Kina i pole position?

Det vet förstås även kineserna själva. Och frågan är om de inte ser en möjlighet att utnyttja sin ställning för att ta ytterligare språng framåt. Här syftar jag inte på invasion av Taiwan som ju har blivit allt mer omdebatterat på senare tid inte minst efter veckans utspel från Joe Biden, utan Rysslands angrepp på Ukraina som onekligen har spelat kineserna rakt i händerna.

Eftersom så gott som hela västvärlden har valt att vända Ryssland ryggen finns här en möjlighet för Kina att ta hand om det mesta av de ryska naturtillgångarna till minst sagt konkurrenskraftiga priser. Att man kommer köpa ryska råvaror av allehanda slag (inte bara olja) är nämligen lika säkert som amen i kyrkan. Man har bl.a. köpt olja från Iran under en tid då ingen annan gjort det som en följd av sanktionerna. Och eftersom Ryssland inte har så värst många andra länder att sälja till (möjligtvis även Indien och diverse andra länder i Asien/Afrika) lär även priset skilja sig markant från marknadsdito.

Ovanstående kräver förstås en hel del investeringar (pipelines m m) men lär nog ändå bli ganska lätt att räkna hem. För det första lär det innebära massor med arbetstillfällen i en tid då arbetslösheten stiger. För det andra lär ju Ryssland framgent med stor sannolikhet behöva ersätta alla västerländska varor och då kommer ju kinesiska sådana väl till pass (såsom exempelvis bilar m m).

Handelsaspekten ovan lär onekligen vara viktig i de kinesiska kalkylerna men är inte det enda som gör att Rysslands tragiska beslut gör Kina till en trolig vinnare. Det västerländska beslutet att frysa Rysslands amerikanska tillgångar samt förbjuda dem att handla med dollar/euro gör att kinesisk handel med Ryssland framgent kommer att ske i den kinesiska valutan. En oerhört viktig fördel eftersom man till skillnad mot dollarn kan kontrollera sin egen valuta (läs: kan trycka själva i takt med behoven).

Större marknadsandel i den globala handeln ökar därtill valutans styrka. Det i sig kan även användas som påtryckningsmedel i förhandlingar med andra länder. I första hand asiatiska sådana med stort beroende av handel med just Kina men faktiskt även andra. Redan tidigare har det ju ryktats om att kinesiska oljeköp i Mellanöstern kan komma att göras i juan framgent. Med en annan (billigare) leverantör på ingång blir ju inte kinesernas förhandlingsläge sämre.

Som om inte det var bra nog sänder sanktionerna mot ryska oligarker (ibland ren konfiskering av egendomar) en viktig signal till den kinesiska eliten: tillgångar i väst (vare sig det handlar om fastigheter, mark, yachter eller annat) är långt ifrån säkra om man uppfattas som ett ”icke västvänligt land”. Säga vad man vill men risken att Kina blir ett sådant land en (mindre) vacker dag är trots allt inte försvinnande liten. Nog lär man från makthavarnas håll spela ut detta kort och påtala att de ryska oligarkerna som flyttade sitt kapital till utlandet i hopp om att skydda det, de facto har förlorat det. De som däremot valde att investera det på den inhemska marknaden har det mesta kvar. Ett argument som kan främja privata investeringar i landet allt annat lika.

Med allt ovan sagt går makthavarna trots det en balansgång till mötes. Den smått sinnessjuka nolltoleransen mot covid gör förstås att man framgent lär gå miste om en hel del investeringar från länder som inte vill utsätta sig för den typen av risker (stängda produktionsanläggningar på obestämd tid). Jag noterar att en del bedömare hävdar att man håller fast vid sin covidstrategi inte av omtanke om den egna befolkningen (låg vaccinationsgrad och sämre utvecklad sjukvård) utan för att man vill åsamka västerländska ekonomier maximal skada i syfte att förhandla fram fördelar.

Huruvida det ligger något i det eller om det mest skall betraktas som konspirationsteorier har jag ärligt talat ingen aning om. Storpolitik är ofta betydligt mer invecklad än vad man som utomstående betraktare tror. Med det sagt noterar jag att så sent som den här veckan omnämnde Joe Biden att den amerikanska administrationen överväger möjligheten att sänka vissa tullar (som infördes av Trump) på kinesiska varor som en konsekvens av den kraftigt stigande inflationen. Hade detta ens varit möjligt annars i tider av kallt krig som ju utan tvekan råder mellan de båda länderna sedan flera år tillbaka?

Nog har Xi Jinping en hel del problem att tackla inför partikongressen i höst. Irritationen hos befolkningen är nog stor efter månadslånga nedstängningar. Känslan trots det är att makteliten ändå inser att landets framtida styrkeposition aldrig har sett bättre ut än vad den gör just nu. Det kan man nog till stor del tacka Putin för som med ett enda beslut har både ritat om världens energikarta och sannolikt även gjort Ryssland till något av en kinesisk resurskoloni.