Climbing the wall of worry
I förra veckans krönika nämnde jag att likviditeten är direkt avgörande för marknadens rörelser i det kortare perspektivet.
Föga anade jag då att vi inom några dagar skulle få ett tydligt exempel på att så verkligen är fallet. Veckans inledande nedställ där Stockholmsbörsen tappade 1,5% under måndagen blev nämligen en tydlig påminnelse om det.
Det sägs ofta att börsen drivs av girighet och rädsla, två tillstånd som styr likviditetströmmarna. Ser man till sommarens utveckling har det tveklöst varit den förstnämnda som har dominerat på marknaden. I avsaknad av uppenbart negativa nyheter var det många som inte vågade stå utanför det rusande börståget. Fram till nu. För efter att hela helgen har dominerats av oroväckande medierapportering från Afghanistan började viss osäkerhet smyga in sig hos marknadsaktörer. Och just osäkerhet är som bekant marknadens främsta fiende.
Huruvida talibanernas maktövertagande kommer att få implikationer på marknaden är förstås högst ovisst för de allra flesta av oss. Det må låta cyniskt men spontant tycker åtminstone inte jag att det som har inträffat borde ha någon större ekonomisk påverkan på världens ekonomi. Att det inte är någon önskvärd utveckling (med västerländska ögon sett) är en sak men för den sakens skull är det inte på något sätt givet att det får geopolitiska konsekvenser. Man bör komma ihåg att läget i landet har varit instabilt i flera decennier och faktum är att vare sig vi vill det eller inte och hur konstigt det än må låta i våra öron, så har den nya regimen stöd hos stor del av befolkningen. Detta var sannolikt en av anledningarna till att övertagandet kunde ske så pass snabbt och tämligen smärtfritt.
Veckans inledande börsfall kan därför antingen ses som ytterligare ett flödesdrivet hack i kurvan eller en potentiell droppe som har fått likviditetsbägaren att rinna över. I takt med att börsen fortsatte traggla på uppåt som om det inte fanns någon morgondag (30-procentiga indexökningar hör ju inte till vanligheterna) har säkert flera aktörer ställt sig något tveksamma till huruvida utvecklingen kan fortsätta i samma takt även under hösten. Det fanns ju trots allt en del som antydde motsatsen.
De säsongsmässiga aspekterna (historisk svaghet under i synnerhet augusti-september) har jag själv nämnt ett antal gånger men dessa ses i regel av många som lite av ”humbug” och blir därmed sällan en säljtrigger för annat än de allra mest oroliga och kortsiktiga. Ett allvarligare skäl skulle däremot fördröjd ekonomisk återhämtning i spåren av deltavirusets härjningar världen över kunna vara.
I synnerhet Asien som ju är en oerhört viktig region för den globala ekonomin, tycks ha drabbats hårt den här gången vilket förstås kan te sig som oroväckande. Dels då vaccinationsprocessen där inte alls har kommit lika långt som i väst (de länder som har vaccinerat brett har i sin tur använt det kinesiska vaccinet som anses ge sämst skydd av de som finns ute idag), dels då man i regionen ofta applicerar nollstrategi för smittspridningen och inför långtgående restriktioner redan efter några enstaka fall. Nyligen har man bl.a. stängt en kinesisk hamn efter ett enda bekräftat fall.
Vill man dra ytterligare ett oroskort blir ju FED:s kommande ”tapering” besked ett självklart sådant. Jag nämnde tidigare att det säkert finns en del som hade tänkt inleda vinsthemtagningar när ett sådant besked levereras och det kan ju tänkas att det också finns de som väljer att gå händelserna i förväg (en klassisk s.k. front-running) när centralbankskonferensen i Jackson Hole bara är blott några veckor bort. Allt enligt strategin att skall man drabbas av panik så bör man göra det allra först.
Summerar man läget finns det självfallet en del orosmoment där ute som bör tas på mer eller mindre allvar. Det finns dock ett klassiskt talesätt som säger att det alltid finns något att oroa sig för. Det som kommer avgöra den kortsiktiga börsriktningen är sannolikt om andelen oroliga själar är fler än dess motsats. Någon gång lär väl bägaren till slut tippa över och vi blir varse en större rekyl eller rent av en substantiell korrektion på ca 8-10%. Huruvida vi redan har nått denna tidpunkt är däremot närmast omöjligt att säga och då kan jag ju passa på att avsluta dagens spalt med ännu ett välkänt och tänkvärt citat från ingen mindre än Peter Lynch:
“Far more money has been lost by investors preparing for corrections, or trying to anticipate corrections, than has been lost in corrections themselves”
