Better safe than sorry?
I min senaste krönika för två veckor sedan nämnde jag att min positiva börssyn som gällde vid årsskiftet har övergått till en klart mer avvaktande dito som en direkt konsekvens av en stark känsla om att vi ännu inte har sett alla effekter som det ovissa kriget i Ukraina (vars ände är mycket svårt att sikta) kommer att föra med sig. Både geopolitiskt och ekonomiskt.
Jag vill förstås inte på något sätt ifrågasätta de sanktioner som har införts mot Ryssland men konstaterar ändå att dessa kommer att drabba även västerländska ekonomier. För oss som värnar om demokratin kan man förstås rättfärdiga uppoffringen som högst rimlig men icke desto mindre kommer priset för det att vara högt.
Hur högt är självklart svårt att kvantifiera i det här skedet men redan nu skymtar vi konturerna av vilka effekter kriget har fått på priser på allt från energi till inte minst mat där det senare är allra mest bekymmersamt. Prisstegringen är redan större än den var förra gången då vi fick en våg av oroligheter i exempelvis Mellanöstern (mer känt som ”Den arabiska våren”).
Det finns ett talesätt som lyder ”att äta bör man, annars dör man”. På våra breddgrader används det möjligtvis allt som oftast i något skämtsam ton men i andra delar av världen blir det hastigt och definitivt mindre lustigt ett existentiellt problem när priser på de flesta basvaror i form av vete, majs m fl skenar. Är den geopolitiska oron stark nu så är det ändå inget mot vad det kan tänkas bli i en relativt närliggande framtid.
Läget blir förstås inte direkt bättre av att Kina fortsätter att envisas med sin nolltoleransstrategi kring Covid som ju leder till ytterligare flaskhalsar i de globala leveranskedjorna. Sällan har vi sett ett tydligare exempel än nu på både hur pass sammanflätad och känslig den globala ”just in time” ekonomin är för minsta lilla störning. Här lär vi nog få se markanta förändringar framgent. På gott och ont.
De allra vassaste hjärnorna diskuterar för närvarande som bäst hur långvariga de nu rådande negativa effekterna blir. Att den kinesiska covid-vågen får ses som helt klart övergående vet vi av egen erfarenhet. Redan nu ser smittalen bättre ut i exempelvis Hong Kong som var först in i den här fasen av pandemi i Kina. Här kan vi således förvänta oss att den negativa effekten på den globala ekonomin bör bli högst temporär eller ”övergående” som ju numera är en populär ekonomisk term.
När väl alla kineser släpps ut ur sin karantän kan det mycket väl liknas vid ett enormt ”kosläpp” samtidigt som många företag i väst lär vilja bygga upp egna lager ”utifall att”. Det i sig är dock givetvis inte problemfritt heller då det eldar på efterfrågan på ett sätt som mycket väl kan skapa nya inflationsvågor samtidigt som den senaste tidens störningar i diverse försörjningskedjor förlängs ytterligare.
Utan att kasta mig djupt in i den makroekonomiska världen konstaterar jag att vi redan i detta nu kan säga att 2022 inte alls blir såsom vi (och troligtvis även aktiemarknaden) hade förväntat sig för bara ett kvartal sedan. Det som skulle bli ett tydligt återhämtningsår efter den utdragna pandemin blir i själva verket ännu ett eländigt sådant. Ny våg av geopolitisk oro, energikris, hög inflation, hastigt stigande räntor och hot om såväl lägre tillväxt som högre arbetslöshet borde i normala fall spilla över på aktiemarknaderna världen över.
Vän av ordning påpekar förstås att en hel del negativa effekter redan bör vara inprisade i dagens kurser. Teknologiaktier (s.k. tillväxtföretag) har ju toppat för nära ett år sedan då marknaden uppenbarligen hade insett att inflationen inte blir tillnärmelsevis lika övergående som centralbankerna (i synnerhet FED) hävdat varvid räntorna kommer att stiga. Ingen kunde förstås förutspå ett krig i Europa men även utan det var tendensen uppenbarligen ganska tydlig för ”världens bästa ledande indikator” som jag ofta nämnt att börsen kan beskrivas som.
Tittar vi på årets utveckling har Stockholmsbörsen backat drygt 15% som en följd av multipelkontraktion som ägt rum. Det framåtblickande P/E-talet för OMXSPI har nämligen sjunkit från ca 20-21 till 17-18 (källa: Factset) vilket kan tyckas begränsa nedsidan då det ligger ungefär i linje med det historiska snittet (som allra lägst har P/E-talet varit 13-14 under de senaste 10 åren). Här bör man dock som utomstående betraktare flika in att sannolikheten för att ”E:et” ligger något högt får väl ändå anses vara hög. Det är snarare regel än undantag att analytikernas vinstförväntningar är allra högst i början på ett år för att därefter successivt sjunka i takt med att informationen från bolagen når marknaden.
Det allra mest intressanta under stundande rapportperiod blir förstås att följa marknadens reaktioner på det som presenteras. Q1-rapporterna som sådana behöver inte avvika från förväntningarna i någon större omfattning då motvinden inleddes först i slutet av kvartalet. Däremot kan guidningen framåt visa sig vara betydligt mer försiktig än analytikernas tidigare förväntningar vilket bör kunna leda till en våg av nedjusterade prognoser för såväl i år som eventuellt även nästa (alla företag kommer inte lyckas parera kostandsinflationen fullt ut med hjälp av prishöjningar). Skulle så bli fallet kan nuvarande P/E-tal mycket väl visa sig ligga högre än vad siffran jag återgav ovan ger sken av. Då finns det nedsida kvar.
Det också just ovanstående som gör att jag fortsätter att mana till viss försiktighet. Det faktum att vi närmar oss en traditionellt svagare börsperiod (enligt mantrat: ”sell in may and go away”) bidrar förstås inte till ökad medellångsiktig optimism hos en ”statistik-nörd” såsom undertecknad.
