Decoupling

Det bör dock påpekas att den typen av profetior givetvis ska tas med viss nypa salt. Varken jag eller någon annan vet förstås något om börsens kommande riktning vilket är just anledningen till att aktiemarknaden är så pass intressant som den är. Vore utvecklingen på förhand given hade det onekligen inte varit tillnärmelsevis lika kul.

Trogna läsare av mina spalter har säkert insett vid det här laget att min kortsiktiga börssyn tenderar att påverkas av underliggande säsongsmönster. Man kan förstås betrakta det som ”hokus pokus” men min uppfattning är som bekant att ett mönster har funnits under 10, 20 eller 30 år så är sannolikheten hyfsad hög att det lär bestå. Men några garantier finns det förstås aldrig då vi alla vet att samtliga regler har sina undantag.

En som redan tycks ha gjort slag i saken är Micheal Burry, mer känd som förvaltaren som förutsåg den amerikanska fastighetskraschen 2008 (något som för övrigt skildrades i filmen The Big Short”). Enligt uppgifter som har lämnats till den amerikanska motsvarigheten av Finansinspektionen (SEC) har han nu i slutet av Q2 tagit negativa positioner i både S&P 500 och Nasdaq till ett värde av 1,6 miljarder usd. Ett rejält bet får man lov att säga. Om det sedan blir lyckosamt eller ej återstår förstås att se.

Skulle de amerikanska börserna verkligen falla i närtid lär det givetvis även påverka Stockholmsbörsen. Värt att omnämna är dock det faktum att svagheten här hemma redan har infunnits sig. Under de senaste månaderna har OMXSPI faktiskt frikopplats från amerikanska index. Medan Nasdaq har stigit med drygt 10% och S&P 500 med knappt det under de senaste tre månaderna, har OMXSPI backat 4%. En markant skillnad vilket nog till mångt och mycket beror på att många, i synnerhet utländska aktörer, väljer att lämna Sverige. Här kan ju den svenska kronan tjänstgöra som ett tydligt exempel.

Att det pågår någon form av förvaltarmässig swexit är i grund och botten inte helt onaturligt. Den svenska ekonomin är oomtvistat oerhört räntekänslig något som förstås inte lockar kapitalflöden i tider av hög inflation. Just den senast nämnda är dessutom högre än på många andra håll i omvärlden och då i synnerhet om man jämför med USA. KPI här hemma landade på 9,3% i juli vilket var i linje med utfallet i juni. Även KPIF, där effekten av Riksbankens räntehöjningar (som högre bolån) räknas av, var oförändrad (6,4%). Det är rejäla tal allt annat lika.

Ovanstående är dock långt ifrån hela förklaringen till varför många väljer att rata Sverige. Det finns europeiska länder där inflationen är högre (exempelvis Polen för att inte söka särskilt långt bort) vars valutor ändå har utvecklats bättre. Här kan säkert säkerhetsläget spela viss roll. Dels är Sverige ett av få länder som inte tillhör försvarsalliansen NATO, dels tycks vi (tillsammans med Danmark) locka till oss allehanda provokatörer vilket man onekligen kan benämna ”koranbrännarna” för.

Yttrandefrihet i all ära men den delar vi faktiskt med en mängd andra länder där bränningen av diverse religiösa skrifter inte hör till vanligheter på samma sätt som här hemma. Man kan förstås enbart spekulera i vad anledningen till det är, eller för den delen vem och vilka som ligger bakom det. Helt oavsett stärker det inte den svenska bilden i omvärlden. I synnerhet i länder där synen på religion skiljer sig från vår.

Det faktum att aktiemarknaden ofta är framåtblickande föranleder mig att tro på en svag svensk höst. I alla fall avseende ekonomin. Småbolag där inhemsk konjunktur påverkar i betydligt större uträckning än gällande storbolag har utvecklats klart sämre under en lång tid. Det är troligtvis det allra tydligaste tecknet på den lågkonjunktur som Sverige är på väg in i om vi inte redan är där. Den stora frågan är förstås hur långvarig och djup den blir? Och därom tvista de lärde.

Det positiva i detta nu är det faktum att när läget ser som värst ut (vilket det skulle kunna vara i höst/vinter) så har börsen i regel bottnat. Det finns ett gammalt ordspråk som säger att det är vägen ur en recession som borgar för de bästa börsvinsterna. Vi är inte där ännu förstås men kan mycket väl vara där om inte allt för lång tid. Och en riktigt svag ekonomi borde normalt sett minska risken för fler kraftiga räntehöjningar.

På den positiva kan tilläggas att läget ser klart stabilare ut vad exempelvis elpriser beträffar. Vattenmagasinen är välfyllda efter extrema regnflöden i juli och augusti medan effekten av sol- och vindkraft sannolikt är högre än vid motsvarande period ifjol tack vare fortsatt utbyggnad. Även i Europa förefaller energiläget vara stabilt med Frankrikes kärnkraft åter på banan. Kan vi sedan dessutom få ännu en mild vinter blir läget verkligen hoppfullt.  

Att enbart ha hopp som sin strategi är förstås inte särskilt klokt. Likaså är det dock sällan särskilt lönsamt att utgå från värsta möjliga scenario. Det är sällan som det blir som domedagsprofeterna kraxar om. Oddsen bör därför vara i favör för att Sveriges ekonomiska undergång uteblir även denna gång. Fastighetsbolagen överlever, bankerna likaså och så även den svenska konsumenten. Den vanligtvis framåtblickande marknaden tycks utgå ifrån att inflationen fortsätter att sjunka medan räntan toppar inom kort (redan gjort i USA?). Får man rätt i sina antaganden bör det bli bättre på lite sikt även om det på kort sikt fortfarande kan bli lite tuffare. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det.