten om behovet av försvar är förstås avsevärt högre i länder som Finland eller Polen som mer eller mindre gränsar med Ryssland än i Frankrike, Portugal eller Spanien som ligger långt bort.

Men upprustning pågår och kort efter det polska utspelet meddelade exempelvis Danmark att man kommer att öka försvarsutgifterna med ytterligare 40 miljarder kronor utöver de 155 miljarderna som man redan öronmärkt för försvarsutgifter för de närmaste tio åren. Givet att Danmark inte hör till de allra största länderna i Europa visar det med all önskvärd tydlighet vilka hiskeliga belopp som är på väg in i försvarsbranschen. Det är förstås positiva nyheter ur säkerhetsaspekten (och möjligtvis även tillväxtdito för de närmaste åren) men kanske inte riktigt lika goda om vi betraktar läget ur strikt penningpolitiskt perspektiv. Krig är nämligen, eller i varje fall har varit historiskt sett, kraftigt inflationsdrivande.

Ett långvarigt krig som omfattar en eller flera stora råvaruproducenter rimmar ganska illa med en återgång till om inte direkt låg inflation så i alla fall en som ligger nära gränsnivån om 2% som centralbankerna eftersträvar. I synnerhet inte när allt fler länder i väst verkar vilja vända även Kina ryggen som ett svar på den politik som landets makthavare för. Globaliseringsanda ersätts nu på löpande band av en protektionistisk ”near shoring” agenda i allt fler länder. Parollen ”Exit China” har satt press på de kinesiska börserna som har rört sig motsatt riktning med till övriga världens dito.

Som om inte inhemska problem i Kina (som utöver det ovan nämna omfattar även en fastighetskris) var illa nog har spänningarna i regionen och då främst kring syd- och östkinesiska haven ökat påtagligt. Förr var det huvudsakligen ” the Rocket Man” som den (återkommande?) amerikanska presidenten Donald Trump kallade Nordkoreas ledare Kim Jong Un för, som var det stående orosmolnet. Det är han än idag men nu tillkommer även kinesiska problem i Hong Kong, runt Taiwan och på sistone också med Filipinerna. Dessutom har det åter börjat gnistra på gränsen mellan Indien och Kina som i årtionden har beskrivits som en av världens farligaste platser.

Är det något i de olika tillgångarnas utveckling som går att förklara är det sannolikt stigande guldpris. Geopolitiska spänningar går ofta hand i hand med det och det gör även förväntningar om att räntehöjningscykeln har nått vägs ände. Just vad det senast nämnda beträffar finns det dock delade meningar kring. Inflationsnivån minskar men kanske inte i den omfattning som många hade önskat sig. Tar man hänsyn till det jag nämnt ovan kan det mycket väl visa sig bli ett bestående fenomen även lägre. ”Higher for longer” fast inte riktigt i den betydelsen som vi har blivit vana vid under det senaste året.

Det intressanta med guldpriset är att dess prisuppgång har följts av utflöden ur guldrelaterade ETF:er. Därmed har uppgången inte drivits av västerländska flöden utan troligtvis främst asiatiska sådana. När 2–3 miljarder människor visar intresse för ett särskilt tillgångsslag händer det ofta intressanta saker (se bara globala spekulationstillgångar som Bitcoin)

I Kina har man troligtvis börjat snegla på just guld som värdebevarande tillgång i tider då räntan i landet är låg, börserna faller och fastighetsmarknaden har kraschat. I Indien däremot har förkärleken för guld alltid varit stor. Nu när medelklassen i landet växer i takt med landets ekonomiska boom (tack vare bland andra billiga råvaror från Ryssland och företagens flytt från Kina) får det återverkningar i högre efterfrågan på guld. Det senast nämnda var för övrigt ett ämne som jag tillägnade en hel krönika så sent som i höstas där jag bland annat skrev följande:

” Ett mer udda sätt att exponera sig mot växande indisk medelklass är… guld. Jag gissar nämligen att det dröjer ett bra tag innan de historiska ränderna går ur indierna och de landar i förvisningen att aktier i växande företag kanske är bättre investeringsalternativ än diverse glimrande ägodelar eller tackor av gula stenar. Fram till dess kan guldet mycket väl korrelera med landets tillväxttakt” (Newsletter 2089, ”Indiens glimrande framtid”)

Visste du att?

Det tog exakt sju veckor för iShares Bitcoin ETF att passera 10 miljarder dollar i tillgångar. Det är den snabbaste ökningen någonsin för en ETF. Det förra rekordet var 17 år gammalt och hölls av ”det gamla guldet”. Gold ETF som var den först lanserade ETF:en med ädelmetallen som underliggande tillgång (2004), behövde drygt två år (27 månader för att vara exakt) för att uppnå samma sak.

Att jag nämner den idag beror inte på att jag vill pusha för filmen som sådan utan snarare att nuläget får mig att tänka på dess titel. Den gröna omställningen är nämligen något som har genomsyrat våra samhällen sedan ett antal år tillbaka och tack vare det tagit sig en bra bit mot målet att bli kvitt oljeberoendet. Med det sagt genomgår den just i detta nu sin kanske allra tuffaste period någonsin.

Så gott som dagligen ifrågasätts ”gröna” affärsmodeller samtidigt som antalet konkurser ökar. Det senaste och det kanske allra mest uppmärksammade exemplet på hemmaplan är förstås svenska Re:Newcell som har radat upp motgångar sedan ifjol. Först drabbades man av en brand, sedan av kunder som inte fullföljde sina åtaganden och slutligen även konkurs. Det är inte utan att tankarna svävar bort mot ett liknande öde som Cassandra Oil (utvinning av olja från gamla däck) råkade ut för. Nåja det om det.  

Den av trenderna som jag idag tänkte fokusera på är senaste årens elektrifieringsvåg och då i synnerhet inom fordonsbranschen. För bara ett decennium sedan var det få som talade om elbilar. Fram tills för ett antal år sedan då Elon Musks Tesla slog genom stort och visade att man minsann kunde massproducera elbilar, en minst sagt revolutionerande milstolpe i en tid när klimatfrågor och miljömedvetenhet hade nått en kritisk punkt. Plötsligt skulle alla, från teknikjättar till etablerade biltillverkare, ge sig in i kampen om att erbjuda hållbara och elektriska alternativ.

Efter att kapplöpningen har pågått under några år står det numera klart att den på samma sätt som inom andra gröna teknologier (sol- och vind, batteriframställning etc.) tycks ha vunnits av kineserna där det idag finns ett hundratal olika tillverkare (varje region har nästintill sin egen) som samtliga erbjuder fullgoda men betydligt billigare alternativ än den etablerade (västerländska) fordonsbranschen gör. Detta som en konsekvens av att kinesiska myndigheter har uppmanat sina inhemska banker att låna ut så mycket som möjligt till allt som har med den gröna omställningen att göra (tidigare hade man en liknande strategi för bostads- och infrastruktur).

Efter att ha övertagit så gott som hela den kinesiska marknaden har de kinesiska fordonstillverkarna börjat kasta lystna blickar på den lukrativa europeiska marknaden som i decennier har dominerats av tyska, franska, japanska och till viss del även amerikanska märken. Konkurrensfördelen blev som så många gånger förr när det gäller kinesiska exportvaror: priset. Eftersom den europeiska fordonsindustrin är en stor och viktig arbetsgivare i Europa blev utvecklingen hastigt och mindre lustigt en het potatis för västerländska politiker. Och som så många gånger förr tycks även svaret här ut att bli det klassiska: tullar. Där står vi nu.

Eftersom de västerländska alternativen är alldeles för dyra för konsumenterna (i synnerhet i ett läge då räntan vid bilköp har dubblats) börjar försäljningen av dem dala. Som om inte det var illa nog visar det sig även att andrahandsvärdet på dem minskar snabbt när batterigarantier börjar närma sig slutskedet. Att byta ett batteri på en äldre bil är ofta lika kostsamt som en ny fossildriven sådan.   Batteriteknologins framsteg har varit så pass kraftfull att de som finns idag erbjuder både avsevärt högre räckvidd och förbättrad laddningseffektiviteten. Många antar att morgondagens batterier blir ännu bättre och intar därför en ”vänta och se” hållning.

Allt ovan är förstås inte något nytt för någon. Det nya är att vi här och nu ser de stora jättarna backa från sina tidigare utfästelser. Mercedes och Audi (VW) har redan nämnt att de bromsar sina ambitioner vad gäller fullständig elektrifiering av modellflottorna. Apple har skrotat planer på en egen elbil, Volvo Cars har beslutat sig att inte längre stödja systerföretaget Polestar med kapital som de tror sig själva komma att behöva och Fisker varnade nyligen för att man kunde tvingas in i rekonstruktion.

Parallellt med allt ovan har Teslas framgångar avtagit påtagligt (Tesla är det enda bolaget som försöker priskriga med kinesiska märken både i Europa och även på deras inhemska marknad). Medan övriga börsmarknaden når nya ATH har Elon Musks skapelse fallit i mer än två års tid (toppen nåddes i november 2021) där den enbart i år är ned 25% (!). Det är allt annat än magnifik utveckling för ett bolag som ju ingår i gruppen som går under namnet ”Magnificent 7”.

Den stora frågan som allt fler ställer sig är vart elektrifieringen är på väg? Investeringar i omställningen har varit enorma då sinnebilden har varit att den inte bara en symbol för teknologiska framsteg och hållbarhet utan en nödvändig förändring för den globala fortlevnaden. Att backa bandet nu är troligtvis inte ett alternativ som någon överväger. Men nog ligger det ändå i farans riktning att den kraftiga elektrifieringsvågen till stor del kan visa sig ha varit en produkt av nollräntan.

Skulle nämnda trend bromsa in på allvar blir det tveklöst kännbart för oerhört många företag och därmed högst sannolikt även för oss börsintresserade. Tittar vi exempelvis på elbilarna uppges de ha dubbelt så många halvledare som traditionella dito. Skulle efterfrågan vika där kan nämnda industri mycket väl stå inför problem. Idag är halvledarna något som går åt som smör då många sannolikt förköper sig för att inte drabbas av samma problem som blev aktuella i samband med pandemin. Halvledarbolagen bygger i sin tur ut sin kapacitet i en sällan skådad tack. Skulle efterfrågan börja vika (och historiskt sett har halvledarindustrin varit en cyklisk bransch) blir det en giftig cocktail allt annat lika.

Hoppet enligt många står till AI men personligen är jag rädd att utvecklingen här kommer följa historiska mönster som följt på förväntade paradigmskiften. Framkomsten av riktiga AI-bolag och verkliga applikationer dröjer ett antal år. Och innan så sker lär industrin drabbas av en djup kris. Men kanske är det annorlunda just den här gången?

Förvisso är det mycket som kan hända som vi idag inte har en aning om, men bortsett från det ser det onekligen ut som om de närmaste fem åren borde kunna bli bättre för svenskt vidkommande än de gångna fem varit. Får jag rätt i nämnda profetia (långt ifrån säkert förstås) borde det borga för klart bättre utveckling för små och medelstora bolag som ju inte har varit i ropet de senaste åren.

Idag, för omväxlingens skull, väljer jag att zooma in något och titta på nuläget. Till min hjälp tar jag de klassiska verktygen som många av er säkert känner igen vid det här laget. Tittar vi på sentimentet finns det definitivt inte mycket att anmärka på. Amerikanska Fear & Greed index som vi återger i så gott som varje Newsletter, befinner sig åter på nivåer som antyder ”girighet”. Även Bitcoin som åtminstone tidigare var ett bra mått på riskvillighet söker sig nu mot nivåer där kryptovalutan toppade sist. Inte utan att jag är lite nöjd med att ha pekat ut 30 000-ninån som ett viktigt omslagsområde som vid händelse av etablering ovan kunde bana väg för nya ATH. Mindre nöjd är jag förstås med att jag inte lyckats profitera på det men så har ju kryptovalutor aldrig intresserat mig särskilt mycket.

Även i Sverige har trenden varit stark. Likt i USA är det främst storbolagen som har dragit nytta av den. Medan OMXS30 efter två års väntan slutligen har nått upp till ett nytt All Time High, befinner sig OMXSPI alltjämt ca 13% ifrån sin forna rekordnotering. Det är en tämligen rejäl avvikelse allt annat lika. Även för OMXSPI är dock trenden tydligt stigande vilket syns i den idag bifogade grafen.

Grafens utseende återkommer jag ofta till då jag använder den som en temperaturmätare för hur den underliggande trenden ser ut. Och precis som jag noterade ovan är den allt annat än svag just nu. Index avslutade som synes februari kring årshögsta och befinner sig i detta nu på betryggande avstånd från såväl 12-månaders glidande medelvärde (blå linje) liksom 24-månaders dito (röd linje). Att det förstnämnda befinner sig ovan sin långsammare motsvarighet stärker ytterligare synen på att upptrend råder. Som läget ser ut nu finns det också gott om rekylutrymme kvar innan nämnda tes får revideras.

Det skall förstås påpekas att februari i regel har varit en stark börsmånad. Tittar man historiskt (och här använder jag data från 1995 och framåt) är den med sitt genomsnitt på 2,1% den tredje bästa månaden på ett börsår marginellt slagen av april (2,2%) där november (3,4%) är den i särklass starkaste månaden. Att vi har haft bra börs låg således i förväntansbilden. I år blev utvecklingen till och med starkare (+3,8%) än månades historiska snitt. Men ovanstående är numera historia.

Framför oss har vi nu mars som från tid till annan har visat sig vara en riktig vändningsmånad. Ni minns kanske (eller i alla fall bör ha hört talas om) mars 2000 då ”IT-bubblan” sprack vilket i och för sig är en sanning med viss modifikation. Förvisso backade index det året med ca 4% i mars men det var egentligen först några månader senare som det började vika av på riktigt. Icke desto mindre nådde Stockholmsbörsenbörsen och teknologitunga Nasdaq en topp just i inledningen på mars. För S&P 500 inföll toppen 24/3 men faktum är att index handlades i nära anslutning till toppnivån under såväl april, juli som till och med inledningen på september samma år.

Inledningen på mars visade sig också vara signifikant under finanskrisen. Det var nämligen där och då (6/3) som amerikanska S&P 500 bottnade på klassiska 666 för att därifrån vända upp och aldrig återse nämnda nivå något mer. Idag noteras det som bekant över 5 000-nivån. Och så sent som under 2020 bjöd ju mars på en signifikant lågpunkt i samband med covidutbrottet (24/3). Den gången tappade Stockholmsbörsen 13,3% vilket också är den största procentuella nedgången i mars under de senaste snart 30 åren (näst största nedgången blev det 2001 då OMXSPI backade 12,9%).

De kraftiga nedgångarna till trots har mars i genomsnitt visat sig vara en någorlunda hygglig månad ändå. 17 av de senaste 28 åren har bjudit på uppgång medan börsen backade vid 11 tillfällen. Den genomsnittliga utvecklingen är marginellt positiv och uppgår till 0,3%. Det är inget att hoppa jämfota över men ändå ett litet steg i rätt riktning. Oddsen ser således ut som att den positiva trenden har goda möjligheter att bestå. Som läget ser ut just nu borde åtminstone förutsättningar för test av 5-procentsnivån (945–950 på OMXSPI) som jag omnämnde inom ramen för den här spalten för exakt en månad sedan, vara hyfsat goda. Det är nämligen den nivån (+/-0,5%) som index ofta tar sikte på när den väl etablerat sig över årsskiftesnivån (902) under Q1.

Som redan framgått av texten ovan har det varit bäst att ha varit extra uppmärksam på rörelser kring 6–10 och 21–25 vad just mars beträffar. Av någon anledning har börsen nämligen haft en tendens att vilja byta riktning vid dessa tillfällen. Om så blir fallet även i år vet förstås varken jag eller någon annan. Men det skadar inte att ha det i åtanke.

Enligt ekonomerna där lär Sverige uppvisa sämst tillväxttakt bland samtliga europeiska länder i år. Det är andra gången i rad som man menar att Sverige får jumboplatsen gällande tillväxt. Också förra året spåddes Sverige hamna längst ned men den gången slog profetian fel. Förvisso minskade vårt BNP men tappet uppges ha varit större hos grannländerna Finland och Tyskland.

Hög inflation och högt ränteläge tillsammans med vår förkärlek för rörliga bolån gör förstås att Sverige hamnar i skottgluggen. Det är förstås varken direkt orimligt eller för den delen oväntat. Det man inte ska glömma bort är att det trots allt handlar om prognoser och vem om inte vi börsintresserade vet mest hur fel sådana kan slå.

Någon makroekonom är jag inte och kommer därför inte att gå i polemik med EU-kommissionen kring huruvida årets tillväxttakt i Sverige blir 0,2%, högre eller lägre. Det jag istället konstaterar är två saker. För det första tror man att tillväxten i år, om än anemisk, blir högre än ifjol. För det andra räknar man med att nästa års dito blir avsevärt mycket bättre. 2025 spås Sverige nämligen växa snabbare än länder som exempelvis Tyskland, Frankrike och Italien. Skulle prognosen slå in är det tveklöst goda nyheter för oss aktieintresserade.

Konjunkturen här hemma må vara svag men beräknas åtminstone vara på bättringsvägen. Aktiemarknaden tenderar att nysta upp sådant i förväg och sett mot bakgrund av det är kanske inte börsuppgången från sen oktober så förvånande egentligen. Kanske var det börsbotten vi såg där och då? Tja, den som ändå det visste.

Som alltid finns det skäl att se glaset som antingen halvfullt eller halvtomt. I synnerhet i dessa högst osäkra tider med ett krig på nära håll i Europa samt överlag tilltagande geopolitiska spänningar. Lägg därtill tidigare omnämnda inflation och ett högt ränteläge och det är lätt att misströsta. Men som så många gånger annars finns det inget ont som inte för något gott med sig. Efter mörker tenderar det att bli ljusare tider. Och jag tycker mig skymta ljuset på horisonten.

Att inflationen har stegrats är det inte mycket man kan göra åt i detta skede. I grund och botten vore det väl närmast oväntat om inte extrema stimulanser i spåren av en lika extrem bekämpning av pandemin inte gav någon inflatorisk impuls. I synnerhet som de följdes av ett krigsutbrott som ju i regel är inflationsdrivande och den här gången medförde både omfattande sanktioner på en global råvaruproducent och ytterligare störningar i globala leveranskedjor.

En del av dessa effekter har man nu lyckats övervinna, andra kommer vi få leva kvar med under överskådlig tid. Att räntan har stigit är sannolikt enbart av godo. Pengar skall kosta i annat fall allokeras de fel. För var och en av oss med bolån är det förstås jobbigt när räntekostnaden dubblas eller tredubblas men vi skall komma ihåg att det inte är dagens räntenivåer som är konstiga utan de som gällde under perioden 2008–2022. Ett experiment som betydligt kunnigare personer än undertecknad har ifrågasatt. Den långa tid som nollräntetiden fick finnas kvar är sannolikt också det allra värsta som har hänt i ekonomin. Det fick nämligen många att tro på ”det nya normala” och agera därefter.

Som tur är, är denna tid numera historia. Givetvis kunde övergången ha varit skonsammare. Att räntan höjs med 4–5 procent på 1,5 års tid är förstås inte önskvärt men kanske är det ändå bäst att riva av plåstret snabbt snarare än att dra ut på det? Sett med facit i hand skulle man förstås ha börjat höja i ett tidigare skede än vad som blev fallet istället för att gömma sig bakom retoriken att inflationen var ”transitory”.  

Att titta tillbaka med facit i hand gör det förstås alltid mycket enklare. Nu är vi dock där vi är och får göra det bästa av situationen. De allra flesta har nu börjat anpassa sig till den nya räntenivån och väljer att agera därefter. Det är rationellt och sunt och jag tror att ju längre som vi får leva med nuvarande ränteläge desto färre blir avarterna i ekonomin som har fått frodas under nollränteekonomin. Det mår vi alla bra av i längden även om det förstås kan vara smärtsamt i takt med att övergången pågår.

En annan sak som manar till optimism är det faktum att Sverige nu slutligen ser ut att få gå med i NATO efter många ”och” och ”men”. Jag vill gärna betona att det faktum att jag benämner inträdet som positivt inte har med själva sakfrågan att göra. Den diskussionen lämnar jag över till andra. Men för ekonomins del innebär det behov av upprustning av framför allt infrastruktur och då i synnerhet i de norra delarna av landet där även navet för hela ”den gröna industrin” spås bli beläget. Idag när både Finland och Norge ingår i Nato, kommer det krävas enorma satsningar på upprustning av transitvägar mellan dessa båda länder vilket kommer att gynna Sverige. Vill det sig väl kan Sverige dessutom slippa att stå för hela notan.

Redan nu sägs det att regeringen förbereder ansökan om medel från både EU och NATO för ändamålet. Det vore förstås klart positivt då rätt planerat (vågar man hoppas på det?) torde utbyggnaden kunna slåss ihop med förberedelserna för både planerad kärnkraftsuppbyggnad samt tidigare nämnda satsningar i förberedelser för grön- och upprustning av samhällelig basindustri i norra Sverige.

Att den typen av industrialiseringsvåg som Sverige står inför skulle gå ekonomin obemärkt förbi ter sig osannolikt och därför finns det skäl att se med tillförsikt på framtiden an. Självklart kan det längs vägen dyka upp problem som kan komma påverka utvecklingen i mindre gynnsam riktning. Ny våg av inflation vore exempelvis en sådan. Men stalltipset här och nu är trots allt att de fem kommande årens ekonomiska utveckling blir bättre än de fem gångna ditons var. Det i sig borde på sikt avspeglas i både högre tillväxtsiffror, högre kronkurs och förhoppningsvis även högre börskurser för mindre och medelstora bolag. Framgent borde Sverige kunna hålla sig på behörigt avstånd från tillväxtmässig jumboplats.

Så gott som alltid är vikten av en sådan händelse rejält överdriven kan jag själv tycka. Det är nämligen sällan som en enda makroekonomisk siffra påverkar händelseutvecklingen mer än någon eller några enstaka dagar. Det händer förstås men det är inte särdeles ofta.

Den här gången handlade uppståndelsen om den månatligen återkommande inflationssiffran från USA. Att så stort fokus riktas mot just den beror naturligtvis på det enkla faktum att de flesta har ställt in sig på att centralbankerna (och i synnerhet FED) ska inleda en räntesänkningscykel efter att ha hissat räntenivåerna med 4–5 procentenheter på rekordsnabb tid. Innan tisdagens siffra räknade marknaden med att FED skulle sänka sex gånger (eller färre om man vid något tillfälle valde en större sänkning än 25 räntepunkter).

Undertecknad har redan tidigare inom ramen för krönikespalterna nämnt att sex sänkningar redan i år kändes minst sagt aggressivt. Och då inte enbart utifrån retoriken ”higher for longer” utan snarare ett par andra faktorer. Huvudanledningen bakom min tes har länge varit misstanken att det i närtid inte är aktuellt med återgång till samma låga inflationsnivåer som pre covid. För det första har den geopolitiska oron ökat och vi vet ju alla att det inte finns något som är lika inflationsdrivande såsom just krig. För det andra tycks globaliseringsrörelsen ha mer eller mindre tvärbromsat och detta var den ju en av de drivande faktorerna bakom minskad inflation. Ässet i rockärmen är förstås AI. Bred användning skulle kunna tänkas leda till ökad produktivitet, svalare arbetsmarknad och följaktligen även lägre inflation. Men det är nog lite väl tidigt att skissa på den typen av trender redan nu.

Att inflationen som sådan är på väg ned är däremot de flesta (även jag) sannolikt rörande överens om. Kruxet är förstås att bedöma hur pass långt ned och därom tvistar också de allra mest lärda makroekonomerna i världen. Själv tillhör jag förstås inte nämnda skara och därför låter jag också bli att gissa exakta nivåer. Det jag däremot kan konstatera är att den samlade expertisen i det korta perspektivet hade fel. Eller ser ut att ha haft det borde jag kanske skriva, eftersom vi sannolikt får reda på det verkliga inflationsutfallet för januari först om ett par månader då veckans publicerade siffra har genomgått erforderliga revideringar. I det läget har de flesta av oss redan glömt utfallet som kablades ut i tisdags. Här och nu var förstås avvikelsen från allehanda excelmodeller ”hot stuff”. Visst kan den tyckas ha varit marginell men i ett läge där allt fokus hamnar på en enstaka siffra blir förstås även en avvikelse om 0,1–0,2% skäl nog för brasklappande rubriker.

Som de flesta troligtvis vet i det här skedet steg de amerikanska konsumentpriserna (CPI) i USA med 0,3% i januari, jämfört med månaden före. Det är en ganska naturlig takt då ökningar motsvarande 0,2–0,3% hör till vanligheterna. Kruxet var att jämfört med motsvarande föregående år steg CPI med 3,1%. Det var förvisso en minskad takt i jämförelse med mätningen i december (3,4%) men ändå högre än förväntade 2,9 eller 3,0% (beroende på vem som var tillfrågad). Core CPI (det som på svenska heter kärn-KPI och är ett inflationsmått som exkluderar prisförändringar inom livsmedel och energi) ökade med 3,9% i årstakt och det är sannolikt just här som vi hittar orsaken för den stora besvikelsen eftersom det var exakt samma inflationstakt som månaden innan. Ingen nedgång här med andra ord. Aj.  

Fanns det någon som hoppades på att FED sänker räntan redan i mars så får denne tänka om. Statistikutfallet ovan tillsammans med den för två veckor sedan redovisade oväntat starka arbetsmarknadsdito säkerställer nog att det inte blir någon räntesänkning förrän tidigast i maj (eller kanske i juni). Vad exakt som beslutas där och då är dock stört omöjligt att uttala sig om idag och således knappast något som man behöver spekulera kring här och nu. Detta eftersom FED fram till dess får ta del av inte mindre än tre olika men lika ”ödesdigra” förstås, inflationsrapporter (för månaderna februari-april) och lika många arbetsmarknadsdito. Räkna därför med att bilden klarnar betydligt till dess.

När dammet efter veckans statistik tycks ha lagt sig lutar konsensus nu åt att det snarare blir fyra sänkningar än sex i år. Huruvida den prognosen visar sig bli bättre än föregångaren återstår förstås att se. Själv skulle jag nog inte räkna med fler än två eller möjligtvis tre (mer osäkert). Anledningen till det är den fortsatt starka utvecklingen för den underliggande ekonomin samt årets presidentval. Ju närmare valet desto mindre torde viljan att påverka det vara hos en oberoende centralbank. Förvisso tyder det mesta på att Jerome Powell ej kommer få fortsatt förtroende som FED-chef om exempelvis Donald Trump återtar presidentämbetet (och i och med det skulle han möjligtvis vilja påverka i motsatt riktning) men den typen av konspirationsteorier framstår ändå som långskott.

Som jag ser det, vad det nu är värt, är den enda möjligheten för flertalet räntesänkningar i år en rejält försvagad ekonomi (aka recession). En sådan väntades av många bedömare redan ifjol men har så här långt inte materialiserats. Skall man vara helt ärlig så är det inte särskilt mycket som tyder på att den är på ingång heller. Konsensus är numera inställd på en s.k. mjuklandning där en del till och med talar om ingen landning alls. I ett sådant ekonomiskt klimat är det onekligen svårt att förvänta sig breda räntesänkningar, i synnerhet i ett läge då inflationsnivån förblir förhöjd av skäl jag nämnt tidigare. Nog för att räntan kan sänkas något om inflationen söker sig ned mot 2,5% men skall FED sänka vid fyra tillfällen krävs det nog att inflationen når centralbankirernas lite artificiella mål om 2%. I annat fall lär ju förtroendet för inflationsmålet som sådant rubbas.