Domedagen? Troligtvis inte…

Marknaden har nämligen en benägenhet att enbart kunna koncentrera sig på en sak i taget och därför tillskriva kommande händelser oproportionerligt stor betydelse. Så var det förra veckan inför publiceringen av inflationsdatan och likaså veckan innan inför redovisningen av november månads arbetsmarknadsstatistik.

Att FED-besked väcker stort intresse är förstås naturligt. I synnerhet i det här skedet när situationen som vi befinner oss i är tämligen ny för de allra flesta. Det är ju trots allt nära 40 år sedan som inflationstakten i USA var så pass hög som den är nu och väldigt få av dagens marknadsaktörer var aktiva då. För att hitta svar vad som eventuellt kan väntas tittar man nu därför tillbaka på gamla kursgrafer. Ett tillvägagångssätt som, undertecknads förkärlek till historiska mönster till trots, kan visa sig vara missvisande.

Förutsättningarna nu och då är nämligen extremt olika som en konsekvens av centralbankernas agerande ända sedan finanskrisen som ju ritade om kartan när det inträffade för ett drygt decennium sedan. Den låga nominella styrräntan sedan dess gör tillsammans med stigande inflation nu att realräntan blir extremt nedpressad vilket i sig kan betraktas som en superexpansiv penningpolitik. Mig veterligen har liknande aldrig inträffat tidigare och definitivt inte i ett läge som påminner om dagens gällande rådande konjunktur m m.

Idag ses inte heller FED:s besked som något som enbart är en amerikansk angelägenhet längre. Nyligen kommenterade bland andra IMF att det vore lämpligt om FED minskade de penningpolitiska stimulanserna genom att accelerera sin taperingprocess (nedtrappning av tillgångsköp) och påpekade dessutom att det även vore bra om Jerome Powell och hans kollegor tidigarelade räntehöjningar.

Att IMF ger sig in i den amerikanska räntediskussionen är inte bara ovanligt utan även anmärkningsvärt. I synnerhet som åtgärder som förespråkas lär ha stor påverkan på flertalet högt skuldsatta utvecklingsländer som i detta nu kämpar med sviterna av pandemin. Högre räntor i USA tenderar att stärka den amerikanska dollarn vilket i sin tur leder till problem för svaga ekonomier. Att IMF trots det tar ton beror sannolikt på att man bedömer rådande inflationstryck som en ännu värre problematik för omvärlden. Det säger en del.

Huruvida FED tar till sig den typen av nödrop eller om man väljer att applicera ”America First” principen återstår naturligtvis att se. Det mesta tyder på att centralbanken väljer att snabba på nedtrappningen av obligationsköp så att dessa avslutas i slutet av Q1 istället för i slutet av Q2 som man tidigare tänkt. När väl ”tapering” är genomförd torde det också vara fritt fram för den första, historiska, räntehöjningen. Som läget är idag kan en sådan äga rum i april och därefter följas av ytterligare en i juni och eventuellt ännu en efter sommaren. Det är i alla fall vad marknaden kalkylerar med nu.

Kan tre räntehöjningar nästa år knäcka den stimulansvana aktiemarknaden? Därom tvistar de lärde just nu. Tittar man historiskt har det ofta krävts att realräntan (dvs styrräntan korrigerad för inflation) tar sig upp över 2% innan räntenivån blir ett för tungt ok för ekonomin att bära och driver den i recession. Till 2% realränta är det som bekant oerhört långt.

Den stora frågan i detta nu är förstås hur uthållig inflationen visar sig vara och på vilken nivå som den planar ut. FED har tillsammans med övriga centralbanker världen över, under många år gjort ansträngningar för att få upp inflationsnivån till 2% utan att lyckas. När den nu sköt långt över målet var beskedet att det handlade om en temporär effekt. Hur pass övergående den visar sig vara återstår förstås fortfarande att se. Svaret borde kunna levereras under första halvåret nästa år. Först där och då kommer marknaden kunna bedöma, med viss dos av säkerhet, hur penningpolitiken borde utformas under senare delen av 2022 och längre fram. Det, snarare än kvällens besked, borde bli avgörande för aktiemarknadens väl och ve.

Det kan mycket väl bli så att kvällens besked blir starten på något helt nytt. Personligen tror jag dock att så inte blir fallet. Att marknaden sjunker inför beskedet är däremot kanske inte helt onaturligt. Det är ju vida känt att centralbankernas iver allt som oftast är det som punkterar en ”bull market” och nog kan en inledning av en räntehöjningscykel ses som ”början till slutet”. Men ännu är vi inte riktigt där.

Vän av ordning inflikar förstås att marknaden ligger åtminstone 6-9 månader före kurvan. När räntehöjningar väl tar fart har kurserna redan korrigerats. Det är förvisso helt sant men kom även ihåg att exempelvis S&P 500 noterade nytt ATH så sent som förra veckan. Någon utpräglad rädsla för slutet på de goda börstiderna tycks inte föreligga. Än. Skall kvällens besked förändra rådande sentiment måste något nästintill omvälvande och direkt oväntat bli sagt. Och säga vad man vill men är det något som FED inte har för vana att göra, så är det att vilja överraska.