Full fart mot lågkonjunktur

Igår överraskade Riksbanken med kvadrupel höjning (4 x 0,25%) och snart är det dags för FED att avisera sitt beslut (sker efter pressläggning av dagens tidning). De flesta är överens om att det torde bli en lika hög höjning som de två senaste gångerna, dvs upp 0,75%.

Att vi ser den här typen av kraftiga räntejusteringar (Riksbankens var den högsta sedan 90-talskrisen) är ju förstås inget annat än ett underbetyg åt dessa institutioner. De har helt enkelt ”sovit vid ratten” och hamnat så långt ”efter kurvan” att de nu något yrvaket tvingas parera för att komma på rätt köl. Det är förstås lätt att från sidlinjen ifrågasätta strategin i efterhand men nog har det funnits många röster som har ifrågasatt vad exempelvis Riksbanken egentligen har hållit på med.

Stefan Ingves & Co har exempelvis haft minusränta när högkonjunkturen var som allra mest påtaglig. Vad det skulle tjäna för syfte är det fortfarande många som inte riktigt förstått. Man har därtill köpt illikvida bostadsobligationer i ett läge då många ifrågasatte värderingar på bostadsmarknaden och nu senast har man ju fortsatt sälja kronor när den svenska valutan redan blivit rekordsvag. Det senast nämnda bidrar ju förstås till att importera utländsk inflation vilket får som följd att man kan tvingas höja räntan mer än vad som egentligen hade behövts.

Tittar vi på den senaste inflationsstatistikens beståndsdelar var den främsta bidragande faktorn senast höjda kostnader för boende. Dels eftersom boräntor ökar dels eftersom energipriser gör det, vilket påverkar hushållen. Den första komponenten påverkas mer eller mindre direkt av Riksbankens agerande, den andra kan centralbanken inte göra så mycket åt. För hur mycket man än höjer räntan I Sverige lär det inte påverka priset på gas eller el i exempelvis Europa annat än möjligtvis i ett depressionsläge då folk inte längre har råd utan väljer att släcka ned allt för gott. Dit lär vi nog inte komma. Åtminstone kan vi väl hoppas att så inte blir fallet.

Att Riksbanken överraskade marknaden med sin kraftiga höjning var kanske ändå inte helt oväntat. Dels har man en historik av beslut som går på tvärs mot förväntningar som en konsekvens av oförmåga att kommunicera med marknaden, dels har man inte haft något möte i augusti och har också färre möten fram till slutet av detta år (ett enda kvar) än vad exempelvis både ECB och FED har. Det skall därför inte uteslutas att man även i november drämmer till med ännu en monsterhöjning (0,75–1,00%) beroende på hur de andra agerar samt hur inflationen utvecklas (innan nästa möte får man se inflationsdata för både september och oktober).

Att centralbanker hellre skapar en recession än ser hög inflation är otvetydigt idag. Huruvida detta är rätt eller fel finns det många kloka personer som har synpunkter på. Som lekman är det förstås svårt att ge sig in i denna polemik. Därför skall jag inte ens försöka. Men med det sagt kan jag som utomstående betraktare ändå tycka att det just är centralbankerna som med sitt agerande skapar både det ena och det andra. Att åtstramningarna nu lär gå för långt är nog lika givet som att minusräntor (!) och en flodvåg av stimulanser i spåren av pandemin skulle få inflationsspöket att vakna ur sin törnrosasömn. För faktum är att man så sent som för 12 månader sedan fortsatte med stimulanserna och såg den då begynnande inflationen som temporär och övergående. Trots synliga hinder på vägen lättade man alltså inte gaspådraget utan fortsatte med ”plattan i mattan”. Nu är vi där vi är och det är förstås någon annans fel (Putin).

Kommer då även FED skapa historia och höja med 100 räntepunkter ikväll? Omöjligt är det förstås inte men jag tror faktiskt inte det (vad det nu är värt). FED har helt enkelt inte samma historik som Riksbanken att komma med oväntade besked. Tvärtom, ser man ofta till att kommunicera på ett sådant sätt så att marknaden är redo för vad som komma skall. Jag tror därför att vi ikväll får ännu en höjning om 0,75% där marknadsfokus kommer att riktas mot de budskap som FED väljer att presentera för att guida marknaden.

Att centralbanken lär fortsätta med retoriken att man kommer göra allt som krävs för att stävja inflationen är givet. Den amerikanska ekonomin är betydligt mer robust än exempelvis svensk eller europeisk dito. Hushållen är heller inte lika kraftigt belånade som de är här hemma (de flesta till rörliga räntor dessutom). Detaljhandeln som har börjat svikta i Europa fortsätter också att utvecklas väl i USA. FED har med andra ord råd med fortsatt hökaktig retorik.  

Brasklappen som mycket väl skulle kunna få marknaden att reagera positivt (det har den gjort vid så gott som samtliga tillfällen i år då FED har höjt räntan) vore om Jerome Powell förmedlade ett budskap om att man tror sig ha höjt räntan till någon form av normalnivå varvid framtida räntehöjningar (om än fortsatt databeroende) inte behövde vara av samma magnitud som de senaste har varit. Detta under förutsättning att inflationen fortsätter sjunka vilket de flesta bedömare räknar med att den gör. För viktigt är att påpeka att inflationen inte mäter huruvida priserna stiger (det lär de nog fortsätta göra) utan bygger på förändringstakten gentemot tidigare utfall. De senaste månadernas inflationssiffror i USA har varit: 9,1%, 8,5% samt nu senast 8,3% (årstakt).

Skall marknaden kunna skymta morgonljuset krävs det nog att man kan skymta slutet på ränteuppgångsperioden. En nedtrappning i höjningstakten kan mycket väl tolkas som ett första tecken på det.