This time is different?
Det har länge spekulerats att dollarns status som reservvaluta är på väg mot sitt ofrånkomliga slut.
Att jag skriver ”ofrånkomliga” beror på att den typen av skiften har tidigare ägt rum vid flertalet tillfällen och det vore märkligt om så inte blir fallet även gällande dollarn. Tidsaspekten för när så kommer att ske är däremot högst oviss. Att senaste tidens händelser har eldat på diskussionerna huruvida det är början på slutet som vi bevittnar känns däremot naturligt. Av flera skäl.
Att dollarn har försvagats kraftigt i år (i synnerhet mot vår svenska krona) är något som sannolikt undgått få. Det skall samtidigt påpekas att det inte på något sätt är onaturligt att valutakurser fluktuerar. Tvärtom är det högst naturliga fenomen i en välfungerande marknadsekonomi. Få tycks minnas det idag men i början på 2021, alltså blott fyra år sedan, stod dollarn i dryga 8 kr att jämföra med dagens 9,5 kr. Under åren 2010-2015 kostade den till och med ”så lite” som 6 kr. Dåvarande svaghet till trots förblev den världens reservvaluta. Vad talar för att ”this time is different”?
Det främsta skälet är nog, hör och häpna, Donald Trump och hans nuvarande tämligen oförutsägbara politik som har skapat en gigantisk osäkerhet om vart USA egentligen är på väg. Landet som förr betraktades som demokratins pelare styrs nu som om det vore autokrati där landets president inte bara tycks vilja delta i de allra flesta besluten utan tillåter sig även öppet kritisera såväl Högsta Domstolens domare som chefen för Centralbanken. Den senast nämnda omnämndes nyligen som både ”Mr Too Late” och ”Major Loser” i ett inlägg på Trumps egna sociala medier. Minst sagt udda retorik som naturligtvis inte gick marknaden obemärkt förbi.
”Att tala är silver men att tiga är guld” lyder ett bibliskt ordspråk och frågan är om inte någon borde upplysa eller åtminstone påminna presidenten om detta talesätt. Utspel likt det ovan nämnda är ur förtroendesynvinkel betydligt värre än viljan att förhandla om handelspolitiken för att på detta sätt komma åt landets skuldproblematik (vilket för övrigt är ett måste). Om vi bortser ifrån att det inte är Jerome Powell själv som beslutar om räntan, det görs av en kommitté där ytterligare 11 personer ingår, så är själva poängen med en centralbank att den skall vara oberoende just för att penningpolitiken inte skall användas i politiska syften. I FED:s fall har man därtill två tydliga mandat att förhålla sig till. Det handlar dels om prisstabilitet (inflationsmål om 2%) dels stabilitet på arbetsmarknaden.
Att ha åsikter om räntepolicyn är förstås en sak. Att som landets ledare kräva en viss åtgärd är däremot något annat. Det vore förstås helt otänkbart för Sveriges statsminister att offentligt diktera Riksbankschefen vad denne ”borde göra” med räntan. Detta helt oavsett personliga preferenser som han/hon säkert har precis som alla vi andra. Centralbanken finns av en anledning och dess oberoende är i normalfallet kutym. Börjar man rucka på det försvinner allt förtroende för myndigheten som sådan. De länder där ledande politiker har inflytande över penningpolitiken benämns ofta som diktaturer. Sådant ses sällan som en kapitalmagnet i västerländska ekonomier.
Donald Trump utger sig själv vara förhandlingsmästare och det är fullt möjligt att historien ger honom rätt en vacker dag. Här och nu känns dock metoderna något tveksamma. Retoriken som används mot såväl allierade som ”fiender” är i stort sett densamma vilket åtminstone i mina ögon framstår som direkt kontraproduktivt. Det återstår dock att se och jag utesluter inte på något sätt att han lyckas med sin bakomliggande plan. Om det nu finns en sådan vill säga för så här långt kan man onekligen tvivla.
Att just dollarn faller i värde uppges ingå i planen. Frågan är dock om skälet till värdetappet också gör det. För känslan nu är att det främst är gamla allierade som ser till att lämna USA. Jag misstänker nämligen att det bland andra är europeiska institutioner som minskar sina amerikanska investeringar och då kanske inte så mycket på grund av Donald Trump i sig utan av strikt regulatoriska skäl.
Man kan förstås ha egna åsikter gällande ESG-relaterade regelverk men sådana finns idag och de styr i mångt och mycket vad exempelvis pensionsbolag får lov att investera i. Trumpadministrationens olika utspel och direkta krav gällande exempelvis hållbarhet, inkludering, jämställdhet och mångfald leder till naturlig flykt från amerikanska investeringar. Beslut om att återöppning av kolgruvor och utträde från Parisavtalet gör förstås inte saken lättare för väldigt många europeiska kapitalförvaltare.
Det är förstås inte bara européer som bidrar till att dollarn pressas. Även andra allierade såsom exempelvis Japan har enligt publicerad statistik bidragit genom att kontinuerligt sälja amerikanska statspapper under Q1. Det spekuleras ofta att ränteuppgången i de amerikanska långräntorna beror på kinesiska försäljningar men frågan är om så verkligen är fallet. Jag skulle tro att man möjligtvis bidrar på marginalen till försäljningarna för att diversifiera valutareserven men i grund och botten vill man nog ha kvar det som ett förhandlingskort att spela ut i samband med kommande förhandlingar som förr eller senare kommer äga rum.
Att dollarn inte förblir en reservvaluta för evigt är högst troligt. Att abdikeringen skulle ligga nära i tiden låter jag däremot vara osagt. För det första måste det finnas ett tydligt alternativ och nog saknas det ett sådant. Euron är det inte och än mindre renminbin. Guldet eller bitcoin känns som minst sagt omständliga alternativ. För det andra är dollarns svaghet idag långt ifrån onaturlig. Efter att ha drivit ekonomin med kontinuerliga budgetunderskott dras man idag med rejäl skuldsättningsproblematik som måste adresseras. Att en åtstramning inte skulle påverka den ekonomiska tillväxten är inte särskilt sannolikt.
Lägre framtida tillväxt torde leda till sjunkande räntor längre fram (givet att inflationen inte biter sig fast även efter tullarnas införsel) samt visst kapitalutflöde när den amerikanska exceptionalismen börjar ifrågasättas. De senaste åren har massor av kapital allokerats till USA eftersom det var där som avkastningstillväxten var bäst. Om vindarna nu vänder eller åtminstone mojnar är inte svagare dollar särskilt märkligt fenomen. Alldeles oavsett vad Trump och hans administration hittar på. Det faktum att världens förtroende för nuvarande USA-styret har fått sig en törn gör förstås inte läget bättre. Tålamod är dock en dygd. Om fyra år kan det vara annat ljud i skällan.
Detta material har sammanställts av Stockpicker i informationssyfte och ska inte ses som rådgivning. Innehållet har grundats på information från allmänt tillgängliga källor vilka bedömts som tillförlitliga. Sakinnehållets riktighet och fullständighet liksom lämnade prognoser och rekommendationen kan således inte garanteras. Stockpicker lämnar inte i förväg ut slutsatser och eller omdömen i materialet. Åsikter som lämnats i materialet är analytikerns åsikter vid tillfället för upprättandet av materialet och dessa kan ändras. Det lämnas ingen försäkran om att framtida händelser kommer vara i enlighet med åsikter framförda i materialet. Stockpicker frånsäger sig allt ansvar för direkt eller indirekt skada som kan grunda sig på detta material. Placeringar i finansiella instrument är förenade med ekonomisk risk. Att en placering historiskt haft en god värdeutveckling är ingen garanti för framtiden. Stockpicker frånsäger sig därmed allt ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av materialet.
