Krönika - Plattan i mattan
Att ha en bestämd uppfattning om den svenska centralbankens kommande räntebesked har historiskt sett visat sig vara minst sagt svårt. Till skillnad från FED eller ECB var Riksbankens överraskningar, åtminstone under Stefan Ingves ledning, något som snarare var regel än undantag. Sedan vaktombyte har kommunikationen blivit avsevärt bättre men även inför veckans beslut var ovissheten ganska stor. Skulle vi få ännu en sänkning eller skulle Riksbanken nöja sig med en ränta på 2%?
Undertecknad tillhörde lägret som trodde på oförändrad ränta vilket med facit i hand visade sig vara fel. Erik Thedéen och hans kollegor beslutade sig nämligen för att sänka med 0,25% till 1,75%. Motiveringen var att både den svenska konjunkturen och arbetsmarknaden uppvisade fortsatt svaghet vilket givetvis är svårt att argumentera emot. Samtidigt kan man ju som utomstående betraktare tycka att centralbankens räntepolicy borde blicka framåt snarare än att utgå från nuet.
Missförstå mig gärna rätt, jag har absolut inte något emot sänkt ränta. Sverige är oerhört räntekänsligt givet hushållens förkärlek till rörliga bolåneräntor. Att vi även i övrigt gillar att låna kan ännu en börsnoterad nischbank (Noba) vara ett tecken på. Lägre ränta är därmed per definition en stimulans. Att jag trots det inte trodde på ny sänkning berodde först och främst på tre huvudsakliga faktorer.
För det första är inflationen klart högre än Riksbankens målsättning. Att man sänker räntan samtidigt som inflationen är 3% skickar en signal om att 2-procentsmålet kanske inte är hugget i sten. Den typen av kommunikation kan vara något olycklig. Enligt Riksbanken ser man förvisso inflationen som temporärt förhöjd och förväntar sig lägre nivåer framgent (den är bl.a. lägre i övriga Europa). Det kan säkert visa sig vara rätt men tittar man tillbaka slog den här typen av förespeglingar fel när det senast begav sig.
Världsordningen just nu är osäkrare än på mycket länge och därtill dyker hot om nya tullar upp likt svampar i skogen. Tvärsäkra förväntningar om vart inflationen tar vägen kan mycket väl slå fel. Dagens problematik där hushållen håller hårt i slantarna är som bekant en konsekvens av centralbankernas tidigare policyn med dels alldeles för låga räntor (i Sverige var de till och med negativa) dels en förespegling av att den påföljande inflationsimpulsen var av tillfällig karaktär. När man väl vände under galgen och började istället höja i den snabbaste takten på flera decennier blev det förstås en chock för många och då i synnerhet i räntekänsliga Sverige. Det var inte storleken på räntan i sig som blev problemet (4-5% är inte historiskt sett högt) utan snarare den snabba förändringstakten som gjorde det svårt för hushållen att anpassa sig. En utveckling som blev en väckarklocka för många som valde att lita på Riksbankernas tidigare retorik om att låga räntor var här att stanna.
En annan aspekt rör själva konjunkturen. Visserligen blomstrar den inte men den försämras heller inte längre utan tvärtom uppvisar ett och annat livstecken. Till och med Riksbanken själva spår en tillväxttakt om drygt 2,5% nästa år. Det är påtaglig förbättring gentemot var vi står idag och jag tror inte att den uppfattningen beror på veckans sänkning från 2 till 1,75%. Men vem vet, kanske var det just den här droppen som var tänkt att få bägaren att rinna över i rätt riktning?
Eftersom en räntesänkning här och nu inte får något reellt genomslag förrän tidigast i början på nästa år (man brukar tala om förskjutning på allt från tre till nio månader) kan läget se klart bättre ut då. Detta inte minst som regeringens aviserade budgetåtgärder (jobbskatteavdrag, sänkt elskatt och moms på livsmedel) borde börja verka från och med inledningen på nästa år. Det kan bli dubbelt med gaspådrag vilket i sådana fall kan påverka inflationen som därmed kanske inte hinner komma ned mot 2% såsom man tror idag blir fallet. För att inte upprepa tidigare misstag kan man redan i början på nästa år bli tvungna att höja räntan och därmed riskera att kväva en konjunkturåterhämtning i ett väldigt tidigt skede. Det vore förstås onödigt och kunde undvikas om man lät bli att sänka nu.
Den tredje anledningen till att åtminstone jag inte trodde på en ny sänkning har att göra med den rent psykologiska faktorn. Efter 15 år av nollränta och något år med negativ dito, blir det kanske lätt att tycka att en räntenivå på 2% är ganska hög. Så är dock inte alls fallet. Antar vi att inflationen når ned mot 2% borde räntan i grund och botten ligga på åtminstone samma nivå och kanske även något högre. En positiv realränta (där den nominella räntan överstiger inflation) är i regel att föredra för att belöna långsiktiga investeringar och motverka överdriven skuldsättning. När pengar ”inte kostar något” blir förhållandet skevt och driver fram skadliga beteenden som ökad skuldsättning som i sig medför problem längre fram.
Men nog om det. Nu är räntan sänkt och lika glada bör vi vara för det. Med fullt pådrag från både finans – och penningpolitiken borde det nog gå att kickstarta Sverige efter en tids svagare utveckling. Det i sig bör förstås båda gott även för Stockholmsbörsen. Förvisso är Sverige en exportekonomi men bättre inhemsk konjunktur ackompanjerad av stora stimulanspaket även i Tyskland, torde ge en hel del medvind. Eftersom börsen i regel ligger före händelseutvecklingen bör det finnas goda möjligheter för att perioden under slutet av september och inledningen på oktober, på sedvanligt maner, bjuder på intressanta köplägen.
Värt att nämna är att både augusti och september som ju vanligtvis hör till börsårets sämsta månader, har i år (åtminstone fram till nu) utvecklats något bättre är snittet för nämnda tvåmånadersperiod. När detta skrivs är Stockholmsbörsen upp +0,4% jämfört med -2,3% som är det 30-åriga snittet för perioden augusti/september. Förvisso är det ett par dagar kvar men kanske har startskottet i själva verket redan gått?
