För det första eftersom det handlar om den första räntesänkningen på drygt åtta år. Senast som Riksbanken sänkte var i februari 2016. Det är ett bra tag sedan och jag antar att de flesta av oss inte ens minns vad vi gjorde då. För det andra är det första gången på väldigt länge som Riksbanken alltså föregår såväl ECB som FED. Jag antar att något liknande aldrig hade hänt om Stefan Ingves satt vid rodret på Brunkebergstorg.

Nu är det förstås så att både ECB och FED kommer att sänka sina räntor också. ECB gör det av allt att döma i juni medan det är desto mer oklart när i tiden FED väljer att agera. Den amerikanska centralbanken har ju som bekant det amerikanska presidentvalet att ta hänsyn till. Man kommer av den anledningen göra allt för att inte kunna beskyllas ha påverkat utfallet i än den ena eller den andra riktningen. Med det som utgångspunkt borde fönstret för en eventuell sänkning stängas i juli som allra senast (givet att inget exceptionellt inträffar därefter förstås).

Sett till de inflationsrapporter som har inkommit hittills i år finns det så här långt inte mycket att hänga upp en räntesänkning på. Tvärtom. Inflationen ligger förvisso lägre än tidigare men befinner sig i detta nu faktiskt närmare 4 % än 2%. Med det som utgångspunkt vore det minst sagt märkligt om FED kom in med en sänkning utan att riskera att underminera sitt förtroende. Brasklappen här är att nästa rapport publiceras redan på onsdag (15/5).

Det som ändå gör att en räntesänkning får anses ligga i korten är Jerome Powells tydliga omsvängning i samband med hans senaste presskonferens i anslutning till räntebeskedet. Som jag tolkar det vände han tydligt på klacken och framhävde även arbetsmarknadens vikt för kommande räntebeslut.  Det är förvisso inget nytt i sak (detta ingår ju sedan tidigare i FED:s mandat vid sidan om prisstabilitet), men det sättet som centralbankschefen kommunicerade det på den här gången sände en tydlig signal till marknaden om att en svagare arbetsmarknad likväl kan vara ett skäl till en kommande räntelättnad.

Det är troligtvis just det ovan nämnda som var orsaken till marknadens kraftigt positiva reaktion efter förra fredagens arbetsmarknadsstatistik. Utfallet där visade sig vara klart sämre än analytikernas förväntningar även om man förstås inte skall dra alltför långt gångna slutsatser från en enda rapport. Arbetslösheten om 3,9% är ju trots allt fortsatt mycket låg och så länge som den ej tar sig upp över 4% finns det nog inte mycket som kräver någon form av åtgärd. Förr i tiden ansågs nivåer om 3,5–4% utgöra nivåer då full sysselsättning rådde. Nu har förstås den amerikanska marknaden förändrats på senare år som en konsekvens av relativt stark immigration men jag gissar att skillnaden i synsättet inte är allt för påtaglig.

Värt att uppmärksamma gällande Powells omsvängning är faktiskt tidpunkten då denna sker. Mer eller mindre samtidigt publicerade analysfirman Rosenberg Research nyheten att de starka amerikanska siffrorna som har publicerats under de senaste månaderna kan vara felaktigt framtagna och därmed i behov av nedrevideringar, tämligen substantiella sådana till och med. Enligt firmans grundare David Rosenberg kan jobbsiffrorna ha varit överdrivna i vad han påstår vara ”historisk omfattning”. Huruvida hans slutsatser är korrekta eller inte kan betraktas som ännu en i raden av ”konspirationsteorier” när något avviker kraftigt från förväntningarna (arbetsmarknaden har varit osedvanligt stark givet statistik som har publicerats) har jag förstås svårt att ge ett tydligt svar på. Kanske ligger sanningen som vanligt någonstans mitt emellan?

Går vi tillbaka till Sverige är förstås räntesänkningen redan nu välkommen. Någon ny räntebana har Riksbanken förvisso inte presenterat (och historiskt sett har dessa inte varit särskilt tillförlitliga heller) men i direktionens pressmeddelande fanns besked om att räntan kan komma att sänkas vid ytterligare två tillfällen under det andra halvåret. Det senast nämnda innebär sannolikt att en ny sänkning skulle kunna bli aktuell tidigast i augusti. Om så sedan blir fallet lär sannolikt bero på den inkommande statistiken samt möjligtvis även kronans kursutveckling framgent.

Att kronan åter har försvagats har sannolikt inte undgått någon. Effekten av Riksbankens tidigare valutaintervention (som inte var det enligt dem själva) är numera helt reverserad. I vanlig ordning försvagades kronan även när räntebeskedet i veckan gavs men frågan är om inte just den rörelsen snarare var ”mekanisk” än fundamentalt underbyggd. Själv är jag som bekant av åsikten (utan att för den delen vara tvärsäker på att jag har rätt) att kronan i första hand lider av svag svensk tillväxt snarare än relativa räntenivåer gentemot andra valutor. I Q1 var Sveriges tillväxt svagare än genomsnittet i Europa och givetvis även USA. Att valutan försvagas i det läget är kanske inte helt förvånande. Sett mot bakgrund av det kan man förstås ifrågasätta Riksbankens försök att påverka valutakursen genom diverse omplaceringar i valutareserven utan att tillväxtfrämjande åtgärder vidtagits samtidigt. Inte minst som själva tanken med en valutareserv borde vara att ha en reserv bestående av andra valutor än den inhemska.

Skall kronan stärkas varaktigt tror åtminstone undertecknad att den svenska ekonomin måste börja växa. En räntesänkning är förstås till viss hjälp i synnerhet i ett läge då vissa gröna skott har börjat synas i övrigt. Vi har exempelvis fått in stigande inköpschefsindex i industrin två månader på raken. Med det sagt kan vi nog alla vara överens om att 0,25% inte direkt gör en avgörande skillnad för någon därute. Minst lika viktigt vore därför om även regeringen presenterade en starkt tillväxtfrämjande budget. En chans för det hade man nyligen men tyvärr har man inte valt att ta den. Istället blev det nya utredningar som brukligt är i svensk politik. Hoppet står nu till att man vågar slå till i höst. Bättre sent än aldrig som bekant.

Ett stöd som är nödvändigt för att landet skall kunna fortsätta stå emot den ryska aggressorn. Förhoppningsvis kommer hjälpen i tid och inte för sent. Enligt en del rapporter har Ryssland förberett för en offensiv i sommar och även om man ska ta nyhetsåtergivningen från frontlinjerna med en hel del salt (båda sidorna förstorar egna framgångar), så har ukrainare på senare tid tvingats ge tillbaka en del av återerövrad mark. Och värre kan det bli.

Det är dock inte stödet som sådant som jag tänkte uppehålla mig vid i dagens spalt. Tillsammans med stödet till Ukraina, Israel och Taiwan har kongressen även antagit resolutionen om möjligheten att konfiskera ryska medel som istället skall kunna ges till Ukraina för att stödja försvarskampen och eventuell återuppbyggnad av landet när/om konflikten når en lösning. En oroväckande utveckling som det talas väldigt lite om kan jag personligen tycka. Trots att det, åtminstone i mina ögon, framstår som tydlig eskalering av konfliktytan mellan Ryssland och Väst (i det fallet USA). Ekonomiskt och militärt stöd är förstås en sak, konfiskering av andra länders tillgångar något helt annat. Gränsdragningen mellan det och en regelrätt krigsförklaring blir väl hårfin?

Jag har förstås full förståelse för att man ur strikt moralisk synvinkel kan tycka att konfiskering av ryska medel är någon form av fortsättning på sanktionsarbetet men det skapar samtidigt ett minst sagt oönskat prejudikat som kan få betydligt mer långtgående konsekvenser än vad någon föreställer sig idag. Redan frysningen av ryska medel sände som bekant svallvågor över diverse tillgångsmarknader men konfiskering är ett steg längre på en minst sagt farlig väg.

Vi ska inte glömma bort att även om Ryssland med dess diktatorliknande styre ej passar in i västerländska demokratiska ideal så har flertalet andra länder liknande statsskick. I deras ögon (och även många andras) är beslutet således djupt problematiskt. Idag handlar det nämligen om Ryssland men nästa gång kan det handla om någon annan som inte riktigt följer samma tankebanor som västerländska politiker gör. Det gör att den här typen av åtgärder för länder som Ryssland, Kina, Iran med flera allt närmare varandra och i och med det riskerar man uppkomsten av en minst sagt farlig koalition. Vi skall inte glömma bort att Nordamerika och EU står för knappt en av sammantaget åtta miljarder människor.

Att konfiskera ryska tillgångar skickar en signal om att investeringar i Väst (Nordamerika och eventuellt även Europa om EU följer det amerikanska direktivet) är att förknippa med enorm risktagning. Det vore allt annat än positivt och skulle sannolikt leda till både svagare arbetsmarknad och minskad konkurrenskraft hos västerländska bolag. Är ovanstående inte illa nog så skall vi heller inte glömma bort att både Ryssland och Kina står för stor del av råvarutillgången globalt (uppskattningsvis 70–75%). Dessutom kontrollerar de båda länderna även en hel del tillgångar i afrikanska länder. Tillgångar som man enligt uppgifter lagrar i sällan skådad omfattning.

I veckan lanserade den danske analytikern Andreas Steno Larsen (han som fick lämna Nordea efter att ha skrivit en analys vars slutsatser kring covid inte följde bankens riktlinjer) en teori om att Kinas lagerhållning av strategiska råvaror kan vara ett tecken på att landet förbereder en större devalvering. Så kan givetvis vara fallet men hamstringen av allt från koppar, olja, järnmalm till ädelmetaller som guld kan också vara ett sätt att diversifiera sig från västerländska tillgångar. Att äga amerikanska eller för den delen europeiska statspapper blir ju inte särskilt lockande om dessa kan frysas eller rent av konfiskeras över en natt. 

Att Kina och USA (och till viss del även Europa) har varit på kollissionskurs länge är ju knappast något som gått någon obemärkt förbi. Relationerna länderna emellan försvagades rejält under Donald Trumps tid i Vita Huset och inte blev de så värst mycket bättre när Joe Biden tog över presidentämbetet. Snarare tvärtom faktiskt. Alla minns vi Nancy Pelosis uppmärksammade besök på Taiwan och de påföljande utspelen om att USA till skillnad från Kina betraktar Taiwan som ett suveränt land och kommer därför bistå med militär hjälp i händelse av kinesisk invasion (som betraktar ö-riket som tillhörande Kina). Utspel som förstås agerar rött skynke på makthavarna i Kina. Lägg därtill till tidigare bannlysning av Huawei som anklagas för spionage å makthavarnas räkning (och nu nyligen även TikTok av strikt taget samma skäl) samt även sanktioner avseende användning av diverse viktig teknologi som halvledare och frågan man ställer sig är vad som egentligen krävs mer för att anse att de båda stormakterna befinner sig i en öppen konflikt. ”Kalla Kriget 2.0”.  

Den amerikanska kongressens beslut kan säkert i motsats till min liknelse ovan (läs: krigsförklaring) ses som en tydlig signal om att man inte längre betraktar Ryssland som en fullvärdig motståndare. Ryssland spelar onekligen inte i samma liga vare sig ekonomiskt eller militärt som USA gör idag. Redan den kontroversiella frysningen av ryska tillgångar var en indikation på det. Beslutet om eventuell konfiskering kan däremot ses som ett slags tydlig varning riktad mot Kina (den största ägaren av amerikanska statspapper).

I föregående veckas krönika nämnde jag att den geopolitiska utvecklingen mycket väl kunde bli sommarens viktiga fokusområde eftersom spänningarna fortsätter att öka. Kongressens konfiskationsdekret förra helgen var troligtvis ännu ett steg i fel (icke önskvärd) riktning. Att bränna broar är väldigt sällan rätt.   

Som läget ser ut nu tycks det tidigare så populära uttrycket ”higher for longer” framstå som fullt adekvat påstående. Och vem vet kanske nästa åtgärd (när den väl blir aktuell) i själva verket blir en höjning? Ja du läste rätt.

Ovanstående skall, åtminstone tills vidare, inte tolkas bokstavligt och är inte heller något som utgör ett huvudspår i dagsläget. Med det sagt skall man förstås inte utesluta en sådan möjlighet. Förblir den amerikanska ekonomin så pass stark som den är nu (BNP tillväxt och arbetslöshet understigande 4%) samtidigt som inflationen håller sig på behörigt avstånd från 2-procentsnivån, finns det ingen anledning för FED för att stimulera ekonomin ytterligare via räntesänkningar.

Centralbankens mandat är som bekant att återföra inflationsnivån till det uttalade målet om 2% som man anser definierar ”prisstabilitet”. Hittills har inflationen mätt i årstakt varit som lägst 3,0% i juni 2023. Sedan dess har den gått i sidled mellan 3,0–3,7%. Det är väl tveksamt om man kan betrakta det som att ”utvecklingen går åt rätt håll” vilket är det krav som Jerome Powell har framfört för att FED skall kunna sänka räntan.

Skall inflationsnivån ned i USA måste ekonomin kylas av. Den saken är säker. Den stora frågan är förstås hur pass viktiga räntesänkningarna är för marknadens del? Att räntan är en viktig parameter är ju ett oomtvistat faktum i värderingssammanhang. Samtidigt är bolagen ofta betydligt mer förtjänta av stark underliggande efterfråga än lägre kapitalkostnader. Räntesänkningar sker i regel av en anledning som inte är särskilt angenäm för företagen.

Att den amerikanska ekonomin fortsätter att tuffa på medgav även ABB:s avgående VD i samband med att bolaget presenterade sin Q1-rapport som visade sig vara klart bättre än analytikernas estimat. Han påpekade samtidigt att det just var den starka nordamerikanska marknaden som låg bakom den goda utvecklingen. Sämre har det däremot gått i exempelvis Europa och Asien och då i synnerhet Kina. Det positiva där var dock det faktum att tongångarna nu börjar bli klart mer positiva än vad fallet var tidigare. Med lite tur kan en något försvagad konjunktur i USA vägas upp framgent av en betydligt starkare dito i dels Asien dels även Europa.

Tittar vi på andra rapporter som ju sakta men säkert börjar komma in, har de så här långt (vid tidpunkten då det här skrivs) motsvarat förväntningarna hyfsat väl. Det får väl anses vara ett gott tecken givet att förväntningarna (i synnerhet inofficiella sådana) bör ha stegrats i takt med börsuppgången. De starka utfallen från bolag som Volvo, ABB, Nordea och även till viss del Ericsson lär dock medföra att ju längre in på rapportperioden vi kommer desto svårare blir det att överträffa förväntningarna och få belöning för sin starka prestation. Det är nämligen ingen hemlighet att aptiten växer i takt med måltiden varvid överraskningseffekten blir allt svårare att åstadkomma när vi kommit in i maj.

Kommer mantrat ”sell in may and go away” fungera även i år? Den som ändå det visste. Eftersom detta år är ett valår i USA tenderar dynamiken vara något annorlunda (mer om det vid ett annat tillfälle). Säga vad man vill men så här långt har dock det klassiska säsongsmönstret som förkunnar att aktier är en vintersport stämt tämligen väl. Bortser man från den svagt negativa inledningen på året (OMXSPI-index backade 1,6% i januari) har övriga börsmånader från november och framåt uppvisat tydligt positiv avkastning. Det vore därför inte särskilt märkligt om det mönstret bröts om inte annat så tillfälligt.

Om det sedan blir rapporterna eller annat som får sentimentet att svänga och om så över huvud taget sker vet förstås varken jag eller någon annan. Ur strikt ekonomisk synvinkel tycks förutsättningar för marknaden se bra ut. Gryning i både europeisk och asiatisk konjunktur (främst kinesisk) torde nämligen båda gott för efterfrågan. Det som däremot spökar är de geopolitiska spänningarna som inte vill ge med sig.

Oron i Mellanöstern ökar för varje vecka och det skulle inte förvåna om det i bakgrunden orkestreras av krafter med nära anslutning till Vladimir Putin. Medan Ryssland officiellt utrycker sin bestörtning över den eskalerade konflikten är den tveklöst bästa möjliga sätt att avleda USA från kriget i Ukraina där någon form av offensiv ser ut att planeras till sommaren. Ur ryskt perspektiv börjar det rent av se ut som ett drömläge. Västländernas hjälp ser ut att dröja medan amerikansk dito har fastnat i kongressen. Utan vapen och ammunition klarar inte de försvagade ukrainska trupperna att hålla frontlinjen och till skillnad från Ryssland har man inte möjlighet att fylla på med färska rekryter heller.

Inflationen i all ära men sommarens främsta huvudbry för marknaderna kan mycket väl just geopolitik bli. Detta är nämligen ett område där inget har blivit bättre, snarare tvärtom. Risken är nog hyfsat stor att det inte enbart är ett olyckligt sammanträffande att så har blivit fallet.

Visste Du att

Tisdagens nedgång om 1,5% innebar att OMXSPI-index sjönk för sjätte gången i år med mer än 1%. Det var samtidigt den svagaste handelsdagen sedan 3:e januari då Stockholmsbörsen föll 1,8% vilket så här långt utgör årets svagaste börsdag. För jämförelse kan nämnas att fjolåret hade 27 börsdagar med nedgångar överstigande 1% där den allra svagaste medförde nedställ på hela 3,8%. Fem börsdagar avslutades med nedgångar överstigande 2%, en utveckling som vi så här långt inte har sett i år.

Den plötsliga och koordinerade nedgången öppnade givetvis för frågeställningar om vad som egentligen låg bakom den kraftiga rörelsen som fick bl.a. SAAB att tappa 10% under tisdagen.

Den förklaringen som de flesta nyhetsmedier förde fram i dagsljuset var en sektoranalys från amerikanska Goldman Sachs som ifrågasatte potentialen bland europeiska försvarsbolag. Andemeningen i analysen var att förhållandet mellan risk/potential hade blivit ogynnsam efter ett osedvanligt kursrally i sektorn som ju eskalerade under Q1.

Att kurserna har gått kraftigt uppåt är förstås sant. Se bara på SAAB som även efter veckans nedgång är upp närmare 50% bara i år. Viss korrigering behövs sannolikt då inga träd växer till himmeln. Inte ens Nvidia gör det. Någon kursbubbla inom försvarssektorn är det dock generellt inte tal om. Enligt samma analys värderas de europeiska försvarsbolagen i snitt till ett P/e-tal om 20 baserat på framåtblickande vinstprognoser. Antar man att samtliga europeiska NATO-länder steppar upp för att möta kraven som undertecknats (investeringar motsvarande 2% av BNP) är det sannolikt inte en utmanande hög multipel.

Personligen har jag svårt att se att den typen av sektoranalys skall leda till den typen av följder. Den lär säkert ha bidragit inte minst givet den kraftigt utbyggda algohandeln men att det ensamt skulle stå som förklaring känns ändå märkligt. Därför fortsatte jag gräva efter ytterligare förklaringar och fann exempelvis att man från Kinas håll förespråkar förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. Det var Kinas utrikesminister Wang Yi som föreslog att man kunde anordna ett möte där ett eventuellt fredsförslag kunde diskuteras på lika villkor. Det är inte första gången som den typen av uttalanden sker men kanske ligger det något mer konkret bakom orden den här gången.

Är man optimistiskt lagd kan man förstås hoppas på att börsen i vanlig ordning har nystat upp att en lösning på Ukrainakriget finns inom räckhåll. Det vore verkligen på tiden även om väldigt lite talar för det just nu. I kulisserna har det ryktats länge om att en uppgörelse skulle kunna nås om Ukraina överlämnade de territorier som Ryssland har lagt beslag på sedan 2014. En uppgörelse som förstås passar de allra flesta som numera är krigströtta utom då ukrainare själva. Särskilt konstigt är det naturligtvis inte. Föreställ er själva om ett krig som Sverige var inblandat i uppgavs kunna ta slut om vi bara ”gav bort” Öland och Gotland eller annan del av Sverige som angriparen lyckades ta kontroll över. Spontant ingen deal man ser fram emot.

Å andra sidan bör man naturligtvis inte glömma bort att försvaret av Ukraina sker till stor del tack vare hjälp från i första hand USA men även en rad europeiska länder. Hjälp som förstås inte är helt gratis men ändå en uppoffring som inte alla i berörda länder (som ej har relation till Ryssland) riktigt förstår vitsen med. Det är sannolikt inte särskilt lätt för någon i Texas eller för den delen kanske i Spanien att förstå varför man skall hjälpa Ukraina. Sådant är betydligt enklare i baltiska länder, Polen eller för den delen Sverige och Finland. Vi vet att om Ukraina faller så lär de imperialistiska intressena inte avstanna där. Aptiten hos krigsherrar tycks nämligen växa i takt med måltiden, i synnerhet när den följs av framgång.

En sak som det inte talas ofta nog om är det faktum att större militära konflikter är inflationsdrivande. Att å ena sidan föra ett krig och å andra sidan försöka få bukt med hög inflation blir således problematiskt. Idag är det nämligen inte enbart i Ukraina som det pågår ett krig. Samma sak sker ju i Mellanöstern och från och till gnistrar det även på en del andra håll i världen. Detta har fått allt fler länder att satsa på militär upprustning som förvisso skapar tillväxt bland dem som tillverkar vapen (däribland Sverige) men i övrigt sysselsätter kapital som man annars hade kunnat använda i betydligt mer produktiva investeringar än just krigsmateriel. Det förutsätter dock att fred råder vilket dessvärre inte riktigt är fallet (än)nu.   

Mycket riktigt tycks heller inte inflationen riktigt vilja ge med sig. Konsumentpriserna i USA steg 0,4% i mars, jämfört med februari. Uppräknat i årstakt steg KPI med 3,5%. I februari var inflationstakten 3,2% varvid trenden onekligen pekar åt fel håll. Förväntningarna låg förvisso på ökning men marknaden räknade med att KPI skulle ha stigit med 0,3% jämfört med månaden före och 3,4% jämfört med samma månad i fjol. Även kärn-KPI, måttet som exkluderar prisförändringar för livsmedel och energi, steg 0,4% från februari och 3,8% jämfört med samma månad föregående år. Det senare var dock samma nivå som uppmättes månaden innan.

Bakom stegrad inflationstakt låg energipriserna som ökade 1,1% i mars jämfört med i februari. Detta är förstås en konsekvens av stigande oljepris som i viss mån (bortsett från säsongsmässiga faktorer) beror på de geopolitiska spänningarna i Mellanöstern men även på ukrainska attacker på ryska raffinaderier. Enbart den ”militära effekten” här var således tillräcklig för att knuffa inflationen uppåt.

Hur cyniskt det än må låta finns det väldigt många skäl just nu att försöka mäkla fred mellan stridande parter. Om sedan viljan finns eller ej återstår att se. En vapenvila eller ett fredsavtal vore förstås oerhört eftertraktat från den rent humanitära aspekten men skulle knappast stoppa den upprusningsvåg som har påbörjats och som kommer att kräva att enbart NATO-länder (32 av världens ca 200) ökar investeringarna med närmare 800 miljarder kronor (!) per år. Försvarsindustrin lär därför med stor sannolikhet, tyvärr, tillhöra de bättre sektorerna även framöver.

Visste Du att?

Av 32 länder som ingår i NATO-alliansen är det enbart 11 som uppfyller kravet om investeringar motsvarande 2% av landets BNP. Det enda landet som ifjol avsatte mer än USA (3,5%) var Polen (3,9%). Grekland är alliansens tredje land som lagt ned mer än 3% av sitt BNP på försvar. Andra länder som uppfyllde villkoren var Estland (2,7%), Litauen (2,5%), Finland (2,4%), Rumänien (2,4%), Ungern (2,4%), Lettland (2,3%), UK (2,1%) och Slovakien (2,0%). Den gemensamma nämnaren tycks vara att ju närmare Ryssland man ligger desto större tycks incitamentet att satsa på försvar vara. 

Kursrekord föder i regel nya kursrekord och så har verkligen varit fallet i år. Tittar man på exempelvis på breda S&P 500 har detta index bara i år slagit nya All Time Highs på dagsbasis vid inte mindre än 22 olika tillfällen under Q1. Det kan jämföras med sammanlagt en enda sådan notering (!) under 2022–2023. Hausseåret 2021 blev facit däremot hela 70 dagar med nya rekordnoteringar vilket för övrigt är det näst bästa utfallet i modern tid. Enda året med fler dagsbaserade All Time High noteringar är 1995 (77 st). Andra år på den här sidan om millennieskiftet som sticker ut är 2017 med 63 rekorddagar och 2013 med 45 dito. Det om något visar styrkan i årets prestation så här långt. Vad kan egentligen gå fel?

Som läget är nu har till och med tolkningsföreträdet blivit positivt. En händelse såsom Israels attack på Irans ambassad i Syrien hade förr kunnat skapa ordentliga svallvågor på aktiemarknaderna. Detsamma kan sägas om en relativt kraftig jordbävning på Taiwan eller för den delen svaga försäljningssiffror från Tesla. Idag tycks sådana besked rinna av marknaden likt vatten av en gås. Är det goda tider så är det.

Nog finns det också en del faktorer som stödjer den positiva börsutvecklingen. I synnerhet i Europa börjar det nu dyka upp lite gröna skott som kan antyda att den till viss del egensnickrade konjunktursvacka som drabbade vår kontinent kan vara på väg att lätta. Ordvalet ”egensnickrade” är förstås en sanning med viss modifikation. Huvudingredienserna för den soppa som Europa har hamnat i är förstås inflationen samt kriget och i vårt fall ett tydligt beslut att bojkotta billig rysk energi. Det senare kan förstås ses som det enda rätta ur moralisk synvinkel men var förstås tydligt negativt ur en strikt ekonomisk sådan. Den uppsving som flertalet asiatiska ekonomier har fått sedan krigets utbrott (de som numera köper den billiga ryska oljan och gasen) är ett tydligt bevis på det. Kina är här ett undantag vilket dock beror dels på synnerligen märklig covidstrategi, dels fastighetskris i spåren av en tidigare ohämmad byggboom.    

När viss återhämtning kan skymtas samtidigt som inflationen fortsätter sjunka (ned till 2,4% enligt preliminära data som publicerades i veckan) kan det mycket väl borga för lite lättnader från centralbankshåll (ECB) och förhoppningsvis även länders olika regeringar. I synnerhet den svenska skulle kunna hjälpa Erik Thedén och hans kollegor genom att lätta lite på lädret för att satsa offensivt på landets eftersatta infrastruktur (för att nämna ett område där behoven är stora) och få fart på tillväxten den vägen. För kronans del torde det vara betydligt viktigare än räntans exakta nivå i förhållande till ECB:s eller FED:s diton. Under de senaste åren har Sveriges BNP utvecklats oerhört svagt i förhållande till flertalet övriga europeiska länder något som makthavarna borde se värde i att försöka ändra. Allra helst då medel för det finns.    

Sin vana trogen är dock i synnerhet aktiemarknaden relativt monotematisk. Det finns i regel en sak som man orkar fokusera all sin kraft på och huvudnumret nu är förstås räntan och då i första hand den amerikanska som ju sätter tonen på börshumöret världen över. All inkommande makroekonomiska data härleds således till vad den kan innebära för kommande räntebeslut. I veckan nådde den amerikanska 10-åringen upp till 4,40% vilket är den högsta nivån för i år och den högsta sedan november ifjol. Det fick den rekordrusiga marknaden att ”haja till”. Det faktum att räntan når ny årshögsta sätter förstås griller i huvudet på många placerare då detta bekräftar räntans uppåtriktade trendriktning (stigande toppar och stigande bottnar från slutet på föregående år)  

Vän av ordning inflikar förstås att stigande långräntor inte behöver vara en signal på högre inflationstal utan kan tyda på stark ekonomi. Det stämmer förstås och ju starkare ekonomin desto bättre borde det vara för bolagen allt annat lika. Vad stark ekonomisk utveckling däremot inte är särskilt gynnsam för, är ju så klart inflationsutvecklingen som i USA är något annorlunda till sin natur (efterfrågedriven) än i exempelvis Europa. Inte heller lär räntan behöva sänkas nämnvärt i ett sådant scenario. Viker inte den ekonomiska aktiviteten lär det därför högst sannolikt inte bli tal om någon räntesänkningscykel som ju marknaden har prisat in tidigare och fortsätter att fokusera på.

Långvariga läsare minns säkert att jag vid flertalet tillfällen har ifrågasatt marknadens syn att FED skulle sänka räntan vid 5–6 tillfällen i år. Senast det begav sig nämnde jag att vi troligtvis får se två eller maximalt tre sänkningar i år och nämnda syn håller jag tills vidare fast vid. Skulle jag få fel så tror jag (läs: gissar) att det snarare kommer handla om färre sänkningar (0–1) än fler dito (3–4). Hur det sedan påverkar börsen kan jag bara spekulera kring. Låg (eller lägre) ränta i all ära men hur viktig än den parametern är för i synnerhet aktiemarknaden, gör vi alla bäst att glömma tider med nollränta. Kapital måste ha ett pris. I annat fall allokeras det fel vilket fallet har varit under alldeles för många år.

Visste Du att?

Med +255% blev Super Micro Computer den bäst avkastande aktien i Q1 som ingår i amerikanska S&P 500-index. Tacka AI för det (andra platsen tillföll för övrigt chiptillverkaren Nvidia vars aktie steg 83%). Super Micro har nämligen på relativt kort tid blivit den allra mest populära leverantören av just AI-servrar som har sett en betydande tillväxt under det senaste året och som också förväntas fortsätta växa i snabb takt under de kommande åren. Ska man tro analytiker kommer bolagets omsättning mer än tredubblas under de närmaste tre åren (2024–2026).

När nu även mars kan summeras har Stockholmsbörsen adderat ytterligare 4,5% vilket innebär att årsavkastningen vid årets första kvartalsskifte motsvarar fina 6,7%. Det kan jämföras med genomsnittet för perioden på 3,5% (data från 1995).

Att sentimentet är starkt kan faktum att det var oerhört nära att vi fick se sju påföljande uppgångsveckor på OMXSPI-index, vittna om. Senast något sådant inträffade var nämligen mer än sju år sedan (inledningen av 2017). I år kunde bedriften upprepas om det inte vore för att placerarna fick kalla fötter under skärtorsdagens korta handel som var det som såg till att avsluta den starkt optimismfyllda perioden. Men för den sakens skull behöver inte uppgångens tid vara över. April som vi nu står inför hör historiskt till de allra bästa börsmånaderna på året. Under de senaste 30 åren har den genomsnittliga utvecklingen i april varit +2,2% för Stockholmsbörsen. Enbart november uppvisar bättre facit (+3,4%).

Tittar man på de amerikanska börserna som ju i regel är vägledande, framträder en snarlik bild. Det är till och med så att för Dow Jones är april den allra bästa månaden historiskt sett. Under de senaste 70 åren (från 1950) stoltserar månaden nämligen med en genomsnittlig uppgång om 1,9%. Starkt bidragande till nämnda facit har utvecklingen på den här sidan om millennieskiftet varit. Faktum är att ”Dojjan” lyckades stiga under samtliga aprilmånader mellan åren 2006–2021. Ett svårslaget facit. För bredare S&P 500 har den genomsnittliga utvecklingen under motsvarande period (sedan 1950) varit 1,5% vilket placerar månaden som andra bäst under börsåret.

Hur det blir just i år får förstås framtiden utvisa. Slagsidan mot fåtalet techbolag gör förstås att tyngdpunkten på deras utveckling har ökat markant. För Nasdaq som ju består av den typen av bolag, har april historiskt sett inte tillhört det absoluta toppskiktet utan placerar sig på fjärde plats. Det är fullt godkänt ändå inte minst som den genomsnittliga uppgången alltjämt motsvarar goda 1,4% eller 0,9% om man enbart tittar på valåren vilket ju 2024 är. Överlag har faktiskt aprilutvecklingen under presidentcykelns sista år visat sig vara något svagare än genomsnittet.

Nya årshögsta noteringar innebär förstås att det strikt trendmässigt ser väldigt bra ut för de allra flesta börserna, Stockholmsbörsen inkluderad. Sedan min enkla tekniska trendmodell slog om i slutet på november har börsen gått nästintill spikrakt upp. Ser vi på den bifogade grafen idag (nytt månadsskifte) tyder det mesta på att nämnda utveckling kan fortsätta. Om inte annat så fram tills motsatsen bevisas och det dröjer nog ett tag innan vi är där. Skall upptrenden börja ifrågasättas måste OMXSPI-index åtminstone söka sig ned under sitt 12-månaders glidande medelvärde (blå linje) i samband med kommande månadsskiften. För att en bekräftelse på nytt trendskifte skall falla på plats måste stängningen landa under 24-månaders dito (röd linje). Det skulle motsvara en nedgång på 15% vilket visar hur stort rekylutrymme som finns idag utan att vi för den delen skall behöva bli riktigt oroliga.

Det faktum att avvikelsen från båda i grafen synliga medelvärdena börjar bli avsevärd, tyder sannolikt på att vi inom kort kan bli varse en något lugnare utveckling än vad som varit gällande i mars. Här lär sannolikt den annalkande rapportperioden spela en viss roll. I takt med börsuppgången har ju förväntningarna tveklöst hissats och för varje vecka som aktiekurserna fortsätter upp stegras även risken för kortsiktiga besvikelser.  

Ska man ägna en spalt åt historiska mönster på våren är det förstås svårt att inte påminna om det klassiska talesättet ”sell in may and go away” som ju har fungerat synnerligen väl genom åren. Alla regler har förstås sina undantag och det finns därför inget som säger att så måste bli fallet i år. I synnerhet nu när Riksbanken nästintill har utlovat en räntesänkning till antingen maj eller juni. Enligt makroexperter där ute blir en eventuell sådan en första i en serie av flera där konsensus idag pekar på tre under detta år (ned 0,75% sammanlagt till 3,25%).

Givet att prognosmakarna får rätt torde det nog skapas bra grogrund för den svenska börsen som ju har underperformat sina amerikanska (och även en del europeiska) motsvarigheter. Och då kanske allra främst på det lokala planet (små och medelstora bolag) där ju bygg och fastighet är framträdande branscher som har haft det minst sagt motigt i spåren av stigande räntor. Aktiemarknaden är ett framåtblickande väsen och det faktum att vi har haft en starkt stigande börs i snart ett halvår torde indikera att det är här och nu som den makroekonomiska verkligheten torde bli något ljusare. Och med det optimistiska antagandet passar jag på att tillönska er alla: Glad Påsk!

Visste Du att?

Medan Påskveckan i regel har visat sig bjuda på positiv börsutveckling för samtliga amerikanska börsindex (S&P 500, Dow Jones och Nasdaq har historiskt sett uppvisat stigande tendens både 1, 2 och 3 dagar inför långfredagen) har dagen efter påskledigheten i regel varit svagt negativ för samtliga ovan omnämnda index (baserat på data från 1980 och framåt). Skulle mönstret upprepas även i år behöver man dock inte för den delen drabbas av panik. I regel har nedgångarna återtagits redan dagen därpå.

Men så blev faktiskt inte alls fallet utan Stockholmsbörsen adderade ytterligare 1,3% till årets tidigare uppgångar. Därmed har OMXSPI-passerat den psykologiska gränsnivån om +5% från årsskiftet som jag omnämnt i mina tidigare krönikor. Kan siktet redan nu ha ställts in på +10%? Den som ändå det visste. Men skulle index ta sig dit så innebär det uppgång i nära anslutning till ”magnetnivån” om jämna 1 000 som OMXSPI-index inte har handlats kring sedan mitten på januari 2022.

Känslan här och nu är att det åter råder klart positivt tolkningsföreträde vilket förstås inte är helt underligt givet att flertalet börsmarknader noterar nya All Time Highs. När till och med ej särskilt duvaktiga centralbanksutspel tas emot positivt får sentimentet definitivt betrakta som starkt. I veckan har förvisso den japanska centralbanken frångått negativa räntor som ju har gällt i oerhört många år samtidigt som den schweiziska centralbanken valde att, oväntat, sänka sin ränta. FED å sin sida levererade ett budskap om att det sannolikt inte blir fler sänkningar än 2–3 i år. Här låg som bekant marknadens förväntningar för bara några månader sedan på 5–6 sänkningar. Idag har ribban sänkts till maximalt tre (3) men även det kan visa sig vara i överkant.

Som jag nämnt tidigare är FED:s fönster att inleda en sänkningscykel något begränsat i år beroende av det faktum att det i början på november hålls presidentval. FED har vid flertalet tillfällen upprepat sitt oberoende och med det i åtanke lär man nog göra allt för att inte kunna beskyllas att ha påverkat utfallet i den ena eller den andra riktningen. Skulle man börja sänka räntan vid ett eller ett par tillfällen i nära anslutning till valet (31 juli, 18 september, 7 november) hade nog kritiken från Donald Trump varit relativt högljudd.

Med allt ovan sagt kan räntesänkningar förstås mycket väl behövas om ekonomin skulle försvagas påtagligt. Förvisso tycks inflationsdatan ha kommit som en besvikelse såväl i januari som februari men samtidigt visar även arbetsmarknaden inledande tecken till nedkylning. Arbetslösheten uppgår nu till 3,9% vilket naturligtvis är lågt men ändå högre än under flertalet månader tidigare. Det är därmed långt ifrån osannolikt att arbetslösheten kommer söka sig upp över 4% vilket är det mål som FED tror på för 2024 (förvisso nedreviderat från tidigare 4,6%). Det bör dock påpekas att en arbetslöshet på 4% har åtminstone förr i tiden inte gett upphov till räntesänkningar eftersom det brukade betraktas som ”full sysselsättning”.

Att det inte blev någon sänkning i mars var väntat. FED-chefen gjorde även klart att man är redo att sänka räntan men att det fortfarande är lite oklart när så sker. För att sänka den vill man nämligen bli övertygade om att inflationen är på väg mot målet om 2%. De senaste månadernas utfall där det som bekant blev ett mindre bakslag pekar möjligtvis mot att den fortsätter söka sig nedåt men inte alls i den takt som man hade hoppats på. Faktum är att inflationsnivån i USA nu har legat över 3% under 35 påföljande månader. Det är första gången som något liknande sker i ”modern tid”. Med modern tid menar jag förstås en period som dagens marknadsaktörer minns. För senast som sviten var lika lång (eller längre) var nämligen ett bra tag sedan, drygt 30 år för att vara exakt. Det var nämligen under 1986–1991 som USA upplevde något liknande. Den gången blev det 54 påföljande månader med inflationstakt överstigande 3%. De flesta perioder därefter har varat i maximalt 10–15 månader.

Nästa gång som FED ger räntebesked är dels 1 maj dels 12 juni. Fram till dess lär man få ytterligare två inflationsrapporter och två arbetsmarknadsdito. Dessa kommer att bli helt avgörande för ränteutvecklingen framgent. Som läget är nu är det inte många som tror att räntan kommer sänkas i maj. Mitten av juni är desto mer sannolikt och frågan är om inte just det mötet blir sista chansen för FED att inleda en eventuell räntesänkningscykel för att lyckas leverera tre sänkningar i år (en till i juli och därefter en efter valet). Gör man det inte då lär det nog krävas exceptionellt trist marknadsdata för att motivera en första räntesänkning 31 juli som ju är bara tre månader inför presidentvalet äger rum.

Turligt nog har inte svenska Riksbanken samma dilemma. Även här hemma är det dock osäkert om Riksbanken vågar sänka redan i maj eller juni. Tittar man historiskt har våra beslutsfattare gärna velat invänta ECB och någon sänkning där förefaller inte vara trolig förrän tidigast i juni. Att inte föregå med egna sänkningar kan förstås vara lämpligt ur strikt valutasynvinkel då det skulle riskera att försvaga kronan. Som nämnts tidigare är dock den typen av resonemang något missvisande. Den svenska kronan har i mångt och mycket försvagats som en följd av usla tillväxtutsikter (nästintill sämst BNP-utveckling i Europa) snarare än skillnader i räntenivån. En lägre ränta och allra helst även tydliga tillväxtsatsningar från regeringshåll skulle troligtvis medföra att tillväxtutsikterna stärks och får med sig även kronan. Om så sedan blir fallet återstår att se.

Visste du att?

Sex påföljande uppgångsveckor är en sekvens som inte inträffar alltför ofta. Senast som OMXSPI-index uppvisade en liknande uppgångssvit var 2020 (period mars-maj) kort efter börsbotten i spåren av börskraschen som följde på utbrottet av covid-19 pandemin. För att hitta ytterligare en sådan period får man blicka bort mot inledningen av 2017. Den gången blev det till och med sju påföljande uppgångsveckor.

Världens bredaste index, S&P 500 har passerat 5 000-nivån, Nasdaq Composite har tagit sig förbi 16 000 och det är väl egentligen enbart 40 000 på Dow Jones som saknas för att ännu en psykologisk trippel skall kunna bockas av. I Japan har börsen nått nya högsta efter flera decenniers väntan och även i Stockholm har OMXS30, förvisso det smalaste indexet men å andra sidan bestående av de allra största bolagen, nått till ett nytt psykologiskt alla tiders rekord (2 500). Nu väntar vi väl på att även det breda OMXSPI åter tar sig upp och förbi 1 000-nivån där det ju noterades för drygt två år sedan (1 051 som högst).

Det är heller inte bara aktiemarknaderna som ser ut att må bra. Bitcoin har nu passerat 70 000 dollar och till och med den ädlaste av alla stenar, guldet, betalas till rekordhöga nivåer. Nu även i dollartermer (i flertalet andra valutor nådde guldpriset nya rekord redan ifjol). Hade man inte läst tidningar och följt medierapporteringen, hade man kunnat tro att hela världen blomstrar. Men så är det inte riktigt. I alla fall inte på våra egna breddgrader.

Att skriva om kriget är inte särskilt optimistiskt men jag noterar att det är den industrin som skördar största framgångar just nu. När den polske presidenten var på besök i Vita Huset i veckan lanserade han idén att varje Nato-land skulle avsätta 3% av BNP på försvarsutgifter. Det är en tydlig eskalering av den överenskomna målsättningen om 2% som flertalet länder fortfarande inte uppfyller. Inte undra på det, krigsrisken och medvetenheten om behovet av försvar är förstås avsevärt högre i länder som Finland eller Polen som mer eller mindre gränsar med Ryssland än i Frankrike, Portugal eller Spanien som ligger långt bort.

Men upprustning pågår och kort efter det polska utspelet meddelade exempelvis Danmark att man kommer att öka försvarsutgifterna med ytterligare 40 miljarder kronor utöver de 155 miljarderna som man redan öronmärkt för försvarsutgifter för de närmaste tio åren. Givet att Danmark inte hör till de allra största länderna i Europa visar det med all önskvärd tydlighet vilka hiskeliga belopp som är på väg in i försvarsbranschen. Det är förstås positiva nyheter ur säkerhetsaspekten (och möjligtvis även tillväxtdito för de närmaste åren) men kanske inte riktigt lika goda om vi betraktar läget ur strikt penningpolitiskt perspektiv. Krig är nämligen, eller i varje fall har varit historiskt sett, kraftigt inflationsdrivande.

Ett långvarigt krig som omfattar en eller flera stora råvaruproducenter rimmar ganska illa med en återgång till om inte direkt låg inflation så i alla fall en som ligger nära gränsnivån om 2% som centralbankerna eftersträvar. I synnerhet inte när allt fler länder i väst verkar vilja vända även Kina ryggen som ett svar på den politik som landets makthavare för. Globaliseringsanda ersätts nu på löpande band av en protektionistisk ”near shoring” agenda i allt fler länder. Parollen ”Exit China” har satt press på de kinesiska börserna som har rört sig motsatt riktning med till övriga världens dito.

Som om inte inhemska problem i Kina (som utöver det ovan nämna omfattar även en fastighetskris) var illa nog har spänningarna i regionen och då främst kring syd- och östkinesiska haven ökat påtagligt. Förr var det huvudsakligen ” the Rocket Man” som den (återkommande?) amerikanska presidenten Donald Trump kallade Nordkoreas ledare Kim Jong Un för, som var det stående orosmolnet. Det är han än idag men nu tillkommer även kinesiska problem i Hong Kong, runt Taiwan och på sistone också med Filipinerna. Dessutom har det åter börjat gnistra på gränsen mellan Indien och Kina som i årtionden har beskrivits som en av världens farligaste platser.

Är det något i de olika tillgångarnas utveckling som går att förklara är det sannolikt stigande guldpris. Geopolitiska spänningar går ofta hand i hand med det och det gör även förväntningar om att räntehöjningscykeln har nått vägs ände. Just vad det senast nämnda beträffar finns det dock delade meningar kring. Inflationsnivån minskar men kanske inte i den omfattning som många hade önskat sig. Tar man hänsyn till det jag nämnt ovan kan det mycket väl visa sig bli ett bestående fenomen även lägre. ”Higher for longer” fast inte riktigt i den betydelsen som vi har blivit vana vid under det senaste året.

Det intressanta med guldpriset är att dess prisuppgång har följts av utflöden ur guldrelaterade ETF:er. Därmed har uppgången inte drivits av västerländska flöden utan troligtvis främst asiatiska sådana. När 2–3 miljarder människor visar intresse för ett särskilt tillgångsslag händer det ofta intressanta saker (se bara globala spekulationstillgångar som Bitcoin)

I Kina har man troligtvis börjat snegla på just guld som värdebevarande tillgång i tider då räntan i landet är låg, börserna faller och fastighetsmarknaden har kraschat. I Indien däremot har förkärleken för guld alltid varit stor. Nu när medelklassen i landet växer i takt med landets ekonomiska boom (tack vare bland andra billiga råvaror från Ryssland och företagens flytt från Kina) får det återverkningar i högre efterfrågan på guld. Det senast nämnda var för övrigt ett ämne som jag tillägnade en hel krönika så sent som i höstas där jag bland annat skrev följande:

” Ett mer udda sätt att exponera sig mot växande indisk medelklass är… guld. Jag gissar nämligen att det dröjer ett bra tag innan de historiska ränderna går ur indierna och de landar i förvisningen att aktier i växande företag kanske är bättre investeringsalternativ än diverse glimrande ägodelar eller tackor av gula stenar. Fram till dess kan guldet mycket väl korrelera med landets tillväxttakt” (Newsletter 2089, ”Indiens glimrande framtid”)

Visste du att?

Det tog exakt sju veckor för iShares Bitcoin ETF att passera 10 miljarder dollar i tillgångar. Det är den snabbaste ökningen någonsin för en ETF. Det förra rekordet var 17 år gammalt och hölls av ”det gamla guldet”. Gold ETF som var den först lanserade ETF:en med ädelmetallen som underliggande tillgång (2004), behövde drygt två år (27 månader för att vara exakt) för att uppnå samma sak.

Att jag nämner den idag beror inte på att jag vill pusha för filmen som sådan utan snarare att nuläget får mig att tänka på dess titel. Den gröna omställningen är nämligen något som har genomsyrat våra samhällen sedan ett antal år tillbaka och tack vare det tagit sig en bra bit mot målet att bli kvitt oljeberoendet. Med det sagt genomgår den just i detta nu sin kanske allra tuffaste period någonsin.

Så gott som dagligen ifrågasätts ”gröna” affärsmodeller samtidigt som antalet konkurser ökar. Det senaste och det kanske allra mest uppmärksammade exemplet på hemmaplan är förstås svenska Re:Newcell som har radat upp motgångar sedan ifjol. Först drabbades man av en brand, sedan av kunder som inte fullföljde sina åtaganden och slutligen även konkurs. Det är inte utan att tankarna svävar bort mot ett liknande öde som Cassandra Oil (utvinning av olja från gamla däck) råkade ut för. Nåja det om det.  

Den av trenderna som jag idag tänkte fokusera på är senaste årens elektrifieringsvåg och då i synnerhet inom fordonsbranschen. För bara ett decennium sedan var det få som talade om elbilar. Fram tills för ett antal år sedan då Elon Musks Tesla slog genom stort och visade att man minsann kunde massproducera elbilar, en minst sagt revolutionerande milstolpe i en tid när klimatfrågor och miljömedvetenhet hade nått en kritisk punkt. Plötsligt skulle alla, från teknikjättar till etablerade biltillverkare, ge sig in i kampen om att erbjuda hållbara och elektriska alternativ.

Efter att kapplöpningen har pågått under några år står det numera klart att den på samma sätt som inom andra gröna teknologier (sol- och vind, batteriframställning etc.) tycks ha vunnits av kineserna där det idag finns ett hundratal olika tillverkare (varje region har nästintill sin egen) som samtliga erbjuder fullgoda men betydligt billigare alternativ än den etablerade (västerländska) fordonsbranschen gör. Detta som en konsekvens av att kinesiska myndigheter har uppmanat sina inhemska banker att låna ut så mycket som möjligt till allt som har med den gröna omställningen att göra (tidigare hade man en liknande strategi för bostads- och infrastruktur).

Efter att ha övertagit så gott som hela den kinesiska marknaden har de kinesiska fordonstillverkarna börjat kasta lystna blickar på den lukrativa europeiska marknaden som i decennier har dominerats av tyska, franska, japanska och till viss del även amerikanska märken. Konkurrensfördelen blev som så många gånger förr när det gäller kinesiska exportvaror: priset. Eftersom den europeiska fordonsindustrin är en stor och viktig arbetsgivare i Europa blev utvecklingen hastigt och mindre lustigt en het potatis för västerländska politiker. Och som så många gånger förr tycks även svaret här ut att bli det klassiska: tullar. Där står vi nu.

Eftersom de västerländska alternativen är alldeles för dyra för konsumenterna (i synnerhet i ett läge då räntan vid bilköp har dubblats) börjar försäljningen av dem dala. Som om inte det var illa nog visar det sig även att andrahandsvärdet på dem minskar snabbt när batterigarantier börjar närma sig slutskedet. Att byta ett batteri på en äldre bil är ofta lika kostsamt som en ny fossildriven sådan.   Batteriteknologins framsteg har varit så pass kraftfull att de som finns idag erbjuder både avsevärt högre räckvidd och förbättrad laddningseffektiviteten. Många antar att morgondagens batterier blir ännu bättre och intar därför en ”vänta och se” hållning.

Allt ovan är förstås inte något nytt för någon. Det nya är att vi här och nu ser de stora jättarna backa från sina tidigare utfästelser. Mercedes och Audi (VW) har redan nämnt att de bromsar sina ambitioner vad gäller fullständig elektrifiering av modellflottorna. Apple har skrotat planer på en egen elbil, Volvo Cars har beslutat sig att inte längre stödja systerföretaget Polestar med kapital som de tror sig själva komma att behöva och Fisker varnade nyligen för att man kunde tvingas in i rekonstruktion.

Parallellt med allt ovan har Teslas framgångar avtagit påtagligt (Tesla är det enda bolaget som försöker priskriga med kinesiska märken både i Europa och även på deras inhemska marknad). Medan övriga börsmarknaden når nya ATH har Elon Musks skapelse fallit i mer än två års tid (toppen nåddes i november 2021) där den enbart i år är ned 25% (!). Det är allt annat än magnifik utveckling för ett bolag som ju ingår i gruppen som går under namnet ”Magnificent 7”.

Den stora frågan som allt fler ställer sig är vart elektrifieringen är på väg? Investeringar i omställningen har varit enorma då sinnebilden har varit att den inte bara en symbol för teknologiska framsteg och hållbarhet utan en nödvändig förändring för den globala fortlevnaden. Att backa bandet nu är troligtvis inte ett alternativ som någon överväger. Men nog ligger det ändå i farans riktning att den kraftiga elektrifieringsvågen till stor del kan visa sig ha varit en produkt av nollräntan.

Skulle nämnda trend bromsa in på allvar blir det tveklöst kännbart för oerhört många företag och därmed högst sannolikt även för oss börsintresserade. Tittar vi exempelvis på elbilarna uppges de ha dubbelt så många halvledare som traditionella dito. Skulle efterfrågan vika där kan nämnda industri mycket väl stå inför problem. Idag är halvledarna något som går åt som smör då många sannolikt förköper sig för att inte drabbas av samma problem som blev aktuella i samband med pandemin. Halvledarbolagen bygger i sin tur ut sin kapacitet i en sällan skådad tack. Skulle efterfrågan börja vika (och historiskt sett har halvledarindustrin varit en cyklisk bransch) blir det en giftig cocktail allt annat lika.

Hoppet enligt många står till AI men personligen är jag rädd att utvecklingen här kommer följa historiska mönster som följt på förväntade paradigmskiften. Framkomsten av riktiga AI-bolag och verkliga applikationer dröjer ett antal år. Och innan så sker lär industrin drabbas av en djup kris. Men kanske är det annorlunda just den här gången?