Knocking on the heavens door
Det är en ganska illa dold hemlighet att aktiemarknaden inte kan hantera mer än en sak i taget.
Med arbetsmarknads- och inflationsstatistiken ur världen för den här månaden börjar det nu bli dags att rikta fokus mot nästa makroekonomiska ”event” som i detta nu torde vara det amerikanska skuldtaket (”debt ceiling”). Tidpunkten för när exakt USA slår i det beryktade taket varierar beroende på vem man tillfrågar. Ett gångbart datum att navigera efter just nu tycks dock vara 1:a juni. Skall man tro finansministern Janet Yellen ligger den verkliga tidpunkten några veckor längre fram.
Tar man den forna FED-chefen på orden kan det bli kring svensk midsommar som spänningen når zenit givet att man inte lyckas komma överens innan dess. Det kan med andra ord bli ett slags deja vu på Brexit som ju där och då kändes som mer eller mindre otänkbart men som likväl blev av. För det var som bekant just på midsommar 2016 som britterna beslutade att de skall lämna EU medan vi andra firade glatt med sill och nubbe kring stången. En glädje som nog fastnade i halsen hos somliga.
Riskerar vi någon form av favorit i repris i form av USA:s inställda betalningar? Spontant är känslan förstås för att så inte borde bli fallet. Man skall dock aldrig underskatta vad politisk prestige kan ställa till med. Så här långt verkar positionerna vara hyfsat låsta. Redan förra veckan skulle president Biden och representanthusets talman Kevin McCarthy ha träffats att diskutera skuldtaket men mötet har skjutits upp eftersom tjänstemännen i båda lägren inte lyckades finna någon form av kompromiss värd att diskutera.
Att marknaden ogillar osäkerhet vet vi alla. Så här långt har de flesta fokuserat på annat men ju längre tiden går utan att man lyckas finna en kompromiss desto större kan oron bli. Och eftersom politik allt som oftast förefaller vara irrationell är risken överhängande att en överenskommelse kommer att dröja till den allra sista minuten. Det är väl först då som allt fokus kommer riktas mot maktens korridorer med följden att de olika aktörerna kan plocka flest politiska poäng. Konsekvensen om så skulle ske blir förstås någon form av marknadsturbulens, särskilt i USA.
Att taket kommer ”att lyftas” som det redan har gjorts otaliga gånger tidigare är förstås tämligen givet. Den stora frågan är hur långt parterna är beredda att gå innan man når någon form av kompromiss. Det relativt polariserade läget gör att det mycket väl skulle kunna bli en upprepning av det som vi bevittnade 2011 då det amerikanska kreditbetyget sänktes temporärt innan de båda lägren (demokrater och republikaner) lyckades nå en lösning. Den gången blev det också väldigt turbulent på aktiemarknaden under sensommaren och hösten. Under perioden augusti/september tappade Stockholmsbörsen då drygt 20%. En tämligen våldsam om än kortsiktig nedgång med andra ord. Sett i ett längre perspektiv framstår den dock idag som ett hack i den stadigt uppåtgående kurvan.
Hur saker och ting faller ut den här gången återstår att se. Skall man göra en bred tolkning av räntemarknadens syn där man förväntar sig räntesänkningar redan under andra halvan av detta år kan en liknande turbulens möjligtvis ligga i korten. Det finns dock tydliga skillnader mellan nu och då. För det första har FED alltså möjligheten att sänka räntan nu vilket ju inte var fallet då eftersom den redan låg på 0–0,25%. Dessutom hörde nedgången 2011 i viss mån ihop med det faktum att det andra QE-programmet avslutades vid utgången av juni. Inte heller det gäller i år.
Den stora frågan är egentligen inte om taket höjs eller ej. Som jag nämnt ovan utgår åtminstone jag (och troligtvis de allra flesta andra) ifrån att det kommer att höjas eftersom det i grund och botten inte finns en annan utväg. Att ställa in betalningar likt en rad sydamerikanska länder eller mer närliggande Grekland eller Ryssland har gjort förr är knappast ett alternativ för ett land som USA. En överenskommelse blir förstås av, om inte förr så senare.
Den stora frågan är dock snarare vad som kommer att göras för att få stopp på den skenande skuldsättningen? Tanken med ett skuldtak när det infördes en gång i tiden var att det skulle vara ett tak. Därav namnet. Men sett i backspegeln har taket varit allt annat än tak och är så inte fallet heller idag. Det som saknas i debatten är i grund och botten vad man hade tänkt göra för att få stopp på utvecklingen som har gjort att skuldsättningen i USA är långsiktigt ohållbar. Görs inget (som hittills) lär man förstås till slut tvingas se bankruttmonstret i vitögat.
