Historisk dag i historiska tider
Kriget i Ukraina har snart pågått i tre veckor. Tragiskt på alla sätt och vis och som om inte det var illa nog så är det dessvärre även svårt att skönja några tydliga tecken på att konfliktens slut är inom räckhåll.
Förvisso fortsätter diplomatiska försök att lösa krisen men så här långt har de varit tämligen fruktlösa och åtminstone undertecknad har känslan att detta beror på att den part som Ryssland/Putin egentligen vill förhandla med är Nato/USA snarare än Ukraina själva. Men eftersom jag är lika lite geopolitisk expert som epidemiolog, väljer jag att sätta punkt för mina funderingar här.
Istället tänkte jag tillägna veckans krönika en annan historisk händelse. Det handlar naturligtvis om kvällens FED-möte som av allt att döma kommer att bjuda på den första räntehöjningen sedan slutet på 2018 då man senast gjorde ett hyfsat allvarligt försök att normalisera ränteläget efter finanskrisen.
Det mesta tyder på att kvällens räntehöjning blir den första i en serie höjningar. Hur många det kan tänkas bli i år är det många experter som spekulerar kring med mer eller mindre välunderbyggda resonemang (konsensus tycks vara en räntehöjning per möte). Själv tror jag att enda rimliga svaret är att ingen riktigt vet. Detta då utvecklingen på de finansiella marknaderna dels är oerhört dynamisk, dels närmast oförutsägbar just nu där många olika krafter tycks samverka.
I första hand är det naturligtvis inflationen. Förra veckan uppgavs den ligga på 7,9% i USA och givet det faktum att även arbetsmarknadsstatistiken var ovanligt stark veckan innan, torde det definitivt finnas utrymme för ett rejält ställningstagande från FED:s håll att man tänker vidta åtgärder. Det jag åsyftar är förstås en räntehöjning på minst (!) 50 räntepunkter.
Så blir dock sannolikt inte fallet även om det utan tvekan hade varit motiverat. Stalltipset blir därför en försiktig höjning om 0,25% men där man samtidigt kommer att poängtera att man är redo att höja mer och i snabbare takt om behovet för den typen av åtgärder skulle föreligga (som om inflationen på nära 8% tillsammans med låg arbetslöshet på 3,8% inte vore tillräckliga skäl).
Från FED:s håll har man sannolikt hoppats att den höga inflationen skulle toppa under Q1 som en direkt följd av baseffekter (högre jämförelsetal medför automatiskt att ökningen blir lägre). Dessvärre kom ett europeiskt krig emellan som såg till att höja energipriserna högst påtagligt. Därmed finns det nog hög risk för att inflationstakten fortsätter uppåt. Redan nu spekuleras det om att inflationen kan nå så mycket som 8,2–8,4% i mars. Huruvida den sedan toppar där eller ej återstår förstås att se.
En anledning till att Jerome Powell och hans kollegor kan välja att smyghöja istället för att ta till med hårdhandskarna mot inflationen, är förstås den eskalerade konjunkturoron i spåren av kriget i Ukraina. Även om krisen här och nu inte påverkar USA i någon större omfattning är den globala ekonomin förstås så pass sammanflätad att det sannolikt enbart är frågan om snarare än när negativa effekter börjar spilla över på den just nu goda amerikanska konjunkturen.
Nya covidutbrott och nya omfattande lockdowns i Asien bidrar säkert även de på marginalen för beslutet liksom även det faktum att kriget redan höjt värdet på den amerikanska valutan. En kraftig höjning vid sidan om hökaktiga uttalanden i detta läge skulle kunna tänkas leda till än starkare marknadsreaktioner vilket man sannolikt inte eftersträvar i just detta ovissa skede. Att jag skriver ”ovissa” beror på att beslutet att frysa den ryska centralbankens internationella tillgångar verkligen saknar motstycke. En historisk händelse som på lite sikt kan komma att betraktas som tidpunkten då USA-dollarn förlorade sitt status av att vara världens reservvaluta (!).
Den här typen av förändringar som jag omnämner ovan är dock snarare att betrakta som en process än en händelse som genomförs på några dagar, veckor eller månader ens. Därmed lär det också finnas skäl att ägna en helt egen krönika åt ämnet framöver. Idag får vi nöja oss med att konstatera att FEDs policybeslut att sätta igång en ny räntehöjningscykel är lika historisk som de tiderna vi lever i. Den här gången sker det nämligen i ett läge där man redan kan skönja tecken på annalkande konjunkturnedgång.
