Hjälper eller stjälper?
I veckan blev det känt att Riksbankens ekonomipris i Alfred Nobels minne i år går till bl.a. Ben Bernanke som i aktiekretsar är mer känd som ”Helikopter Ben” för sin något ovanliga fallenhet till att ”stimulera” marknaden.
För dig som eventuellt inte minns så var han centralbankschef för FED under finanskrisen 2008–2009 som ju kulminerade med kollapsen av investmentbanken Lehman Brothers. Paradoxalt nog tycks priset bygga på hans (och hans kollegors) forskning om vikten av att inte låta finansiella institutioner (läs: banker) gå omkull.
Ben Bernanke, som för övrigt föregick Janet Yellen (nuvarande finansminister i USA) som ordförande för FED, är också personen som har fört in kvantitativa lättnader (QE) till alla aktieintresserades vokabulär. Detta blev nämligen centralbankernas svar på finanskrisen. Ett program som sedan applicerades flitigt även i spåren av coronapandemin och som därmed högst troligt har bidragit i väsentlig grad till den inflationsproblematik vi ser idag. Med det i åtanke antar åtminstone jag att Ben Bernankes plats i historieböckerna kan vara beroende av hur det pågående inflationsdebaclet spelar ut. Men nog om det.
Att jag nämner honom idag, beror helt sonika på det faktum att jag noterar att det numera höjs röster som inte bara ifrågasätter centralbankernas agerande i spåren finans- och covidkrisen utan även ifrågasätter huruvida dessa myndigheter gagnar utvecklingen. Det senare kan man förstås tycka vad man vill om men att kritiken växer är i grund och botten ganska naturligt och rent av sunt. Det faktum att centralbankernas primära mål är att värna om prisstabiliteten känns givet den utveckling vi ser idag som ett gigantiskt misslyckande. Ändå är det dessa som i mångt och mycket styr marknaderna idag.
Själv skulle jag förstås inte gå så långt som att påstå att centralbankerna inte behövs. Det där är nog att sträcka sig väl långt. Men det skadar nog inte om deras agerande utreds och utvärderas noggrant givet hur stor påverkan det får på den globala ekonomin. I synnerhet FED vars beslut förvisso utgår ifrån den amerikanska marknaden men också påverkar samtliga världens regioner. Om inte annat så syns detta tydligt idag. För trots att inflationen i USA och Europa (därmed även Sverige) är av helt olika karaktär blir kuren densamma, dvs kraftigt höjda räntor.
Det som kan vara rätt i USA:s fall där såväl ekonomin som konsumtionen är fortsatt stark ter sig problematiskt på våra breddgrader där utvecklingen påverkas av kriget i Ukraina. Senaste data över den svenska detaljhandelns utveckling antydde historisk svaghet. Att i det läget leka ”följa John” och försöka hålla jämna steg med FED blir förstås oerhört smärtsamt och även problematiskt. En del bedömare såsom Pensers Jonas Thulin kallar det till och med för ”ett elakt sociologiskt experiment”. Räntehöjningar i all ära (räntan har varit för låg länge) men någon effekt på stigande energipriser i spåren av det pågående kriget (som en konsekvens av stopp för rysk gas och olja) lär de nog inte få.
Att kritisera är förstås det enklaste som finns. I synnerhet i ett läge där man inte behöver komma med lösningar. Att sia om framtiden är erkänt svårt och uppenbarligen sitter inte heller centralbankerna med facit i hand. Dess nuvarande agerande är väl informellt att betrakta som ett erkännande av att man hade helt fel så sent som för 9–12 månader sedan och nu anser sig vara tvungna att korrigera de policymisstag som begicks då.
Att räntorna höjs nu är förståeligt. Den amerikanska arbetsmarknaden är oerhört tight och företagen har länge haft oerhört svårt att hitta arbetskraft. Det i sig riskerar att skapa en oönskad lönespiral som enligt den senaste arbetsmarknadsrapporten uppgår till ca 5% på årsbasis.
Problemet i USA är således inte räntehöjningarna i sig. Det är istället att åtstramningen inleddes alldeles för sent vilket gör att höjningarna är rekordstora på kort tid. Det hör nämligen inte till vanligheterna att man höjer räntan med 4% inom loppet av nio (9) månader vilket ju blir fallet om man höjer med 0,75% i början på november. En höjningstakt av den här magnituden påverkar inte enbart räntenivåerna i sig utan skapar även ett sug efter dollarn som i sin tur påverkar flertalet andra länder/regioner. Ingen lär säkert ha missat att dollarn idag är rekordstark mot de allra flesta valutor (inte bara den svenska kronan). De dramatiska förändringarna på ganska kort tid skapar så pass stora obalanser att företrädare för både UN och IMF har nämnt att FED borde beakta hur omvärlden påverkas vid utformning av sin räntepolicy.
Huruvida FED väljer att hörsamma de synnerligen ovanliga utspelen vet förstås varken jag eller någon annan idag. Stalltipset nu är att räntan höjs en sista gång med 0,75% i början på november för att därefter höjas med ytterligare 0,5% även om det slutgiltiga utfallet lär bero på både inkommande jobb- och inflationsdata. Som läget är nu börjar dock allt fler inflytelserika bedömare anse att inflationsbekämpningen kommer kasta in USA (och därmed även omvärlden) i en onödigt djup lågkonjunktur. Risken växer med andra ord att FED är i färd med att begå nästa policymisstag genom att höja för mycket och för snabbt. Det i sig lär förstås ytterligare elda på diskussionen kring centralbankernas roll för att upprätthålla finansiell stabilitet. En diskussion som lär vara befogad givet de senaste årens utveckling.
