Greed is good?!
I förra veckans krönika vurmade undertecknad för tillväxtmarknader vars tid jag tyckte var kommen.
Huruvida jag får rätt eller fel får väl framtiden förstås utvisa men nog fick jag en del vatten på min kvarn när jag lyssnade på ABB:s nya vd Morten Wierød som för ovanlighetens skull (för att vara börs vd) var oerhört frikostig vad gäller generell informationsgivning kring marknadsutvecklingen just nu.
Även om USA är och förblir bolagets största marknad under en överskådlig framtid då tillväxten förväntas fortsätta drivas av stort investeringsbehov i elnät och infrastruktur samt datacenter, har norrmannen även nämnt att tillväxtmarknader som Kina och numera även Indien börjar göra avtryck i verkstadsjättens räkenskaper. Det faktum att elektrifieringen i Kina går betydligt snabbare än på många övriga håll i världen just nu (!) gör att den kinesiska marknaden befäster sin andraplats. Numera tycks dock även Indien gå från klarhet till klarhet. Enligt Morten Wierød är det enbart tidsfråga innan den marknaden blir bolagets tredje största.
Kraftig utbyggnad av infrastruktur är förstås ett tecken på tilltagande välstånd. För några år sedan hade få asiatiska länder möjlighet att investera de summor som krävdes. Nu börjar läget bli ett annat i takt med att ekonomierna och medelklassen växer snabbt. Och här är Kina och Indien långt ifrån ensamma. Ett annat land som han omnämnde, och som vi på sikt sannolikt kommer att få höra allt mer om, var exempelvis Indonesien som till skillnad från många andra länder upplever positiv befolkningstillväxt just nu.
Intresset för EM-storyn (tillväxtmarknader) eldades onekligen ytterligare på något i veckan då den kinesiska centralbanken lanserade två finansieringsprogram på drygt 110 mdr dollar. Syftet för dessa program är bland andra att finansiella aktörer som fonder och försäkringsbolag ska kunna få medel till att köpa ”billiga” kinesiska aktier. Ett udda drag kan tyckas men som allt annat lika borde vara positivt för den kinesiska marknaden och som jag nämnde förra veckan svarar landets storbolag för närmare 20–25% av indexfonder som följer tillväxtmarknadernas utveckling.
ABB som ju är ett exempel på bolag vars aktie kan erbjuda exponering mot tillväxtmarknaderna ljusa framtid, var annars ett av de första bolagen att rapportera under nuvarande rapportperiod som åtminstone på förhand framstod som mer eller mindre avgörande för avslutningen av detta börsår. Ett börsår som så här långt väl ändå får anses ha varit klart hyfsat. Säga vad man vill om rapportutfallen hittills men nog känns det som att även dessa ha varit hyfsade. En och annan plump har det förvisso blivit men på det stora hela är det gedigna siffror som publiceras där utropstecknet för en gångs skull var det som telekomjätten Ericsson hade att förmedla (mer om just den rapporten skrev vi i en av veckans lunchanalyser, ett inslag som också finns i dagens tidning).
Så här långt ser det onekligen ut som om de större bolagen har klarat utmaningarna bättre än mindre dito. Frågan är om denna utveckling till viss del kan avspegla den problematik som inte på något sätt är ny men som tycks ha fått nytt liv nyligen. Här åsyftar jag förstås på de uppgifter som publicerades av Dagens Industri gällande riktiga skurkfasoner som på finanssvenska kallas för ”kassaflödesoptimering” och som går ut på att skjuta på betalningen så att den hamnar på andra sidan kvartalsskifte etc.
Jag nämnde ovan att problematiken inte är ny för faktum är att även förr i tiden har de mindre bolagens företrädare från tid till annan beklagat sig över storbolagens agerande. Ett tillvägagångssätt som i mångt och mycket innebär att underleverantörerna får agera kostnadsfria banker åt storbolagen och helt enkelt gilla läget (protesterar man allt för högljutt finns det alltid risk att man ersätts med en konkurrent). Det var förstås illa även då men tycks nu ha nått smått absurda gränser.
Förr i tiden minns jag att det kunde handla om fördröjningar på uppåt 45 och ibland till och med 60 dagar trots att 30 var det överenskomna. Idag uppges fördröjningar kunna ligga på närmast chockerande 90 dagar. Ett helt kvartal med andra ord. Om liknande irriterade förr då det kanske kunde fördröja småbolagens investeringar, är det än mer uppseendeväckande idag. Räntan är som bekant inte längre noll varvid pengar på kontot åter har ett värde. I småbolagens fall handlar det kanske inte om så pass stora belopp att det gör direkt skillnad men desto större bir summorna för storbolagen som satt sena betalningar i system. Många bäckar små vilket det ju handlar om för bolag med ett flertal underleverantörer, blir förstås snabbt en stor å. Greed is good?!
