Aktier en bristvara

I alla fall om man såg på kortare sikt. Min vy var därför att de närmaste veckorna (perioden fram mot slutet av månaden) kunde bjuda på betydligt mer återhållsam utveckling. Om inte en regelrätt rekyl så i varje fall någon form av konsolidering.

Men tji fick jag. USA börserna fortsatte nämligen att stiga och även Stockholmsbörsen pinnade på uppåt för att så sent som idag notera nytt All Time High. När marknaden har kommit in i den typen av stim är den förstås svår att stoppa. Nya rekord leder som bekant till nya rekord som i sin tur leder till ännu högre rekord. Ren och skär psykologi där många helt enkelt är rädda att ”missa rallyt”.

Och på tal om starka flöden. Det är sannolikt få som har missat hur stark inverkan på marknaden som just dessa har haft de senaste åren. En utveckling som många gånger inte kan anses vara sund. När små lågt omsatta A-aktier ”ballade ur” var det väl inte så många som reagerade på det. Algoritmer samt momentumtraders fick skulden för den typen av absurda rörelser. Men när bolag som Investor påverkas blir ju läget klart mer allvarligt. Den här gången är boven passiva fonder och indexeringar.

Förra veckan kom beskedet att Getinge, Lifco, Sagax och Investors röststarka A-aktie kommer att inkluderas i MSCI Global Standard Index från och med december. En synnerligen intressant nyhet eftersom detta innebär att ovanstående fyra aktier kommer att inkluderas i de indexfonder som följer nämnda index. Det är faktiskt en hel del då det handlar om ett globalt index.

Om reaktionen i de förstnämnda aktierna blev måttlig (om än positiv förstås) så fick Investors aktie rejäl fart som en konsekvens av omnämnda indexinkludering. Att så blev fallet beror naturligtvis på att det finns väldigt liten free float (tillgängliga aktier) på marknaden idag. Merparten av dem finns på fasta händer och är därför inte till salu. Varför man väljer att inkludera en sådan aktie i ett så pass stort och viktigt index övergår faktiskt mitt förstånd. Följden blir förstås att de fonder som skall inkludera Investor A får slåss om de få aktier som finns tillgängliga med diverse förvaltare och traders som naturligtvis inte är sena att utnyttja läget för kortsiktig spekulation i stigande pris. Konsekvensen blir en konstgjord kursrusning utan fundamentalt underlag orkestrerad från ”högre ort”.

Investor A är inte den enda aktien som såg ut att ”ta slut”. Fenomenet har blivit allt vanligare och sker med myndigheternas goda minne. Jag kan förstå att ”free float” kan bli låg på de mindre listorna bland småbolag. Men när sådant sker i mångmiljardföretag blir jag mer tveksam, så pass att jag undrar om det inte borde finnas någon regel avseende en nedre gräns för hur låg ”free float” kan vara. Här tänker jag i huvudsak på en rad uppmärksammade introduktioner såsom exempelvis EQT eller Volvo Cars där säljarna avyttrade en så pass liten del initialt att det relativt snabbt uppstod brist på aktier. Bolagen var så pass stora att de kvalade in i en rad index vilket skapade onaturlig efterfrågan från väldigt många passiva indexfonder där ute. Just detta var som bekant en av anledningarna till varför jag själv trodde att introduktionen av Volvo Cars inte skulle bli ”ett nytt Telia”. Så här i efterhand kan jag glädjande nog ge mig själv rätt.

Det stora antalet indexfonder är tveklöst att betrakta som ett barn av ”vår tid”. Efter ett decennium av ”nollränta” och extrema penningpolitiska stimulanser finns det helt enkelt oerhört mycket kapital som söker avkastning. Läget blir extra tillspetsat nu när ”realräntorna” är rejält negativa i spåren av de allt mer synliga inflationstendenser världen över. När köpkraften urholkas med 5-6% som just nu är fallet i USA, är det naturligtvis få som är intresserade av att ha ”pengar på banken”. Det skapar ett flöde till aktiemarknaden och är per definition något som leder till att driva upp värderingar. Högst angenämt för oss alla så länge rörelsen är uppåtriktad förstås. Men en vacker dag (eller snarare dyster) lär ju pendeln svänga. I det läget riskerar effekten att bli den direkt motsatta.

Man kan givetvis diskutera hur pass långvarig inflationen kommer att bli. Det gör nog också de flesta makroekonomer och centralbankirer där ute redan. Det faktum att det blev samtalsämne nummer ett förra veckan (något jag för övrigt av den anledningen tillägnade helgens spalt åt) kan mycket väl indikera att den når sin peak här och nu. Om så blir fallet eller ej får vi dock inte facit på förrän om några månader. Just nu ser det dock ut som om inflationen inte är aktiemarknadens fiende utan snarare tvärtom. Det är nämligen inte bara komponenter och insatsvaror som det är uppenbar brist på i spåren av pandemin. Är de ovan nämnda övergående så kan även aktiebristen bli ”transitory”.