Inflationsanden släppt ur flaskan

Så pass att OMXSPI-index har tappat ca 8%. En ovanligt starkt negativ start med andra ord, inte minst då 5-procentsspärren normalt sett tenderar att erbjuda visst stöd. I detta fall blev supportzonen högst temporär.

Den främsta anledningen till den svaga inledningen är den ihållande inflationen. Nyligen uppmättes den i USA till hela 7,0% vilket är den högsta nivån på 40 år och en bit högre än den för november redovisade 6,8%. Den uppåtgående tendensen visar med all önskvärd tydlighet att trenden fortfarande pekar upp. Är inflationsökningen temporär som centralbanken tidigare räknat med (en syn man därefter har frångått) så har den inte varje fall inte toppat ur ännu. Huruvida decembers notering blir den högsta inom ramen för den här fasen återstår fortfarande att se.

Från att tidigare inte ha varit särskilt oroliga för stigande inflation och istället fokusera på återhämtningen på arbetsmarknaden, har FED sakta men säkert bytt spår. Dels beroende på en påtaglig ekonomisk återhämtning och då inte minst tack vare ett oerhört starkt läge på arbetsmarknaden (arbetslösheten ligger åter under 4-procentsspärren), dels på det faktum att inflationen inte tycks vilja ge med sig. Och då denna effekt ofta är av psykologisk karaktär kan den snabbt bli ett problem. Därav som FED har aviserat att man kan komma att höja i ett tidigare skede än vad som tidigare angivits.

Vad ”tidigare” innebär återstår fortfarande att se. De flesta tror att det är detsamma som att en inledande räntehöjning kommer i mars (själv har jag som bekant räknat med en sådan i april) men på senare tid har det börjat dyka upp åsikter om att man mycket väl skulle kunna höja redan i samband med januaris möte (26/1) och kanske rent av med ”hela 50 räntepunkter” snarare än 25.  Omöjligt är det förstås inte men man bör komma ihåg att FED inte har för vana att överraska marknaden vilket ett sådant drag definitivt skulle vara prov på. Jerome Powell har vid flertal tillfällen påpekat att en räntehöjning skulle appliceras först efter avslutad taperingprocess.    

Att vi nu står inför en räntehöjningscykel är dock så gott som säkert. Hur långvarig och stark den blir är det sannolikt inte många som vet ännu men ska man tro marknadsförväntningarna så borde det vara en av de historiskt allra grundaste. Här är det dock viktigt att komma ihåg att utvecklingen är att betrakta som dynamisk och det som idag ses som ”högst troligt på ett års sikt” snabbt kan visa sig vara obsolet. Som ett exempel kan man ju peka på FED:s bedömningar från inledningen på förra året. Då räknade man med oförändrad ränta långt in på 2023. Den prognosen åldrades inte särskilt väl som bekant. Vill man vara sarkastisk kan man därför med fördel påstå att det enda som är säkert nu är att utvecklingen inte blir som prognoserna idag antyder.  

Såsom läget är nu tyder allt mer på att pandemin blev det som ”släppte inflationsanden ur flaskan”. Globala nedstängningar har orsakat allehanda störningar samtidigt som det också blottlagt svagheterna vad beträffar både globaliseringsandan och ”just in time” anpassade leveranskedjor. Här tror jag att många företag kommer att ompröva strategin och välja att flytta produktionen närmare slutmarknaderna. Får jag rätt i mina antaganden lär det ofrånkomligen leda till ökade kostnader. Att uppföra produktionsenheter kostar pengar och det gör även arbetskraften som krävs för att bemanna dessa. Som motvikt finns förstås minskade transportkostnader och ökad robotisering- och automationstrend. Ej obetydelsefulla faktorer förstås men jag tror inte att de lyckas kompensera fullt ut och i varje fall inte inledningsvis.

Ovanstående tillsammans med pågående klimatomställning utgör den främsta anledningen till att min personliga syn är att den låga inflationsnivån vi har haft under ett stort antal år sannolikt hör historien till. Det är inte på något sätt omöjligt att den återkommer när digitaliseringen och robotiseringen tar nästa kliv framåt och effektiviserar tillverkningsprocesserna ytterligare, men att så skulle bli fallet i närtid har åtminstone jag, lekman på området som jag är, svårt att se. Däremot tror jag att en hel del av rena utbudsstörningar kommer att upphöra under året vilket i sig gör att inflationstakten borde sjunka till mer hanterbara nivåer (ca 3%).

Hur centralbankerna navigerar i ett liknande scenario är förstås allt annat än givet. Konsensus idag bygger på 3–4 räntehöjningar i år och det i sig känns inte som ett direkt skrämmande scenario som riskerar att ”bräcka aktiemarknaden”. Även om det skulle bli ett par åtstramningar till under nästa år. Givet att varje åtgärd motsvarar 25 räntepunkter kommer inte styrräntan upp högre än upp till ca 1,5% och även om detta skulle innebära att 10-årsräntan tar sig upp i intervallet 2,0–2,5% är det svårt att se den typen av avkastning som ett alternativ till börsen i ett klimat där inflationen överstiger 2%.

Skall vi få en ihållande börsnedgång krävs det nog (utöver eventuella svarta svanar som per definition är omöjliga att förutspå) att FED blir betydligt mer aggressiva än vad man hittills guidat för. Dels i form av fler eller större räntehöjningar, dels i form av QT (motsatsen till QE). Om det förstnämnda inte känns särskilt troligt här och nu utgör det senare nämnda desto mer reell risk. Detta eftersom det skulle medföra att likviditeten i marknaden sjunker och vi vet ju alla att just likviditeten är det som vid sidan om vinsterna driver marknaden. Är det något man skall hålla koll på så är det just Jerome Powells kommentarer avseende FED:s uppsvällda balansräkning.