Climbing wall of worry

Med start i veckan vinkar man adjö till tigern och välkomnar kaninen. Ett skifte som sannolikt välkomnas av många. För vad man än kan tycka om nuläget så var fjolåret inte ett särdeles lyckat år för Kina. Sämre ekonomisk utveckling i spåren av bl.a. nollcovidstrategin har lett till protester som makthavarna till slut hörsammade till glädje för många. Inte bara i Kina utan även utanför. 

Personligen är jag tämligen övertygad om att Kinas reträtt från viruspolicyn är det som i huvudsak ligger bakom den våg av optimism som vi just nu ser på världens marknader. Givetvis är det inte den enda anledningen men troligtvis den enskilt viktigaste. Som jag nämnt i mina tidigare krönikor vore det klart anmärkningsvärt om en återstart av världens näst största ekonomi inte fick tydliga effekter på övriga världens dito. Har vi tur kan Xi Jinpings beslut ha räddat världens ekonomi undan en annalkande global lågkonjunktur. En svacka som länge har framstått som oundviklig enligt samlad expertis av makroekonomiska bedömare.

Skulle lågkonjunkturen utebli eller åtminstone förskjutas fram i tiden (mot 2024) kan kaninåret mycket väl bli någon form av revansch efter fjolårets börsmässiga misär. Om så blir fallet eller ej vet vi förstås först om ett år men det vore förstås olikt mig att inte titta tillbaka till historiska mönster för att se hur kaninen tidigare har presterat (den kinesiska kalendern består av en cykel med 12 olika djur). Och nog finns det skäl till det.

Bortser man från 2011 som inte var något vidare bra börsår (i alla fall i Stockholm där index sjönk 16,7% medan S&P 500 var oförändrat) har de övriga i regel bjudit på positiva tongångar. Jag hittade i alla fall inte ett enda tydligt negativt börsår sedan 1950 (S&P 500) vilket givetvis är uppmuntrande och rimmar tämligen väl med den amerikanska presidentcykeln där just dess tredje år tenderar att vara det enskilt bästa. 

Förutsättningar för ett bra börsår finns och redan nu kan vi konstatera att dess inledning inte går av för hackor. Stockholmsbörsen är upp nära 10% vilket ju nästintill motsvarar en genomsnittlig årsavkastning. En sådan start var det nog inte många som väntade sig, vilket sannolikt gör att den nuvarande uppgången inte är särskilt uppskattad av alla som har ställt sig vid sidlinjerna i väntan på den omtalade recessionen. Det är ju en välkänd sanning att börsen aldrig har bottnat innan recessionen har blivit ett faktum. Å andra sidan är det ju också som så att aktiemarknaden har en tendens att teckna in flertalet recessioner som sedan aldrig blir av. Kanske blir årets väntade sådan ännu en i nämnda skara? 

Makroekonomiska signaler i all ära men just nu är det inte mycket som tyder på att en ihållande börssvacka står för dörren. Stockholmsbörsen har åter tagit sig upp över 200-dagars glidande medelvärde som ju ofta ses som en viktig trendindikator. Storbritanniens ledande index (FTSE-100) är samtidigt på All Time High (!). Tittar vi bortom Atlanten noteras fler 52 veckors högsta än lägsta dito vilket också det är en klassisk positiv signal. Som om inte allt det var bra nog tycks även kryptovalutorna Bitcoin och Etherum röra sig tydligt uppåt. Också det snarare en risk-on signal än tvärtom.

Mot ovanstående kan förstås nämnas att långa räntor (10 år) åter ser ut att vara på nedåtgående vilket normalt sett innebär att konjunkturen är på väg att försvagas. Å andra sidan sker det efter en period då FED har genomfört historiska åtstramningar som sannolikt ännu inte har nått sin topp. I samband med kommande möte i början på februari förväntas man höja med ytterligare åtminstone 25 räntepunkter följt av ytterligare en liknande höjning i mars. Väl där kan räntetoppen vara nådd, i alla fall i den här räntehöjningscykeln.

Det som talar för ett scenario likt ovan är rörelserna på valutamarknaden. Jag noterar att dollarn ser ut att ha toppat under Q4 och börjar nu försvagas mot en korg olika valutor, däribland både euron och den svenska kronan. Detta kan tyckas tämligen naturligt. Europas energikris ser inte ut att ha blivit så pass allvarlig som den först såg ut att kunna bli och Kinas återöppning torde innebära att exporthjulen återigen drar igång i stora exportekonomier som Tyskland. ECB har samtidigt inte alls höjt räntorna i samma omfattning som FED gjort, vilket med tanke på den högre inflationstakten torde innebära att man kommer att höja mer framgent. Sådant tenderar valutamarknaden att snabbt lukta sig till. Därav dollarns relativa svaghet som mycket väl kan fortsätta ett tag till och borde ge stöd åt den globala ekonomin (främst alla tillväxtmarknader).

Jag kanske får äta upp det men just nu känns glaset mer som halvfullt än halvtomt. En viss scenförändring gentemot tidigare kan jag tycka.