En bra domare hamnar sällan i rampljuset

Genast väcktes också förhoppningar om ett starkt kommande halvår till liv. Och som alla läsare vet vid det här läget vilar dessa på stark, historisk grund i form av ett tydligt säsongsmönster. Men nog om den. Det återstår helt enkelt att se om vi nu får ett starkt börshalvår eller ej.

Det som satte fart på aktiemarknaden var onekligen FED:s besked att det kanske inte behövs fler räntehöjningar i det här skedet. Jobbrapporten i fredags förstärkte nämnda vy och nu återstår det att se vad inflationsrapporten nästa vecka ger för vägledning åt Jerome Powell & Co. Jag noterar att 10-åringen har sjunkit till knappt 4,6% efter att ha legat över 5% för bara några veckor sedan. En osedvanligt stor rörelse.

Här och nu tyder det mesta på att räntan förblir orörd även efter mötet i december vilket skulle innebära att det blir tredje gången i följd som FED inte höjer efter att tidigare ha följt 11 gånger på raken om jag nu inte missminner mig. Därmed skulle man också kunna påstå att en räntepaus har inletts vilket i sig är lite intressent. Tittar man historiskt har det nämligen visat sig att en sådan period har följts av räntesänkningscykler av olika slag. Normalt sett har dessa inletts ungefär sex månader efter sista höjningen ägt rum. Skulle mönstret upprepas innebär det en sänkning redan någon gång i slutet av Q1 alternativt inledningen på Q2 vilket är betydligt tidigare än vad marknaden prisar in idag.

Lyssnar man på FED får man givetvis en känsla att av varken Jerome Powell eller hans kollegor ”tänker på att tänka på räntesänkningar” i det här skedet. Tvärtom fortsätter man med retoriken om att man står redo att höja igen om ett sådant behov skulle uppstå samt att räntan förblir hög länge (”higher for longer”). Detta är dock inget ovanligt eftersom man fortfarande befinner sig i ett läge av inflationsbekämpning. Att sänka räntan innan inflationen kommit ned till 2% framstår naturligtvis som nästintill otänkbart. Skall detta bli aktuellt måste något tämligen oväntat inträffa.

Om något exceptionellt inträffar eller inte vet förstås vare sig jag eller någon annan. Givet hur stark den amerikanska ekonomin var i Q3 är det svårt att se annalkande recessionshot. Arbetslösheten kryper förvisso sakta men säkert uppåt (3,9% i oktober) men befinner sig alltjämt på nivåer som innebär att arbetsmarknaden kan beskrivas som historiskt stark. När det väl vänder kan det dock gå fort. Man måste komma ihåg att den amerikanska arbetsmarknaden inte är som den svenska där det ofta dröjer ett bra tag innan varsel övergår till rena uppsägningar.

Skulle arbetslösheten öka till en bit över 4% kan det nog bli bråttom för FED. Och säga vad man vill men är det något som FED har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det att man inte längre agerar proaktivt utan reagerar på den data som publiceras. På finansspråk skulle man kunna säga att man medvetet har intagit en position ”bakom kurvan”. Givet prognossäkerheten (läs: grova missar) tidigare är det sannolikt ett klokt val.

Att marknaden pustade ut efter FED:s besked är naturligt. Centralbanken har nämligen en föga smickrande historik att höja lite väl mycket tills något går sönder och orsakar mer eller mindre djupa kriser eller s.k. hårdlandningar för ekonomin. Sett ur det perspektivet är det faktum att man nu väljer att låta bli att höja klart positivt. Det avlägsnar naturligtvis inte nämnda risk men förbättrar tveklöst oddsen för att historien inte ska behöva upprepa sig.  

Om det nu verkligen är så att vi har passerat krönet av räntehöjningscykeln torde åtminstone förutsättningar för en bättre börs ha blivit bättre. I synnerhet för den räntekänsliga delen av den (Nasdaq Composite har redan stigit åtta dagar i följd). I en tidigare krönika nämnde jag exempelvis fastighetssektorn som en möjlig vändningskandidat i höst och de senaste veckornas uppgångar där kan möjligtvis framstå som en försmak för vad som eventuellt komma skall. Är det någonstans som räntan utgör en nyckelparameter så är det just inom den branschen.

Det bör dock påpekas att vi inte är ”out of the woods” riktigt ännu. I Sverige ser det ju ut som om ännu en räntehöjning återstår då Riksbanken i regel är sist ut. Jag har tidigare nämnt att det är svårt att förstå vad just denna höjning skulle bidra med för nytta i ett läge där inflationen ändå är på väg ned samtidigt som BNP faller tydligt, men då bör man även påpeka att jag är lekman i sammanhanget som dessutom börjar tycka att centralbankernas ihärdiga inblandning i den ekonomiska utvecklingen liknar en fotbollsdomare som istället för att låta spelet flyta väljer att blåsa av vid minsta möjliga tillfälle och därmed hamnar i rampljuset.

Att en objektiv domare behövs är de flesta av oss troligtvis överens om. En bra sådan är dock en som inte syns på ett sätt som skapar rubriker. Och just det senast nämnda kan man definitivt inte säga om centralbankirerna under perioden efter finanskrisen 2008–2009.