Hot stuff

Så gott som alltid är vikten av en sådan händelse rejält överdriven kan jag själv tycka. Det är nämligen sällan som en enda makroekonomisk siffra påverkar händelseutvecklingen mer än någon eller några enstaka dagar. Det händer förstås men det är inte särdeles ofta.

Den här gången handlade uppståndelsen om den månatligen återkommande inflationssiffran från USA. Att så stort fokus riktas mot just den beror naturligtvis på det enkla faktum att de flesta har ställt in sig på att centralbankerna (och i synnerhet FED) ska inleda en räntesänkningscykel efter att ha hissat räntenivåerna med 4–5 procentenheter på rekordsnabb tid. Innan tisdagens siffra räknade marknaden med att FED skulle sänka sex gånger (eller färre om man vid något tillfälle valde en större sänkning än 25 räntepunkter).

Undertecknad har redan tidigare inom ramen för krönikespalterna nämnt att sex sänkningar redan i år kändes minst sagt aggressivt. Och då inte enbart utifrån retoriken ”higher for longer” utan snarare ett par andra faktorer. Huvudanledningen bakom min tes har länge varit misstanken att det i närtid inte är aktuellt med återgång till samma låga inflationsnivåer som pre covid. För det första har den geopolitiska oron ökat och vi vet ju alla att det inte finns något som är lika inflationsdrivande såsom just krig. För det andra tycks globaliseringsrörelsen ha mer eller mindre tvärbromsat och detta var den ju en av de drivande faktorerna bakom minskad inflation. Ässet i rockärmen är förstås AI. Bred användning skulle kunna tänkas leda till ökad produktivitet, svalare arbetsmarknad och följaktligen även lägre inflation. Men det är nog lite väl tidigt att skissa på den typen av trender redan nu.

Att inflationen som sådan är på väg ned är däremot de flesta (även jag) sannolikt rörande överens om. Kruxet är förstås att bedöma hur pass långt ned och därom tvistar också de allra mest lärda makroekonomerna i världen. Själv tillhör jag förstås inte nämnda skara och därför låter jag också bli att gissa exakta nivåer. Det jag däremot kan konstatera är att den samlade expertisen i det korta perspektivet hade fel. Eller ser ut att ha haft det borde jag kanske skriva, eftersom vi sannolikt får reda på det verkliga inflationsutfallet för januari först om ett par månader då veckans publicerade siffra har genomgått erforderliga revideringar. I det läget har de flesta av oss redan glömt utfallet som kablades ut i tisdags. Här och nu var förstås avvikelsen från allehanda excelmodeller ”hot stuff”. Visst kan den tyckas ha varit marginell men i ett läge där allt fokus hamnar på en enstaka siffra blir förstås även en avvikelse om 0,1–0,2% skäl nog för brasklappande rubriker.

Som de flesta troligtvis vet i det här skedet steg de amerikanska konsumentpriserna (CPI) i USA med 0,3% i januari, jämfört med månaden före. Det är en ganska naturlig takt då ökningar motsvarande 0,2–0,3% hör till vanligheterna. Kruxet var att jämfört med motsvarande föregående år steg CPI med 3,1%. Det var förvisso en minskad takt i jämförelse med mätningen i december (3,4%) men ändå högre än förväntade 2,9 eller 3,0% (beroende på vem som var tillfrågad). Core CPI (det som på svenska heter kärn-KPI och är ett inflationsmått som exkluderar prisförändringar inom livsmedel och energi) ökade med 3,9% i årstakt och det är sannolikt just här som vi hittar orsaken för den stora besvikelsen eftersom det var exakt samma inflationstakt som månaden innan. Ingen nedgång här med andra ord. Aj.  

Fanns det någon som hoppades på att FED sänker räntan redan i mars så får denne tänka om. Statistikutfallet ovan tillsammans med den för två veckor sedan redovisade oväntat starka arbetsmarknadsdito säkerställer nog att det inte blir någon räntesänkning förrän tidigast i maj (eller kanske i juni). Vad exakt som beslutas där och då är dock stört omöjligt att uttala sig om idag och således knappast något som man behöver spekulera kring här och nu. Detta eftersom FED fram till dess får ta del av inte mindre än tre olika men lika ”ödesdigra” förstås, inflationsrapporter (för månaderna februari-april) och lika många arbetsmarknadsdito. Räkna därför med att bilden klarnar betydligt till dess.

När dammet efter veckans statistik tycks ha lagt sig lutar konsensus nu åt att det snarare blir fyra sänkningar än sex i år. Huruvida den prognosen visar sig bli bättre än föregångaren återstår förstås att se. Själv skulle jag nog inte räkna med fler än två eller möjligtvis tre (mer osäkert). Anledningen till det är den fortsatt starka utvecklingen för den underliggande ekonomin samt årets presidentval. Ju närmare valet desto mindre torde viljan att påverka det vara hos en oberoende centralbank. Förvisso tyder det mesta på att Jerome Powell ej kommer få fortsatt förtroende som FED-chef om exempelvis Donald Trump återtar presidentämbetet (och i och med det skulle han möjligtvis vilja påverka i motsatt riktning) men den typen av konspirationsteorier framstår ändå som långskott.

Som jag ser det, vad det nu är värt, är den enda möjligheten för flertalet räntesänkningar i år en rejält försvagad ekonomi (aka recession). En sådan väntades av många bedömare redan ifjol men har så här långt inte materialiserats. Skall man vara helt ärlig så är det inte särskilt mycket som tyder på att den är på ingång heller. Konsensus är numera inställd på en s.k. mjuklandning där en del till och med talar om ingen landning alls. I ett sådant ekonomiskt klimat är det onekligen svårt att förvänta sig breda räntesänkningar, i synnerhet i ett läge då inflationsnivån förblir förhöjd av skäl jag nämnt tidigare. Nog för att räntan kan sänkas något om inflationen söker sig ned mot 2,5% men skall FED sänka vid fyra tillfällen krävs det nog att inflationen når centralbankirernas lite artificiella mål om 2%. I annat fall lär ju förtroendet för inflationsmålet som sådant rubbas.