Den ”nya” Riksbanken

För den som eventuellt inte varit med ser årets augusti med sina -1,3% ut att vara en helt vanlig månad givet historiska säsongsmönster. Nu återstår det dock en vecka av månaden så mycket kan förstås ändras.

Efter jordbävningen som har tillskrivits Bank Of Japans symboliska räntehöjning, har marknadens främsta fokus förståeligt nog åter riktats mot centralbankerna. I Sverige har Riksbanken levererat den andra sänkningen på 0,25% vilket förvisso var förväntat men ändå värt att applådera. Det är andra gången på relativt kort tid som man väljer att föregå sina större motsvarigheter (ECB och FED). Något liknande har vi inte sett på väldigt länge om vi nu bortser från tokerierna med ”minusränta” mitt i en brinnande högkonjunktur.

Man kan förstås välja att kritisera Riksbanken (vilket jag noterat att en del olika aktörer har gjort) för att inte ha drämt till med en dubbelsänkning (0,50%) som en följd av det svaga ekonomiska läget. Frågan är dock om det inte är betydligt viktigare för Erik Thedéen och hans kollegor att återuppbygga det förtroende som Riksbanken har tappat under tiden då föregångaren Ingves nästintill gjorde det till sitt kall att gång efter annan överraska marknaden. Är det något som penningpolitiken borde ha som mål så är det, förutom att sträva efter allmän prisstabilitet förstås, att vara förutsägbar så att Sveriges medborgare kan planera sin ekonomiska framtid med stöd utifrån den.

Ännu är vi kanske inte riktigt där men så här långt har Riksbanken (sedan chefsbyte) definitivt navigerat på ett sätt som börjar inge förtroende. På sitt senaste möte i slutet av juni hade man flaggat för 2–3 sänkningar fram till årets slut och då vore det kanske märkligt om man drog till med två av dem (2 x 0,25) redan i samband med första möjliga räntemöte. Detta i synnerhet i ett läge där exempelvis FED inte gjort sin första sänkning. Att välja försiktiga steg snarare än stora kliv i ett osäkert makroekonomiskt läge är definitivt att föredra (något jag för övrigt även tror att de andra centralbankerna kommer att försöka göra). Vi skall inte glömma bort att räntebesluten ofta tas på basis av dels redan inkomna data, dels utifrån prognoser om inkommande sådana. Alla som försökt sia om framtiden vet hur svårt det är.

Vad som är rätt eller fel vid varje givet tillfälle är förstås oerhört svårt att säga utan att ha facit i hand. I efterhand är det mesta ganska enkelt men som jag ofta nämnt i mina spalter är det få förunnat att sitta med svaren. Givet att Riksbanken har någorlunda rätt kring inflationsutvecklingen spår man alltjämt att räntan kan behöva sänkas vid 2–3 tillfällen. Det innebär med andra ord en sänkning per möte (det återstår nämligen tre i år) om nu inget oförutsägbart idag inträffar. En föredömligt tydlig kommunikation i mitt tycke och om inte annat väldigt olik den som fördes på Stefan Ingves tid. Låt oss hoppas att man fortsätter på den inslagna banan även framgent.

Att det inte enbart är undertecknad som är nöjd med Riksbankens sätt att kommunicera syns tydligt i valutamarknadens reaktioner. Vare sig den första eller den andra räntesänkningen har medfört några större rörelser på valutamarknaden vilket en del befarade skulle bli fallet om Riksbanken valde att agera före sina betydligt större kollegor såsom ECB och FED. Faktum är att kronan till och med har stärkts mot dollarn sedan Riksbanken inledde sin sänkningscykel och detta trots att FED så här långt inte har bjudit på någon form av räntelättnad.

Tittar vi till just FED talar väl det mesta för att även den amerikanska centralbanken kommer att sänka räntan i september. Av FED-protokollet från senaste möte att döma var de flesta ledamöterna ense om att tiden för en sådan kan vara inne. Det faktum att sysselsättningssiffrorna avseende perioden april 2023-mars 2024 justerades ned i större omfattning är vad som vanligtvis brukar vara fallet (818 000 jobb), stärker denna bild och det är också vad marknaden förväntar sig i det här skedet. Och eftersom FED inte har för vana att överraska i lägen då det inte behövs, tyder det mesta på att räntan kommer att sänkas med inledningsvis 0,25%.

En större sänkning än så är mindre sannolik givet dels inflationsnivån (2,9%) dels det faktum att arbetslösheten fortsatt är förhållandevis låg (4,3%). Sedan ska vi inte heller glömma bort att de amerikanska börserna befinner sig väldigt nära historiska rekordnivåer. Normalt sett ska det inte vara i dessa lägen som FED borde behöva rycka ut till undsättning med räntelättnader. De gångerna som så blivit fallet (2000 och 2007 exempelvis) var det direkt illavarslande för börsen då man mer eller mindre prickade toppen. Låt oss hoppas att det blir annorlunda denna gång.

*Krönikan skrevs innan Jerome Powells framträdande på det årliga symposiet i Jackson Hole ägde rum