All Time High – here we come…

I veckan har OMXSPI-index faktiskt passerat nivån som gällde kort innan coronaoron tog vid och känslan är att även Stockholmsbörsen, likt amerikanska index tidigare, har tagit sikte sitt ATH från 20/2 som i OMXSPI-index fall innebär 735,16.

Förvisso kan känslan ovan framstå som subjektiv då jag sedan en tid har framfört en tydligt positiv börssyn på kort och medellång sikt. Men nog finns det också en del skäl till att förbli optimist. Så här långt har ju börsåterhämtningen huvudsakligen handlat om coronavinnarna. Det är egentligen först nu som den globala ekonomin på allvar börjar vakna ur covid-dvalan. Det är också först nu som det verkligen börjar finnas fog för tron att läget förr eller senare återgår till hur det var förr.

Visst, vi kanske fortsätter att dra oss för affärsresor om sådana inte riktigt känns som ett måste. Även en och annan konferens kan nog skjutas på framtiden. Ur strikt effektivitetssynvinkel är det dock kanske enbart positivt. Och blir kostnaderna lägre så får det ju snabbt genomslag på vinsterna om intäktsbasen åter börjar öka. Här var exempelvis veckans besked från lastvagnsjätten Volvo (att all produktion åter går på högvarv) klart positiva.

Ett annat positivt besked var det som H&M levererade under tisdagen (en aktie som vi för övrigt tittar närmare på i dagens tidning). Intäkterna föll förvisso i Q3 men lönsamheten blev betydligt bättre än många hade befarat efter rekordförlusten i Q2. Bolaget gör också bedömningen att man har tagit sig genom det värsta. Disruptiv onlineshopping i all ära men det är oerhört tydligt att människor gärna vill återgå till sina gamla vanor så fort tillfälle ges. När nu galleriorna åter börjar öppna fylls de snabbt med folk som inte har någon större lust att sitta inlåsta hemma längre. Och när de väl kommit dit gör de också precis som de gjorde förr. Konsumerar.

Min känsla är att det enda som i detta nu kan stjälpa den ekonomiska återhämtningen är politikerna. Virusets dödlighet tycks nämligen ha minskat avsevärt vilket enligt ledande epidemiologer inte är särskilt ovanligt i sig. Vill det överleva får det helt enkelt låta bli att döda allt som kommer i dess väg. En annan delförklaring kan förstås vara det faktum att sjukvården har blivit klart bättre på att både hitta smittan tidigt (tester) och behandla den när den väl utvecklats till sjukdom. Trots rekordantal fall idag är inte dödligheten (och inte heller behovet av sjukhusvård) ens i närheten av hur det såg ut i våras. Antalet dödsfall globalt uppskattas till knappt 1 miljon. Och visst är det en hiskelig siffra i sig men tar vi hänsyn till att viruset fått härja i 8-9 månaders tid, framstår det inte längre som ett existentiellt hot för mänskligheten som ju idag består av närmare 8 miljarder människor.

Med all respekt för dem som eventuellt har en avvikande åsikt och gärna vill se striktare restriktioner tror jag själv att det skall oerhört mycket till för att vi skall få se lika unika åtgärder (har inte praktiserats tidigare trots flertal pandemier) från politikernas håll, som de som vidtogs i mars/april. Dels är nedstängningar oerhört kostsamma (något som om inte vi själva så i alla fall kommande generationer får erfara), dels är de psykiskt påfrestande för de allra flesta i samhället. Som om inte det var illa nog blir de därtill ganska impopulära efter några veckors tid och därför inte hållbara i längden.

Ett tydligt exempel på ovanstående kan årets framskjutna cykeltävling, Tour de France vara. Trots ny våg av smittspridning i Europa och då inte minst Frankrike (som ju hör till skaran av länder som har drabbats allra värst), är det oerhört tydligt att människor har tröttnat på frihetsberövande restriktioner. Tittar man på alla folksamlingar längs tävlingsgatorna i de franska städerna som finns i Tourens program i år, ser man faktiskt inte någon större skillnad mot hur det var under tidigare år. Bortsett från ovanligt stort antal ansiktsmasker förstås. Det om något visar hur snabbt vi anpassar oss till ny verklighet vilket i sig stärker min tro (hopp?) på att återgång till någon form av normalitet inte är så långt bort som vi tror. Att det sedan inte blir exakt som det var förr spelar kanske ingen avgörande roll. Det kan ju rent av vara positivt om vi håller oss till striktare hygienåtgärder, stannar hemma när vi känner oss sjuka eller bär munskydd i kollektivtrafikens rusningstider.

Gradvis återgång till det normala samt det faktum att vi redan har haft en börskrasch i år har varit huvudanledningar till min positiva börssyn för i höst. Så här långt tycker jag inte att det finns någon anledning att frångå den. Tvärtom. Historiskt har det faktiskt varit rätt att äga aktier när ekonomin reser sig ur en recession. Självklart kan det bli annorlunda just den här gången. Läget kan faktiskt förändras. Både vad gäller smittspridning, dödlighet men även helt andra faktorer såsom exempelvis idag okända geopolitiska händelser. I det läget är jag naturligtvis inte främmande för att ”pudla” i likhet med vad som blev fallet avseende Readlys IPO när ny information plötsligt dök upp. Men fram till dess håller jag fast vid min optimistiska framtidssyn. Och så här långt känns det faktiskt rätt bra. Det ligger nog en hel del i talesättet att optimisten har lika ofta fel som pessimisten men har så mycket roligare.