Inflationsspöket tillbaka?
Att ingenting varar för evigt är de flesta av oss väl medvetna om. Därför är det inte särskilt överraskande att uttrycket ”inflation” tycks ha gjort något av en come back på senare tid efter att ha varit glömd i många år.
Ett tag kunde man nästan tro att den var utrotad för gott. Men kanske ändå inte.
Den främsta anledningen till att det åter börjar spekuleras i inflationstermer är den sakta men säkert stigande räntan i främst USA. Nyligen har den populära 10-åringen nått nivåer (1,30%) som gällde före pandemin. Trenden är därtill tydligt uppåtriktad varvid mycket tyder på att långräntan kan fortsätta klättra och nå höjder där den bottnade vid ett par tillfällen tidigare (ca 1,40–1,50%).
Att långräntan stiger bör i grund och botten inte framstå som särskilt märkligt i sig. Tillväxtutsikterna ter sig onekligen allt bättre i takt som vaccineringen fortskrider. Sakta men säkert närmar vi oss därför tidpunkten då världens ekonomier åter öppnar upp vilket borde få de ekonomiska hjulen runt om i världen att börja snurra i allt snabbare tempo. Sett mot bakgrund av ovanstående vore det snarare märkligt om 10-åringen fortsatte att harva på pandemins krisnivåer.
Det gängse uppfattningen är att stigande räntor är negativa för börsen och vice versa. Det stämmer förstås men även här handlar det om en sanning med viss modifikation. Att stigande ränta ses som negativt (för de flesta utom bankaktier som mycket riktigt har börjat vakna till liv) beror i mångt och mycket på att den dels ger sig på TINA (läs: erbjuder ett alternativ till aktier) dels innebär att avkastningskravet påverkas vilket normalt sett pressar tillväxtbolagens värderingar (läs: multipelkontraktion).
Men för att ovanstående skall utgöra ett hot så räcker det nog inte med att räntan är 1,5 eller ens 2%. För att vara ett attraktivt alternativ måste den helt enkelt vara klart högre än så och dit är det lång väg. Värt att komma ihåg är det faktum att börserna även innan pandemin noterades vid ATH och då var räntenivån ungefär som det är nu. Det som har tillkommit sedan dess är de enorma stimulansåtgärderna som av allt att döma ännu inte är slut. Därav möjligtvis inflationstankarna hos somliga.
Det vi vet är dock att centralbankerna har bestämt sig för att inte låta räntan stiga för mycket och lär troligtvis agera om uppgången blir för kraftfull eller för snabb. FED har ett tydligt uttalat mål om att inte röra räntan under överskådlig tid. Det har fått de flesta på marknaden att ta det som en försäkran om evigt låga räntor. Vad ”evigt” i detta fall syftar på tvistar väl de allra mest lärda om. Konsensus i detta fall utgör väl 2-3 år och bygger på FEDs egna s.k. dotplot (räntebana). Vad den prognosen är värd återstår att se. Spontant ter den sig som oerhört optimistisk men nu sitter jag inte i kommittén (kan ju finnas en anledning till det). Det som troligtvis blir avgörande för när räntan höjs är två saker: arbetslösheten och just inflationen.
När det gäller den senast nämnda så har Jerome Powell redogjort tydligt att man kommer att ha överseende med en stigande sådan även om målet om 2% skulle passeras. Inflationsnivån har varit så låg så länge att man inte ser det som något anmärkningsvärt om den skulle passera ribban och hålla sig däröver under något eller några kvartal. Där är vi inte än och lär heller inte hamna i närtid.
Det man måste komma ihåg när man talar om inflation är att centralbankerna talar om det de kallar för KPI. Väljer man att titta på den kanske allra mest klassiska benämningen som relaterar till penningmängden är inflationen förstås mångdubbelt högre. Enbart ifjol ökade penningmängden med 24% i USA. En ökning som aldrig tidigare har inträffat i USA, i alla fall inte så länge som jag själv har varit intresserad av aktiemarknaden. Den enorma ökningen återspeglas förstås redan i en mängd olika tillgångar från fastigheter till aktier, råvaror och bitcoin, som jag till viss del ägnade förra veckans krönika åt och som i veckan nådde en ny psykologisk gräns (50 000 dollar).
Ovanstående är ett tydligt bevis på att marknaden är väl införstådd med den inflatoriska verkligheten. Så här långt är det dock först och främst tillgångsägarna som har fått ta del av ”värdeuppjusteringen” i spåren av ökad penningmängd. Mannen på gatan har sannolikt inte upplevt någon nämnvärd effekt (rent av tvärtom om hen blivit av med jobbet) bortsett från eventuella lättnader med efterskänkta amorteringar eller hyror. Det är också detta problem som nya stödpaket som diskuteras i kongressen nu är tänkta att avhjälpa (pengar till alla hushåll) i väntan på att ekonomin drar igång på nytt med sjunkande arbetslöshetstal som följd.
Paradoxalt nog är det också när de ekonomiska hjulen åter börjar snurra som läget på aktiemarknaden kan bli prekärt. Dels är ”re-opening” scenariot till stora delar redan intecknat, dels blir det förstås omöjligt för FED att vidmakthålla nuvarande stimulansnivå så värst länge till. Att man inte kommer att höja räntan i första taget är förvisso högst sannolikt när man nu mer eller mindre ha förbundit sig till att låta den ligga still under lång tid. Det skulle skada förtroendet. Min känsla är därför att KPI-siffran kan nå upp till 2,5-3% utan att FED växlar spår i detta avseende. Däremot lär man i ett sådant läge behöva minska sina obligationsköp (s.k. tapering). Senast det begav sig (slutet av 2018) blev inte aktiemarknaden särskilt glad. Då ackompanjerades den förvisso med gradvis stigande ränta vilket inte lär bli fallet i år. Men värt att se upp för ändå.
Konsensus idag är att någon ”tapering” inte är att vänta i år. Signaler på motsatsen kan mycket väl leda till (välbehövlig?) avkylning på de glödheta marknaderna.
