Full fart mot lågkonjunktur?
För en dryg vecka sedan nämnde jag att den amerikanska räntekurvan (i dess allra mest klassiska form, dvs 2-vs 10-åringen) visserligen var på väg att invertera men att det då saknades ca 0,20% för att så skulle ske.
Knappt två veckor senare ägde inverteringen rum vilket innebär att de flesta misstänker att den amerikanska konjunkturen är på väg mot en recession eller i vart fall en lågkonjunktur.
Hur djup en eventuell sådan blir tvistar de lärde om som bäst just nu. Liksom även när den eventuellt inträffar (och givetvis även om den gör det). Inverterad räntekurva har nämligen historiskt sett inte visat sig vara särskilt bra tajming-indikator. Tittar man tillbaka i tiden kunde det dröja upp till två år innan en recession blev ett faktum men däremot kortare period innan börsen började svikta då den ju vanligtvis ligger före konjunkturförloppet.
Är det då alldeles säkert att USA står inför en recession? Nej, så är det förstås inte alls. Det finns exempel då inverterad kurva inte följdes av recession. Skall man dessutom vara helt strikt så är det också i regel förhållandet mellan 3-månaders ränta och 10 års dito som historiskt sett har varit mest träffsäker. Lutningen mellan dessa båda är fortfarande relativt brant då 3 månaders ligger på ca 0,7% mot 10 års 2,60%.
Räntekurvans (2y vs 10y) snabba flackning beror den här gången på att marknaden förväntar sig en ganska aggressiv normalisering av styrräntan under det kommande året. Redan i detta nu pratas det om att det kan bli höjningar om 50 punkter vardera i samband med de två kommande mötena i maj och juni. Värt att påpeka är att 3-månaders ränta indikerar så här långt snarare 25-punkters dito.
Det som skapar huvudbry är centralbankens historik av att ”ta död” på alla konjunkturer förr eller senare. Självfallet finns det inte någon som helst garanti för att så blir fallet även denna gång men risken får väl ändå ses som överhängande. Detta eftersom man har hamnat rejält på efterkälken eller ”bakom kurvan” som det så ofta heter. Viljan att komma ikapp och stävja den eskalerande inflationen gör att felmarginalen mellan att få till en mjuk- och hårdlandning (att gå för snabbt och för långt med åtstramningar) sannolikt inte är särskilt stor. I synnerhet som man även tänker sig rulla tillbaka en del av de kvantitativa lättnaderna som har införts i spåren av covid. Mer detaljer kring det kan publiceras idag.
Hittills tycks marknaden - av kursutvecklingen för de viktiga indexen att döma - inte oroa sig överdrivet mycket över det som skett. Det kan förstås ha olika förklaringar. Antingen litar man på FED som ju onekligen själva är medvetna om allt som nämnts ovan. Eller så utgår man från historiska mönster. Dessa antyder att aktiemarknaden ofta har haft en tendens att utvecklas väl från tidpunkten för första räntehöjning som en konsekvens av att dessa allt som oftast har varit följden av urstark ekonomi.
Idag är läget ett annat. Åtstramningar beror på inflation vars omfattning de flesta av oss aldrig sett. Men med det sagt måste man ändå påpeka att ekonomin (den amerikanska) är fortsatt att betrakta som synnerligen stark. Om inte annat så visade fredagens arbetsmarknadsrapport det med eftertryck. Förvisso skapades det något färre jobb än väntat i mars men samtidigt reviderades tidigare månaders statistik uppåt. Arbetslösheten sjönk därtill till 3,6% vilket är i nivå med läget innan covid slog till. Här ligger Europa i lä.
Den strama amerikanska arbetsmarknaden gör att även löneinflationen börjar bli allt mer tydlig och uppgår till 5,6% på årsbasis. Huruvida det handlar om ökade lönekrav baserade på förväntningar om fortsatt hög inflation eller högre bud p.g.a. svårigheter att hitta rätt personal, kan jag själv inte avgöra. Jag skulle dock gissa att det handlar om en kombination av dessa båda faktorer. Det skall dock påpekas att just stigande löner ofta beskrivs som en s.k. ”god inflation” eftersom dessa stärker köpkraften och därigenom driver på konsumtionen. Det som inte riktigt stämmer in i nämnda teori idag är det faktum att löneinflationen understiger den faktiska inflationen vilket innebär att de allra flesta förlorar i köpkraft.
Huruvida man i detta nu ser glaset som halvfullt eller halvtomt beror nog på hur man är lagd som person och vad man själv tror om framtiden. Själv måste jag erkänna att jag har blivit något mer ängslig och avvaktande än vad jag var i början på detta år. Dock inte så mycket beroende på FEDs eventuella räntehöjningar eller för den delen risken för lägre amerikansk tillväxt framgent. Nä, det handlar snarare om känslan att vi ännu inte har sett alla effekter som det ovissa kriget i Ukraina (vars ände är svår att sikta) kommer att föra med sig. Både geopolitiskt och ekonomiskt och då i synnerhet i Europa som ju är de svenska bolagens främsta exportmarknad.
Å andra sidan har jag under mina år på marknaden aldrig varit med om ett krig i Europa och kan möjligtvis ha blivit ”färgad” av dess påverkan jämfört med fjärran konflikter som det ju har funnits gott om de senaste decennierna utan att någon ha satt långvariga spår i marknaden. Det ”känns” nog alltid värre när det är på ens egna bakgård vilket i sig möjligtvis också förklarar varför den amerikanska börsen beter sig som den gör. Det är ju trots allt ingen hemlighet att man som rationell placerare gör bäst att lämna känslorna ”utanför” en investeringsprocess. Det är dock ofta lättare sagt än gjort och jag tror därför att det är fler än jag som misstror senaste veckornas marknadsstyrka.
Kanske kan den annalkande rapportperioden skingra oron?
