En gång är ingen gång…
I min senaste krönika konstaterade jag att det mycket väl kunde finnas skäl att gå emot senaste tidens (främst augusti/september) börsbaisse med förhoppningen om att historien med köpläge under hösten upprepar sig även i år.
Ännu är det förstås lite tidigt att avgöra om så verkligen blir fallet men jag tycker nog att sannolikheten för en försiktigt optimistisk syn har snarare stärkts än tvärtom. Den geopolitiska oron till trots.
Vad föranleder mig att tycka det? Trenden får ju alltjämt anses vara fallande. Och så är det naturligtvis. Precis som en svala inte gör en sommar, ändrar inte heller en stark börsdag trendriktningen efter en längre tids nedgång. Även om det handlar om årets näst bästa dag vilket tisdagens uppgång med 2,9% för OMXSPI-index ju faktiskt var. Tvärtom tenderar den typen av dagar inträffa just i lägen då trenden är fallande. Det som gör det hela extra intressant är dock tidpunkten då detta. Och nej, den här gången tänkte jag inte anspela på säsongsmässiga faktorer.
Det jag syftar på främst är förstås anfallet på Israel som innebär att ännu en väpnad konflikt sätts igång och den här gången dessutom i en region som alltid har framstått som någon form av en krutdurk. Det faktum att Israel är nära allierade med USA medan dess motståndare har starka band till exempelvis Iran gör inte konflikten mindre oroande. Skulle den sprida sig och involvera flertalet oljeproducerande länder kan det potentiellt sända svallvågor över energimarknaden och därmed även den globala ekonomin. Det går inte utesluta att syftet med anfallet var att eskalera de redan pågående oroligheterna genom att försöka dra in fler parter i denna konflikt i hopp om att USA (och även Europa) har fullt upp med att stöta Ukraina mot det ryska angreppet.
Oavsett vad som ligger bakom tajmingen till anfallet (när det gäller storpolitik är de bakomliggande anledningarna ofta ej uppenbara vid en första anblick) konstaterar jag att marknaden tycks ha tagit det hela med fattning. I alla fall ännu så länge. Oljepriset har förvisso stigit men uppgången inträffade från ett översålt läge där en studs kanske inte var helt osannolikt oavsett (se 200-dagars glidande medelvärde i grafen).
Just det faktum att händelserna föregicks av flera dagars nedgång i oljepriset har använts av en del bedömare som ett argument för att angreppet var högst oväntat. Såväl för Israelerna som för marknaden. Och visst, så kan mycket väl vara fallet. Jag noterar dock (se graf) att oljepriset från slutet av juni fram till mitten av september har stigit med drygt 30% som mest. Sammanträffande? Kanske. Men kanske ändå inte. Själv hade jag som bekant spekulerat att stegringen av oljepriset berodde på tillväxtmarknadernas lust (främst Kinas) att snarare köpa olja än exempelvis amerikanska statspapper. Det kan mycket väl stämma liksom att det kan vara en följd av att ”vissa visste mer än andra” som det så vackert heter. Eller en kombination av de båda faktorerna med inslag av än fler sådana.
Oavsett vad som egentligen har legat bakom prisuppgången är det tydligt att marknaden här och nu inte övertolkar det inträffade. Det må förstås låta cyniskt i ett läge då det redan finns tusentals offer och fasansfullt brutala bilder kablas ut i etern men marknaden är sällan en plats för empati. Här och nu drar aktörerna slutsatsen att kriget förvisso kan bli utdraget (starka uppgångar för vapentillverkande företag) men att det troligtvis blir en ”lokal angelägenhet” utan globala implikationer.
Huruvida ovanstående antagande är rätt eller fel återstår förstås ännu att se. Utan tvekan hade dock den hastigt och för de flesta sannolikt oväntat uppblossade konflikten alla förutsättningar att kunna skaka om världens marknader. Så blev dock aldrig fallet vilket jag tycker att man kan lägga på styrkekontot (bortsett från det faktum att krig alltid leder till mänskligt elände). Det i sig gör att veckans reaktion på inkommande inflationsdata från USA som publiceras imorgon (där CPI tros minska något jämfört med senaste utfallet om 3,7%) mycket väl kan få ett avgörande betydelse för börsriktningen under veckorna fram tills rapporterna börjar dimpa in. Och blir den positiv kan vi mycket väl få en s.k. ”follow through” (uppföljningsrörelse) vilket borde kunna ses som klart positivt.
Märk väl att jag i stycket ovan skrev ”reaktionen på siffran” och inte siffran i sig. Detta av det enkla skälet att marknaden på senare tid har visat oss att vi gör bäst i att ”förvänta oss det oväntade”. När den osedvanligt starka arbetsmarknads-datan publicerades i fredags ryggade de flesta sannolikt tillbaka och antog att det skulle följas av breda börsnedgångar som en konsekvens av att het arbetsmarknad gör att risken för fler räntehöjningar ökar. Men icke! De amerikanska börserna steg och långräntorna sjönk. 10 åringen noteras i skrivande stund drygt 10 räntepunkter lägre än innan rapporten publicerades och drygt 20 räntepunkter lägre än toppnivån kring 4,85%. Notera för övrigt att marknaden sätter sannolikheten för en ny räntehöjning i november till ca 30% (innan CPI-rapporten publicerats). Normalt sett krävs det ca 70–75% och vi vet ju alla att FED inte har för vana att överraska. Spännande tider!
