Bör man gå emot börsbaissen?
I föregående veckas krönika skrev jag allt flera länders önskan att minska sin dollarexponering kan ses som en alternativ förklaring till varför långräntorna i USA stiger.
Ränteuppgången i sin tur tycks vara den främsta orsaken till att börserna världen över (och i synnerhet i USA) uppvisar svaghet. Enbart under den senaste veckan har ”10-åringen” stigit med 35 räntepunkter (!) från 4,50 till 4,85%. Tittar man på 20- och 30-årsräntan ligger den faktiskt ännu högre. Det är nivåer som många av dagens finansmarknadsaktörer aldrig sett (senast 2007).
Jag noterar att en av anledningarna till ränteuppgången som en del bedömare pekat ut, de amerikanska politikernas sedvanliga budgetkäbbel, inte tycks ha varit orsaken. Ränteuppgången har nämligen inte avstannat trots att man sin vana trogna nådde fram till en uppgörelse i elfte timmen. En kompromiss som innebär att risken för akut nedstängning av statlig verksamhet om inte avlägsnas så i alla fall skjuts på framtiden.
Vän av ordning inflikar förstås att det man kommit överens om inte är någon lösning utan ett klassiskt ”kick the can down the road” grepp som politikerna (allt oftare) använder sig av. Därmed riskerar problematiken att dyka upp igen om ca sex veckor. Det stämmer förstås men jag misstänker ändå att den i stort sett obefintliga reaktionen från räntemarknadens håll är skäl nog att avskriva budgetdiskussionerna som orsak till långa räntors uppgång. Bortser man från ”min förklaring” bakom ränteuppgången återstår nu dels utebliven recession och FED:s ”higher for longer”-retorik, dels räntemarknadens eventuella rädsla för inflationens återkomst som en konsekvens av stigande energipriser.
När det gäller FED:s varningar är det givetvis deras jobb att hålla marknaden på halster. Personligen skulle jag därför inte fästa allt för stor uppmärksamhet vid prognoser gällande kommande ränteutveckling. I synnerhet om man beaktar deras tidigare träffsäkerhet. Vem minns inte klassiska ”We´re not even thinking about thinking about raising rates” som Jerome Powell uttalade i samband med en presskonferens för tre år sedan. Idag är räntan 550 räntepunkter högre och man varnar för att ytterligare höjningar kan komma att krävas. Och då har inflationen fallit från 9,1% till 3,7%.
Nej, det som kommer avgöra framtida ränteutveckling blir helt enkelt inkommande data. FED försöker framstå som proaktiva men är i grund och botten inget annat än reaktiva. På finansspråk skulle man kunna säga att de ligger en bra bit efter kurvan sedan flera år tillbaka (ändå slår de svenska Riksbanken med hästlängder!).
Det man förstås skulle kunna vara orolig över är oljeprisutvecklingen. Här måste man dock komma ihåg två saker. För det första utgör energipriser en mindre del av inflationskorgen i USA. Uppgången i dessa slår därför inte lika hårt som exempelvis en del borelaterade prisförändringar. För det andra är dagens oljepris inte högre än vad det var ifjol och inflationen mäter förändringen över tid. Siffran i årstakt jämför således dagens nivå med motsvarande nivå året innan. Och tro det eller ej men den var faktiskt högre ifjol. Brent toppade kring 98 usd i början på oktober (ca 90 usd idag) för att därefter nå ännu en marginellt högre topp (99 usd) en månad senare. Det som har fått en del att oroa sig för inflationens återkomst är således inte prisnivån i sig utan magnituden av uppgången från sommarens nivåer.
Hur oljeprisutvecklingen blir framgent är förstås omöjligt att förutspå. Förvisso tycks intresset att bygga upp lager vara enormt hos exempelvis Kina men det finns förstås även en gräns för hur mycket olja som landet kan köpa och lagra. Som läget ser ut här och nu tycks priset snarare följa säsongsmönster än något annat. Det gör att man i sådana fall kan hysa visst hopp om att prisutvecklingen inte blir så mycket annorlunda än den var ifjol (topp under hösten följt av gradvis sjunkande prisnivå). Brasklappen här är förstås både eventuella geopolitiska konflikter och vädret. Men att försöka bilda sig uppfattning om dessa är nog att göra det lite för svårt för sig.
Mycket i det här skedet tyder dessutom på att de ekonomiska hjulen snurrar allt långsammare på flera håll i världen (i synnerhet Europa). Svagare konjunktur tenderar att minska efterfrågan på olja vilket borde bidra med hämmande effekt på prisutvecklingen allt annat lika och därigenom inte bidra med något inflationsdrivande bränsle. Det i sig kan mycket väl betyda att det inte blir några fler höjningar i år från vare sig FED eller ECB. Vad Riksbanken hittar på är däremot omöjligt att resonera sig fram till. Ingen blir väl förvånad om man höjer ännu en gång trots att det i sådana fall lär bidra till att cementera den svenska lågkonjunkturen.
Bortser vi från Riksbankens eventuella höjningar finns det med andra ord visst fog för optimism. Aktiemarknaden är i regel ett framåtblickande väsen och fokuserar redan idag på hur läget kommer att se ut till våren. Kommer det att bli ljusare eller mörkare då? Det är detta de allra duktigaste tvistar om idag. Att vi däremot får se en hel del svarta rubriker under hösten och vintern är numera känt. Det hör hösten till skulle man nästan kunna säga.
Är det så att undertecknad har fel gällande anledningen till de amerikanska långräntornas uppgång, finns det nog goda skäl att tro att historien med köpläge under hösten kan upprepa sig även i år. Trenden är förvisso fallande men aktier är ju som vi alla vet en vintersport. Under förutsättning att ingen svart svan dyker upp kan det således mycket väl vara läge att gå emot baissen nu i oktober.
