Den som är satt i skuld är icke fri

Huruvida detta var väntat eller ej kan man förstås diskutera men det som åtgärden onekligen satte fingret på är att det senaste årets ränteutveckling onekligen börjar dra åt tumskruvarna hos hårt skuldsatta bolag. Här sticker svenska fastighetsbolag i allmänhet (och SBB i synnerhet) ut.

Vill man vara lite elak så påminner en del av de svenska fastighetsbyggena om bolag som benämns ”profitless tech”. Här syftar jag förstås inte på själva verksamhetens art utan det faktum att en del av dem framstår som en produkt av väldigt utdragna nollräntetider. Det är ingen hemlighet att en del aktörer har lockats till att ta vidlyftiga risker när kapitalet i stort sett framstod som ”gratis” vilket det ju dessutom var under osedvanligt lång tid. Ju längre tid desto större tenderar också tron bli på att den nya verkligheten är här för att stanna. The new normal.

Det har säkert inte undkommit någon att undertecknad har haft en något skeptisk syn på de oerhört låga (ett tag till och med negativa) räntorna som vi har haft globalt. Under lång tid framstod det förstås som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna och länge satt man med dumstruten på medan många andra såg sina fastighetsaktier (samt många techdito) mångfaldigas i värde. För alla dem som lyckades hoppa av i tid kan det ha handlat om livets kanske allra bästa affärer. Det finns som bekant inget bättre än att rida en värderingsbubbla. Som George Soros sade:

”When I see a bubble forming, I rush in to buy, adding fuel to the fire”

Värderingsbubblor i allehanda tillgångsklasser som en konsekvens av centralbankernas finansiella doping som i stort sett saknar motstycke i modern historia, har förstås blivit till ett stort problem. Det är dock, åtminstone i mitt subjektiva tycke, ett hanterbart problem trots allt. Det är nämligen varken första eller sista gången som värderingsbubblor uppstår. Betydligt värre är att ett decennium av nollräntetider har lett till att synen på skuld har blivit skev.

De senaste årens extrema kreditexpansion har byggt upp ett skuldberg som idag är så pass högt att man redan i dagsläget, när räntan ligger på 4–5%, talar om extrema och rent av ohållbara räntenivåer. I USA där räntan har höjts mest (och snabbast) har man redan börjat se tydliga tecken på att det finansiella systemet börjar knakar i fogarna. Tre av de fyra största amerikanska bankkollapserna har inträffat i år och då har kanske inte alla lik flutit upp till ytan ännu.

I Sverige har de tidigare så populära serieförvärvarna samt även fastighetsbolag hamnat i skottgluggen. Inte undra på det då flertalet av dessa bolag har nyttjat trenden av billiga pengar i jakten på tillväxt. Idag när eftertankens kranka blekhet tycks ha infunnit sig blir läget desto mer dystert. I synnerhet för dem vars intjäning från genomförda förvärv inte räcker till för att täcka de snabbt stigande finansiella kostnaderna som följer i spåren av stigande ränta och minskad riskaptit.

Tittar man på den senaste rapportperioden är det oerhört tydligt att just resultatraden som anger finansiella kostnader är den som uppvisat allra kraftigast procentuell tillväxt för alla de bolag som drivs med finansiell skuld (vilket de allra flesta gör). Det i sig medför i en del fall att vinsten på den allra nedersta raden inte ökar i samma uträckning som fallet är på de övre dito (nettoomsättning, EBITDA etc).

Det är bl.a. just ovanstående som gör att bankernas vinster stiger så pass kraftigt som de gjort vilket väldigt många ondgör sig över. Det man bör komma ihåg är att det inte är något onaturligt. Utlåning, förutom att det är smörjmedel för ekonomin är även en riskfylld verksamhet som man givetvis måste ta betalt för.

Välmående banker bör vi därför vara glada för snarare än tvärtom. Att de sedan borde anpassa sig till den nu rådande verkligheten genom att höja inlåningsräntor är förstås en helt annan sak. Att detta inte har skett är sannolikt ännu en signal på hur skadlig perioden av nollräntor har varit. Inte ens bankledningarna vågar uppenbarligen tro att det vi ser idag (läs: återgång till ränta på pengarna) är en uthållig utveckling.

På aktiemarknaden har skuldsatta bolag inte varit särskilt populära under det senaste året och detta är en trend som troligtvis håller i sig ett bra tag framöver. Många av dem kommer att tvingas till kostsamma emissioner med osedvanligt dåliga villkor. Detta är det pris man får betala om bolagsledningen har dragits med i tillväxtyran och passat på att ta vidlyftiga risker som en följd av senaste decenniets förändrade syn på skuldsättning samt inte minst tron på centralbankernas utfästelser om låg ränta under överskådlig tid.

Strategin höll tills den inte gjorde det längre. Sent skall syndaren vakna sägs det. Och nog lär det bli ett smärtsamt uppvaknande för en och annan styrelse och bolagsledning där ute när de nu blir varse att kassaflödena inte längre håller måttet. Det är inte för intet som man brukar säga att den som är satt i skuld inte är fri. Som konsumenter har vi redan fått känna på den ”Perssonska sanningen”. Nu är det dags för företagen att bli varse om den.