Höstturbulensen kom tidigt i år

Att börsen från tid till annan uppvisar volatilt beteende är de flesta av oss vana vid. Med det sagt får ändå de senaste veckornas börshändelser betraktas som utomordentliga. Det kanske allra mest (o)lustiga är det faktum att ingen med säkerhet vet vad exakt som orsakade börskraschen i främst Japan.

Just det faktum att Nikkei stod i centrum gör att de flesta pekar ut den så kallade ”carry trade”-strategin som den huvudsakliga orsaken. Själv är jag inte lika övertygad då det trots allt inte var helt oväntat att Bank Of Japan kunde höja räntan samt att även FED stod i begrepp att (förr eller senare) sänka den. Marknaden är som vi alla vet framåtblickande och inget av ovanstående torde ha kommit som en överraskning. Ändå blev det som det blev vilket får åtminstone mig att tro att nedgången antingen berodde på något annat eller var en kombination av olika faktorer som i brist på likviditet (semestertider) utmynnade i någon form av ”perfekt storm” med just Japan som dess epicentrum.

Oavsett vad som nu var hönan eller ägget blev veckans inflationsdata hastigt och lustigt än mer intressant än vad den i vanliga fall hade varit. Förra veckans börsturbulens samt inte minst den höjda arbetslöshetsnivån i USA fick nämligen till följd att flertalet bedömare drog slutsatsen att FED redan nu befinner sig på efterkälken (”behind the curve” som uttrycket är på engelska) och att man därför sannolikt blir tvungna att komma med en dubbelsänkning i samband med nästa möte i mitten på september. En del ansåg rent av att centralbanken borde kalla till extra insatt möte (”emergency meeting”) för att justera räntan så fort som möjligt.

Det är just den typen av utspel som jag ser som karakteristiska för manodepressivitet. Värt att påpeka är nämligen det faktum att inflationen är fortsatt förhöjd samtidigt som arbetslösheten om 4,3% är lägre än det historiska snittet. Åtminstone tidigare brukade man se 4-procentsnivåjn som ett läge då full sysselsättning råder. Sedan dess har den amerikanska arbetsmarknaden vuxit i omfång som en följd av en tämligen kraftig migration.

Anledningen till att marknaden plötsligt fick kalla fötter stavas ”Sahms regel” (se faktaruta). Ett begrepp som jag antar att de allra flesta aldrig hade hört talas om förrän nyligen men som numera är vida känt. Anledningen är förstås att motsvarande ökningstakt av arbetslösheten som i år har åtminstone tidigare inneburit att den amerikanska ekonomin var på väg in i en recession. Och eftersom ordet recession och börsrekord rimmar illa, blev det förstås stora rubriker och en del kanske inte helt genomtänkta uttalanden.

Julis KPI siffra i USA blev 2,9% vilket var i linje med förväntningarna som antydde att den skulle landa kring 2,9–3,0% (beroende på vem som var tillfrågad). Rensad för volatila livsmedel- och energipriser uppgick den till 3,2% vilket i sig inte torde motivera någon räntesänkning om man skall vara helt krass. Det är nämligen en bra bit över policyn om 2%. Marknaden räknar trots det att FED bjuder på sin första räntesänkning redan i september. Frågan man ställer sig nu är snarare hur stor den blir.

Skulle räntan sänkas i september får jag sannolikt ställa mig i prognosmakarnas skamvrå (tur för min del att det handlar om en välbesökt sådan). Jag har som bekant framfört åsikten att räntesänkarfönstret borde stängas igen i slutet juli av det enkla skälet att jag betraktade mitten på september som lite väl nära inpå valdagen. En sänkning i mitten på september skulle kunna uppfattas som ett politiskt utspel från FED som alltid försökt framhäva sitt politiska oberoende.

Politisk korrekthet till trots tyder det mesta nu på att FED ändå väljer att sänka. Någon 50-punkters sänkning (eller extrainsatt räntemöte) tror jag dock inte på för vad det nu är värt. Dels av ovan nämnda anledning, dels eftersom det sannolikt skulle sända en signal om att man ser något som ännu inte riktigt syns i siffrorna. Per idag finns det helt enkelt ingen anledning till panik om inget oförutsett inträffar vilket det ju i och för sig har benägenhet att göra då och då. En brasklapp skulle kunna vara den årliga revideringen av arbetslösheten som görs varje år i augusti och som en del bedömare spekulerar kan medföra avsevärd justering av redovisade sysselsättningsdata. I dagsläget handlar det dock mer om spekulationer än fakta.  

Den som hoppas på resoluta sänkningar från FED bör nog generellt sett tänka sig för vad man önskar. Kraftiga räntesänkningscykler sker i regel när ekonomin försvagas markant och sådant går normalt sett hand i hand med fallande vinster som ju till mångt och mycket är det som styr börsernas utveckling över tid. Stillastående eller till och med stigande räntor parade med god konjunktur är således att föredra före fallande räntor och lågkonjunktur.

Ovan gäller förstås för USA eftersom den börsen är drivande för börsutvecklingen globalt som en följd av att USA står för merparten av världens samlade marknadsvärde. Vad som händer med såväl konjunktur som ränta hemma i Sverige är i grund och botten inte lika intressant ur börssynvinkel. I Sverige har vi haft en lågkonjunktur och (förhållandevis) höga räntor ett bra tag och detta till trots har Stockholmsbörsen sökt sig upp mot nästintill rekordnivåer eftersom det i huvudsak är storbolagen med världen som spelplan som är drivande på indexnivå.

En ny svensk räntesänkning nästa vecka lär därför inte förändra läget i någon större omfattning. Förhoppningsvis kan den dock hjälpa till att få fart på de ekonomiska hjulen. Ackompanjeras räntelättnader dessutom med en offensiv budget från regeringshåll (med satsningar på bl.a. infrastruktur) kan det mycket väl bli bättre fart på den svenska ekonomin. Det lär möjligtvis inte påverka OMXS30-index men borde ha betydelse för den mer lokalanknutna småbolagssektorn. Låt oss i alla fall hoppas att så blir fallet.