Med arbetsmarknads- och inflationsstatistiken ur världen för den här månaden börjar det nu bli dags att rikta fokus mot nästa makroekonomiska ”event” som i detta nu torde vara det amerikanska skuldtaket (”debt ceiling”). Tidpunkten för när exakt USA slår i det beryktade taket varierar beroende på vem man tillfrågar. Ett gångbart datum att navigera efter just nu tycks dock vara 1:a juni. Skall man tro finansministern Janet Yellen ligger den verkliga tidpunkten några veckor längre fram.

Tar man den forna FED-chefen på orden kan det bli kring svensk midsommar som spänningen når zenit givet att man inte lyckas komma överens innan dess. Det kan med andra ord bli ett slags deja vu på Brexit som ju där och då kändes som mer eller mindre otänkbart men som likväl blev av. För det var som bekant just på midsommar 2016 som britterna beslutade att de skall lämna EU medan vi andra firade glatt med sill och nubbe kring stången. En glädje som nog fastnade i halsen hos somliga.

Riskerar vi någon form av favorit i repris i form av USA:s inställda betalningar? Spontant är känslan förstås för att så inte borde bli fallet. Man skall dock aldrig underskatta vad politisk prestige kan ställa till med. Så här långt verkar positionerna vara hyfsat låsta. Redan förra veckan skulle president Biden och representanthusets talman Kevin McCarthy ha träffats att diskutera skuldtaket men mötet har skjutits upp eftersom tjänstemännen i båda lägren inte lyckades finna någon form av kompromiss värd att diskutera.

Att marknaden ogillar osäkerhet vet vi alla. Så här långt har de flesta fokuserat på annat men ju längre tiden går utan att man lyckas finna en kompromiss desto större kan oron bli. Och eftersom politik allt som oftast förefaller vara irrationell är risken överhängande att en överenskommelse kommer att dröja till den allra sista minuten. Det är väl först då som allt fokus kommer riktas mot maktens korridorer med följden att de olika aktörerna kan plocka flest politiska poäng. Konsekvensen om så skulle ske blir förstås någon form av marknadsturbulens, särskilt i USA.

Att taket kommer ”att lyftas” som det redan har gjorts otaliga gånger tidigare är förstås tämligen givet. Den stora frågan är hur långt parterna är beredda att gå innan man når någon form av kompromiss. Det relativt polariserade läget gör att det mycket väl skulle kunna bli en upprepning av det som vi bevittnade 2011 då det amerikanska kreditbetyget sänktes temporärt innan de båda lägren (demokrater och republikaner) lyckades nå en lösning. Den gången blev det också väldigt turbulent på aktiemarknaden under sensommaren och hösten. Under perioden augusti/september tappade Stockholmsbörsen då drygt 20%. En tämligen våldsam om än kortsiktig nedgång med andra ord. Sett i ett längre perspektiv framstår den dock idag som ett hack i den stadigt uppåtgående kurvan.

Hur saker och ting faller ut den här gången återstår att se. Skall man göra en bred tolkning av räntemarknadens syn där man förväntar sig räntesänkningar redan under andra halvan av detta år kan en liknande turbulens möjligtvis ligga i korten. Det finns dock tydliga skillnader mellan nu och då. För det första har FED alltså möjligheten att sänka räntan nu vilket ju inte var fallet då eftersom den redan låg på 0–0,25%. Dessutom hörde nedgången 2011 i viss mån ihop med det faktum att det andra QE-programmet avslutades vid utgången av juni. Inte heller det gäller i år.

Den stora frågan är egentligen inte om taket höjs eller ej. Som jag nämnt ovan utgår åtminstone jag (och troligtvis de allra flesta andra) ifrån att det kommer att höjas eftersom det i grund och botten inte finns en annan utväg. Att ställa in betalningar likt en rad sydamerikanska länder eller mer närliggande Grekland eller Ryssland har gjort förr är knappast ett alternativ för ett land som USA. En överenskommelse blir förstås av, om inte förr så senare.  

Den stora frågan är dock snarare vad som kommer att göras för att få stopp på den skenande skuldsättningen? Tanken med ett skuldtak när det infördes en gång i tiden var att det skulle vara ett tak. Därav namnet. Men sett i backspegeln har taket varit allt annat än tak och är så inte fallet heller idag. Det som saknas i debatten är i grund och botten vad man hade tänkt göra för att få stopp på utvecklingen som har gjort att skuldsättningen i USA är långsiktigt ohållbar. Görs inget (som hittills) lär man förstås till slut tvingas se bankruttmonstret i vitögat.

Huruvida detta var en följd av att allt för många valde att anamma ”sell in may” strategin samtidigt eller om nedgången (Stockholmsbörsen backade 1,7%) handlade om reaktion på att ytterligare en amerikansk bank har dukat under, låter jag vara osagt. Viss påverkan på sentimentet kan säkert även FED-mötet ikväll ha haft. Mer om just det lite senare. 

Efter att närmast i det oändliga ha tjatat om att vinterhalvåret rent historiskt har tenderat att vara betydligt bättre än det sommardito som nu har tagit vid, kan det vara läge att fräscha upp minnet kring hur utsikterna för trendriktningen ser ut. Också i detta fall får det bli med hjälp av en möjligtvis uttjatad modell som de flesta av er säkert känner till vid det här laget. En modell som kombinerar värden kring månadsskiften i förhållande till långa glidande medelvärden (12- och 24 månaders).

Precis som vid samtliga månadsskiften sedan januari i år hamnade även april månads stängningskurs över det snabbare av de båda medelvärden (12-månaders) men en bit under den långsammare motsvarigheten (24-månaders). I grund och botten har ingenting således förändrats. Grundtonen är positiv (index håller ovan 12-månaders medelvärde) men någon signal om trendvändning till upptrend har fortfarande inte fallit på plats.

För att en sådan skall komma på plats krävs det att OMXSPI-index avslutar månaden ovan både 12- och 24-månaders glidande medelvärde. Det som saknas är med andra ord en passering upp över det långsammare av de båda (24-månaders) som idag befinner sig strax under 870-nivån. Egentligen, för att lyckan skall vara total, vill jag allra helst se att de båda medelvärdena dessutom har ett positivt förhållande till varandra. Med det menar jag att det snabbare av dem (12) skall ha korsat det långsammare (24) underifrån.

Ännu är vi inte riktigt där och det återstår förstås att se om vi hamnar i det läget vid någon av kommande månadsavstämningar. För att den optimistiska tolkningen ej skall behöva grusas krävs det dock att OMXSPI-index inte vänder ned under 12-månaders glidande medelvärde när kommande månadernas utveckling summeras. Den nivån (ca 800) kan därför fungera som någon form av en ny varningsnivå för alla er som eventuellt har ökat andelen aktier under inledningen på detta år. Får vi se månadsavslutning understigande 12-månaders glidande medelvärde är nedtrenden från 2022 dessvärre att betrakta som återupptagen.

Det som sannolikt sätter tonen på börsinledningen i maj blir redan tidigare omnämnda FED-besked samt även jobbstatistiken på fredag och därefter inflationsdito veckan efter förstås. När det gäller FED är det mesta nog sagt. De flesta tror på ytterligare en 25-punkters höjning som samtidigt blir den sista på ett bra tag. Det vore därmed en stor skräll om något annat kommunicerades ut av Jerome Powell och säga vad man vill men överraska brukar FED inte göra.

Det som däremot är högst märkligt är förstås att FED-höjningarna sker medan inflationstrycket faller kraftigt. Om aprils siffra fortsätter att sjunka med omkring 0,4–0,5% som snittet har varit de senaste månaderna, återstår förstås att se. Det som kan vara värt att påpeka är att inflationen mycket väl kan överraska på uppsidan just den här gången. Detta som en ren följd av underliggande baseffekter. Aprils siffra ifjol (8,3%) var nämligen lägre än mars motsvarighet (8,5%) innan inflationen sedan åter tog fart och steg mot rekordhöga 9,1% i juni.

Helt oavsett om inflationen ligger på 5% eller något lägre tycks nivån numera understiga FED:s styrränta (efter kvällen höjning till 5–5,25%). Att i det läget fortsätta höja känns aningen överdrivet och frågan är förstås hur restriktiv (åtstramande) den nuvarande nivån är på ekonomin. BNP utfallet i Q1 (blott 1,1%) antyder att temperaturen har kylts av påtagligt och risken för recession känns nu högre än på väldigt länge. Å andra sidan är just den här recessionen den mest förväntade någonsin varvid det inte alls är säkert att den påverkar marknaderna på samma sätt som de tidigare har gjort. En förväntad räntetopp torde därtill medföra att även dollarn får svårare att stärkas utan tvärtom bör minska i värde. Detta torde kunna ge aktiemarknaderna stöd.