Den enes död, den andres bröd

Regeringen i landet skruvade i veckan ned sin BNP prognos för i år vilket, om den infrias, indikerar att BNP uppvisar negativ tillväxt för andra året i rad. Ett recessionstecken med stort R då det vanliga kriteriet är två påföljande kvartal med BNP-minskning.

I andra sammanhang brukar man säga att ”den enes död, den andres bröd”. Frågan är om det inte visar sig stämma även just detta fall där Kina eller tillväxtländer överlag drar nytta av Europas (till viss del egensnickrade) problem. Att det just är Kina som är upphovet till den tyska bilindustrins senaste problem är tämligen givet eftersom makthavarna där med hjälp av rejäla subventioner ser ut att ha lyckats pressa ut tyska tillverkare från den stora inhemska (och tidigare väldigt lukrativa) marknaden med billigare miljövänliga (el) inhemska alternativ. Efterfrågan på exklusiva, fossildrivna tyska bilar har nämligen gått ned betänkligt vilket till viss del säkert har berott på överlag svagare ekonomiska förhållanden i Kina.

För att inte samma sak skall riskera att inträffa (exakta anledningar kan förstås variera beroende på vem som tillfrågas) på hela vår kontinent har EU nyligen beslutat införa tullar på kinesiska fordon. Ett vanligt tillvägagångssätt som dock definitivt kan (och bör?) ifrågasättas. Faktum är att till och med tyskarna själva uppmanade EU att inte vandra den vägen. Handelskrig av det här slaget (motdrag lär ju komma) är i regel kostsamma för de flesta inblandade och just i det här fallet har planekonomitänkande Kina helt andra muskler än tyska företag som ju snarare motverkas på hemmaplan (via både fackföreningar och diverse EU-direktiv) än tvärtom.  

Problemet med industriskyddande tullar är förutom att de driver inflation som ju ingen tycks behöva efter de senaste årens debacle, att de även motarbetar innovation och effektivitet samtidigt som de utarmar konkurrenskraften vad exportmöjligheter beträffar. På sikt riskerar det att leda till rejält kapade marknadsandelar som i sin tur innebär sämre möjlighet till vidare satsningar på FoU vilket leder till en ond cirkel med sämre produkter och ännu sämre konkurrenskraft.

Man bör komma ihåg att även om vi i Europa kanske drar oss för att köpa kinesiska elfordon etc. så har förstås inte medborgare i andra länder (i synnerhet så kallade tillväxtländer) den typen av betänkligheter. Tvärtom vill sannolikt konsumenterna där att få så billiga produkter som möjligt (samtidigt som deras regeringar inte har samma huvudbry gällande tullskydd av inhemska industrier). Förr kunde man förstås påstå att sådant som var ”Made in China” hade lägre kvalité än ”Made in Germany”. Den skillnaden har dock minskat påtagligt då kinesisk industri har blivit oerhört mycket bättre efter att högkvalitativa västerländska produkter har tillverkats där i decennier. I många fall kan de till och med vara bättre och faktiskt helt dominerande. Här kan batterimarknaden som Northvolt hade tänkt slå sig in på (en satsning som så här långt gått ”så där”) tjänstgöra som ett aktuellt exempel.

Förutom att ha tillgång till billig energi och andra råvaror från Ryssland får tillväxtländerna numera även tillgång till billiga varor som de dessutom kan handla bekymmerfritt med och ofta utan inblandning av amerikanska dollar. Det leder förstås till allt högre levnadsstandard vilket i sin tur driver tillväxten och lockar till sig investeringar samt även allt mer kvalificerad arbetskraft. Som grädde på moset lär Kinas enorma stimulanspaket som sattes i gång i syfte att få igång den på senare år slumrade efterfrågan, få även tillväxtländernas ekonomiska hjul att snurra snabbare än vad de redan gör. Medan vi i Europa deppar över konjunkturen tycks folk i länder som Argentina, Brasilien, Indien, Mexiko samt en rad asiatiska ekonomier överlag få det allt bättre ställt.

Som läget ser ut nu, vilket även Mario Draghis nyligen publicerade 400-sidiga (!) rapport förkunnade, tycks trenden med allt mindre konkurrenskraftigt Europa fortsätta om inga rejäla satsningar görs. Medan andra stora ekonomier (främst Kina och USA) fortsätter att driva innovation fokuserar Europa på att reglera och införa allehanda handelshinder där ovan beskrivna tullar kan vara ett exempel. Höga statskulder gör därtill att en del regeringar flaggar för behovet av höjda skatter (Frankrike, Italien m fl) för såväl privatpersoner som företag. Och medan fackföreningar kräver lönepåslag på 7–8% motarbetas företagen av höga energipriser som uppskattas vara två till tre gånger högre än i exempelvis USA (för naturgasen är multiplarna ännu högre). Rent krasst är det nog betydligt enklare att måla upp ett säljcase för Europa än ett köpdito.

Inget ont som inte för något gott med sig. Även om utsikterna för europeisk ekonomi inte ser vidare ljusa ut här så kan man som investerare dra nytta av rådande trender genom att lägga lite högre fokus på bolag som är verksamma på just tillväxtmarknaderna. Det finns en rad sådana även på Stockholmsbörsen. Vill man inte utsätta sig för bolagsspecifika risker (eller vill krydda sina PPM-val) kan man istället välja en bredare indexfond som fokuserar på exempelvis ”Emerging Markets”. Vanliga sådana består förvisso till 20–25% av kinesiska aktier där kurserna har ställts upp ordentligt i spåren av stimulanserna nyligen. Tajmingmässigt kan det kanske uppstå bättre läge lite längre fram. Samtidigt finns det en del bedömare som jämför de kinesiska besluten vid Mario Draghis ”what ever it takes” uttalande som svar på eurons överlevnadsförmåga (2011). Får de någorlunda rätt lär även kinesiska aktier gå ljusare tider till mötes.

Det våras för tillväxtekonomier!