Är börsfesten slut?
Det råder inga som helst tvivel kring att börssentimentet har försvagats. Majoriteten av handelsdagar på Stockholmsbörsen i september har faktiskt bjudit på nedgångar.
Det återstår förvisso en börsdag kvar innan månaden kan summeras men givet att inte något exceptionellt positivt inträffar lär månaden som helhet bli årets klart sämsta och faktiskt även den första negativa sedan oktober ifjol.
Ser man läget i ett större perspektiv är den här typen av nedgångar knappast alarmerande. Höstmånaderna brukar bjuda på svajig handel och vi skall inte glömma bort att börsutvecklingen har varit synnerligen stark och nästintill obruten (om vi bortser från oktober ifjol) fram tills nyligen. Inte minst under sommaren. Att marknaden i detta läge drabbas av vinsthemtagningar är således inte helt onaturligt. Snarare tvärtom, det är mer regel än undantag att vi någon eller några gånger per år får se korrektioner på 5–10%.
Så här långt har Stockholmsbörsen backat med ca 8% från toppnivån som nåddes i början på augusti. Tittar vi på den längre trenden är den dock fortsatt obrutet positiv. 12-månaders glidande medelvärde för OMXSPI-index finns en bra bit nedanför nu gällande kursnivå vilket visar att det även i min tekniska trendmodell som jag redogjort för tidigare, finns gott om utrymme nedåt innan man behöver bli riktigt orolig för den underliggande trendriktningen.
Med allt ovan sagt finns det förstås en och annan anledning till oro och vi vet ju av erfarenhet att marknaden är den överlägset bästa ledande indikatorn där ute. Det är i regel där som ett eventuellt kommande trendbrott syns allra först. Det man inte skall glömma bort i sammanhanget är att marknaden förvisso aldrig har missat en recession men också förutspått oräkneliga sådana som aldrig har inträffat.
Det främsta orosmolnet just nu är förstås läget i Kina. Var inte härvan kring Evergrande illa nog så har det i början på den här veckan även kommit in signaler om elbrist på vissa håll i landet vilket tvingar somliga företag att stoppa eller minska produktionen. Den typen av signaler är förstås oroväckande då dessa riskerar att slå mot tillväxten och därmed även fördröja konjunkturåterhämtningen. Kina är som bekant en gigantisk marknad som många globala företag har ett stort beroende av. En lätt förkylning där kan snabbt skapa lunginflammation på andra håll om man skall hårdra det lite.
Problem med energiförsörjningen kan givetvis även vara en indikation på ovanligt stark efterfrågan vilket i sin tur borde ses som konjunkturpositivt. Detsamma kan i viss mån sägas om anledningen till allehanda problem i distributionskedjorna. Den uppdämda efterfrågan globalt just nu när pandemin lättat i de västerländska ekonomierna är helt enkelt så pass hög att företagen inte hinner med att producera och leverera tillräckliga mängder. Först till kvarn blir därför en policy som allt fler har fått rätta sig efter vilket stegrade priser är ett tydligt bevis på.
Just oron för tilltagande inflation är nog den andra anledningen som gör marknaden nervös. Det är ingen hemlighet att marknaden har vant sig vid den kraftigt stimulativa penningpolitiken som centralbankerna har fört under en längre tid och minsta antydan om att den gyllene investeringsperioden kan gå mot sitt slut stegrar oron och framkallar säljreflexer. Men även här finns det förstås anledningar att se glaset som både halvtomt och halvfullt lite beroende vilket läger man tillhör.
För optimisten är det tydligt att det dröjer en bra bit innan räntorna åter börjar höjas. Först skall köpen av obligationerna avslutas vilket troligtvis tar upp emot sex månader och nedtrappningen har inte inletts ännu. Det gör den i november flikar pessimisten in och påpekar snabbt att väl därefter kommer stimulansnivåerna minska i rask takt När FED:s balansräkning börjar minska lär även börsfesten vara slut för den här gången. De båda har ju korrelerat ganska väl historiskt. Dessutom kan räntehöjningen komma mycket fortare än de flesta räknar med idag om inflationen fortsätter att vara så pass hög som den är idag (ca 5%).
Ovanstående framstår förstås som en reell risk. Nog känns det dock som om en rad inflationshöjande faktorer (dock ej alla) är av övergående natur precis som FED påpekar. Vore uppgången i detta nu en signal på okontrollerad sådan borde ju exempelvis guldpriset bete sig rejält mycket annorlunda än vad det gjort i år. Att sedan 10 års räntan i USA åter börjar stiga (1,5%) är fullt förståeligt och snarare en signal på att den amerikanska konjunkturen förväntas stärkas än ett tecken tilltagande oro för framtida räntehöjningar. Trogna krönikeläsare minns säkert att jag under en lång tid har förundrats över att 10-årsräntan har varit såpass låg.
Med ett svagt september bakom oss återstår nu enbart ”kraschmånaden” oktober att beta av innan säsongsmönstret åter blir gynnsamt för börsplaceringar. Lurar någon obehaglig överraskning i vassen under kommande veckorna? Omöjligt är det förstås inte då nervositeten har stegrats och det finns gott om varningssignaler där ute såsom exempelvis tydligt överhettad IPO-marknad. Känslan är dock ändå att det finns oerhört många som är positionerade för annalkande nedgång och det är inte i dessa lägen som större ras inträffar. Tills motsatsen har bevisats väljer jag därför att se nedgången som en tämligen klassisk korrigering på 5–10%.