Ett stöd som är nödvändigt för att landet skall kunna fortsätta stå emot den ryska aggressorn. Förhoppningsvis kommer hjälpen i tid och inte för sent. Enligt en del rapporter har Ryssland förberett för en offensiv i sommar och även om man ska ta nyhetsåtergivningen från frontlinjerna med en hel del salt (båda sidorna förstorar egna framgångar), så har ukrainare på senare tid tvingats ge tillbaka en del av återerövrad mark. Och värre kan det bli.

Det är dock inte stödet som sådant som jag tänkte uppehålla mig vid i dagens spalt. Tillsammans med stödet till Ukraina, Israel och Taiwan har kongressen även antagit resolutionen om möjligheten att konfiskera ryska medel som istället skall kunna ges till Ukraina för att stödja försvarskampen och eventuell återuppbyggnad av landet när/om konflikten når en lösning. En oroväckande utveckling som det talas väldigt lite om kan jag personligen tycka. Trots att det, åtminstone i mina ögon, framstår som tydlig eskalering av konfliktytan mellan Ryssland och Väst (i det fallet USA). Ekonomiskt och militärt stöd är förstås en sak, konfiskering av andra länders tillgångar något helt annat. Gränsdragningen mellan det och en regelrätt krigsförklaring blir väl hårfin?

Jag har förstås full förståelse för att man ur strikt moralisk synvinkel kan tycka att konfiskering av ryska medel är någon form av fortsättning på sanktionsarbetet men det skapar samtidigt ett minst sagt oönskat prejudikat som kan få betydligt mer långtgående konsekvenser än vad någon föreställer sig idag. Redan frysningen av ryska medel sände som bekant svallvågor över diverse tillgångsmarknader men konfiskering är ett steg längre på en minst sagt farlig väg.

Vi ska inte glömma bort att även om Ryssland med dess diktatorliknande styre ej passar in i västerländska demokratiska ideal så har flertalet andra länder liknande statsskick. I deras ögon (och även många andras) är beslutet således djupt problematiskt. Idag handlar det nämligen om Ryssland men nästa gång kan det handla om någon annan som inte riktigt följer samma tankebanor som västerländska politiker gör. Det gör att den här typen av åtgärder för länder som Ryssland, Kina, Iran med flera allt närmare varandra och i och med det riskerar man uppkomsten av en minst sagt farlig koalition. Vi skall inte glömma bort att Nordamerika och EU står för knappt en av sammantaget åtta miljarder människor.

Att konfiskera ryska tillgångar skickar en signal om att investeringar i Väst (Nordamerika och eventuellt även Europa om EU följer det amerikanska direktivet) är att förknippa med enorm risktagning. Det vore allt annat än positivt och skulle sannolikt leda till både svagare arbetsmarknad och minskad konkurrenskraft hos västerländska bolag. Är ovanstående inte illa nog så skall vi heller inte glömma bort att både Ryssland och Kina står för stor del av råvarutillgången globalt (uppskattningsvis 70–75%). Dessutom kontrollerar de båda länderna även en hel del tillgångar i afrikanska länder. Tillgångar som man enligt uppgifter lagrar i sällan skådad omfattning.

I veckan lanserade den danske analytikern Andreas Steno Larsen (han som fick lämna Nordea efter att ha skrivit en analys vars slutsatser kring covid inte följde bankens riktlinjer) en teori om att Kinas lagerhållning av strategiska råvaror kan vara ett tecken på att landet förbereder en större devalvering. Så kan givetvis vara fallet men hamstringen av allt från koppar, olja, järnmalm till ädelmetaller som guld kan också vara ett sätt att diversifiera sig från västerländska tillgångar. Att äga amerikanska eller för den delen europeiska statspapper blir ju inte särskilt lockande om dessa kan frysas eller rent av konfiskeras över en natt. 

Att Kina och USA (och till viss del även Europa) har varit på kollissionskurs länge är ju knappast något som gått någon obemärkt förbi. Relationerna länderna emellan försvagades rejält under Donald Trumps tid i Vita Huset och inte blev de så värst mycket bättre när Joe Biden tog över presidentämbetet. Snarare tvärtom faktiskt. Alla minns vi Nancy Pelosis uppmärksammade besök på Taiwan och de påföljande utspelen om att USA till skillnad från Kina betraktar Taiwan som ett suveränt land och kommer därför bistå med militär hjälp i händelse av kinesisk invasion (som betraktar ö-riket som tillhörande Kina). Utspel som förstås agerar rött skynke på makthavarna i Kina. Lägg därtill till tidigare bannlysning av Huawei som anklagas för spionage å makthavarnas räkning (och nu nyligen även TikTok av strikt taget samma skäl) samt även sanktioner avseende användning av diverse viktig teknologi som halvledare och frågan man ställer sig är vad som egentligen krävs mer för att anse att de båda stormakterna befinner sig i en öppen konflikt. ”Kalla Kriget 2.0”.  

Den amerikanska kongressens beslut kan säkert i motsats till min liknelse ovan (läs: krigsförklaring) ses som en tydlig signal om att man inte längre betraktar Ryssland som en fullvärdig motståndare. Ryssland spelar onekligen inte i samma liga vare sig ekonomiskt eller militärt som USA gör idag. Redan den kontroversiella frysningen av ryska tillgångar var en indikation på det. Beslutet om eventuell konfiskering kan däremot ses som ett slags tydlig varning riktad mot Kina (den största ägaren av amerikanska statspapper).

I föregående veckas krönika nämnde jag att den geopolitiska utvecklingen mycket väl kunde bli sommarens viktiga fokusområde eftersom spänningarna fortsätter att öka. Kongressens konfiskationsdekret förra helgen var troligtvis ännu ett steg i fel (icke önskvärd) riktning. Att bränna broar är väldigt sällan rätt.