I blickfånget: Kina, FED-pivot och räntesänkningar

Nog har det runnit en del vatten under broarna sedan dess. När du läser dessa rader är dessutom årets näst sista börsmånad till ända. Och precis som så många gånger förr har november visat sig bli en stark sådan. Stockholmsbörsens breda OMXSPI-index steg nämligen med hela 7% trots en ovanligt svag avslutning. Det är förhållandevis goda nyheter allt annat lika. För tittar man historiskt har majoriteten av årgångar där november var en bra börsmånad (16 av sammanlagt 19 sedan 1995) fått en positiv uppföljning i december.

Den goda utvecklingen i november till trots tycks trenden alltjämt vara fallande. I alla fall om man skall utgå från min egensnickrade tekniska trendmodell som jag kontinuerligt publicerar inom ramen för egna spalter. Som framgår av grafen på sidan understiger månadens stängning såväl 12- som 24 månaders glidande medelvärde. Som om inte det vore nog befinner sig det snabbare av dem under sin långsammare motsvarighet. Kan december ändra på det?

Det återstår förstås att se. Det som med stor sannolikhet blir avgörande för huruvida börsåret avslutas starkt eller ej är främst tre faktorer. För det första handlar det om Kina där invånarna nu tycks ha tröttnat på nolltoleransen mot covid. Inte undra på det när allt fler sannolikt börjar inse att de är tämligen ensamma om att leva med dessa extrema restriktioner numera. För den som följer exempelvis fotbolls VM (i den mån det sänds i Kina) måste bilden av tiotusentals masklösa fans på läktarna utgöra närmast verklighetsfrämmande syn.

Det kan förvisso tyckas absurt men jag kan till viss del förstå regimens problematik med att frångå tidigare policy. Det är nämligen väldigt svårt för auktoritära ledare att erkänna för andra att man har misslyckats eller haft fel. Och det har man onekligen gjort. I det första fallet är det tydligt att Kina inte har lyckats ta fram lika potenta vaccin som omvärlden har gjort. En prestigeförlust som givetvis medför att dess invånare är sämre rustade för att möta pandemin då man konsekvent vägrat att köpa in mer framgångsrika preparat. När det gäller det senare (att man har haft fel) är problemet minst lika tydligt. Samhällsnedstängningar är må hända någorlunda effektiva i kampen mot smittsamma virus men framstår inte som hållbara i ett långsiktigt perspektiv. Det har man lärt sig i västerländska ekonomier och dragit rätt slutsatser.

Kina är inte där än men det vore märkligt om man inte till slut valde att följa övriga länder. Viruset är må hända mer smittsamt än förr men idag är det inte längre lika dödligt som det var under allra första början. Inte ens för dem som inte är vaccinerade. Det stora antalet smittade utan symptom i Kina är bästa beviset på det. Myndigheterna vet det förstås men det gäller att backa ur med hedern i behåll. Det är troligtvis en sådan lösning som man i detta nu försöker att ta fram. Att erkänna att man har haft fel är inget alternativ. Det skulle ju skada befolkningens förtroende och leda till onödiga ifrågasättanden nästa gång man från statligt håll vill införa något slags påbud.

Utöver kinesisk re-opening som med lite tur skulle kunna bli av efter det kinesiska nyåret (men offentliggöras i tidigare skede), blir förstås även amerikansk statistik direkt vägledande. På fredag är det dags för jobbsiffror och därefter kommer allt fokus riktas mot inflationsdatan. Båda två torde nog visa på sjunkande tal. Svalare arbetsmarknad och lägre inflationstakt torde i sin tur vara tillräckligt för att FED inte skall känna sig nödgade att höja med mer än 50 punkter när de aviserar sin ränta i mitten på månaden. Det skulle innebära en välkommen signal på att takten i höjningscykeln börjar avta. Det lär inte betyda att decemberhöjning blir den allra sista men chanserna i det läget är goda att man under kommande år inte behöver höja med mer än mer naturliga 25 punkter åt gången.

Den som väntar på framtida räntesänkningar skall nog utrusta sig med god portion tålamod. Att inflationstakten sjunker i närtid är nämligen en naturlig konsekvens av stigande baseffekter. Frågan är förstås hur lågt inflationen kan sjunka? Att den skulle nå centralbankernas 2% i relativt nära framtid (2023) känns faktiskt mindre sannolikt. I alla fall om man skall utgå från historiska mönster. De gånger som inflationen tog sig över 5% har det alltid tagit längre tid innan man har lyckats tämja den. Kanske är det annorlunda denna gång? Omöjligt är det förstås inte men tills motsatsen är bevisad gör man sannolikt bäst att vara skeptisk.

Covidnedstängningarna i Kina gör som bekant att allt fler företag börjar flytta produktionen därifrån vilket är inflationshöjande då produktionen blir dyrare. Jag har svårt att se denna trend upphöra i närtid. Och när väl Kina beslutar sig att slopa sin nollcovidpolicy lär det i sig även leda till en ny inflationsimpuls likt fallet var i Europa och USA när merparten av restriktionerna hävdes för miljoner av människor. Det bör dock även stärka den globala ekonomin vilket gör att den av alla förväntade recessionssvackan inte alls blir lika djup som man befarar idag. I alla fall inledningsvis, så länge ”kosläppseffekten” är som allra mest påtaglig. Håller ekonomierna upp någorlunda väl lär det nog heller inte krävas några räntesänkningar.