Lagom vore bäst
Det är en minst sagt händelserik period vi har bakom oss. Räntebesked från ECB och FED kryddade av arbetsmarknadsrapporten från USA och därtill även mellanårsval i USA som ser ut att ha varit en betydligt jämnare historia än vad förhandstipsen indikerade.
Vad exakt som utfallet utmynnar i på sikt återstår att se. Det är dock högst troligt att presidentens makt kommer att inskränkas samt att en del av tilltänkta stimulanser kan komma att omformuleras eller i vart fall utmanas.
Den allra största förloraren vid republikansk seger kan dock mycket väl visa sig vara Ukraina. De konservativa har nämligen gjort tydligt att man inte gärna spenderar lika mycket på krigshjälp som demokraterna var villiga att göra. Om man sedan går från ord till handling samt vilken effekt det skulle kunna få på själva krigsförloppet återstår att se. Jag noterade dock att man från amerikanskt håll redan nu uppmanar Ukraina att återuppta fredsförhandlingarna med Ryssland vilket troligtvis hänger samman med det som pågår i Washington. USA som ju har hjälpt Ukraina allra mest (både finansiellt och resursmässigt) litar uppenbarligen inte på att Europa kan axla dess mantel om så skulle krävas.
Om ovanstående kommer ha någon påverkan på aktiemarknaden är just nu ovisst. Här och nu tycks marknaderna inte ta någon större notis av krigsförloppet. Det kan låta cyniskt eller rent av tragiskt men för marknadens del är kriget lite av ”yesterdays news” så länge ingen uppenbar eskalering äger rum som förändrar spelplanen. Amerikanskt reträtt avseende hjälpen skulle kanske kunna bli till en sådan men i det här skedet känns det mer som en spekulation än något annat.
Det som intresserar marknadsaktörerna allra mest är främst inflations- och ränteutvecklingen. Med det i åtanke lär fokus härnäst riktas mot den amerikanska inflationssiffran som publiceras imorgon. Konsensus räknar med att inflationstakten fortsätter sjunka till 8% i årstakt vilket om förväntningarna slår in torde innebära en minskning om 1,1% från den högst noterade nivån hittills. Blir det tillräckligt för att få FED att slå av på höjningstakten? Troligtvis men det är långt ifrån säkert.
Tittar man på kursutvecklingen de senaste veckorna har det varit tämligen tydligt att marknaden förväntar sig (eller skall man säga hoppas?) på någon form av s.k. ”FED-pivot” dvs omsvängning i synen på behovet av kommande räntehöjningar. Alternativet till den mer optimistiska synen skulle också kunna vara att marknadsaktörerna börjar tro att centralbanken lyckas med konststycket att mjuklanda ekonomin. Eftersom det senare nämnda inte har varit allt för vanligt förekommande misstänker åtminstone jag att det första av alternativen ligger närmare till hands. Och här bör man nog vara försiktig till vad man egentligen önskar.
Skulle FED verkligen tvingas vända på klacken och börja sänka räntan under exempelvis inledningen på nästa år lär det bero på att ekonomin där och då är i så uselt skick att den inte klarar av dåvarande ränteläge (vad det nu blir). I det läget som räntan väl börjar sänkas är det faktiskt långt ifrån givet att marknaden kommer jubla. Skulle detta ske relativt nära inpå flera kraftiga höjningar torde det bli en indikation på att Jerome Powell och hans kollegor har begått ytterligare ett policymisstag (efter att ha dröjt med räntehöjningarna i hopp om att inflationen var övergående) vilket sannolikt skulle gröpa ur förtroendet för FED tämligen rejält.
Att FED helt skulle byta fot tvärt förefaller således som ganska naivt. I synnerhet i ett läge där ekonomin fortsätter att tuffa på i ganska god takt vilket framgår av såväl senaste BNP-statistik som arbetsmarknadsdito. Så länge som inflationssiffrorna överstiger gällande räntenivå kommer man högst sannolikt fortsätta höja i hopp om att ekonomin klarar av det. Hittills tycks den ju ha gjort det vilket dock till viss del kan förklaras att även räntehöjningar (likt mycket annat) är laggande till sin natur. Hur lång denna effekt är vågar jag själv inte gissa men betydligt kunnigare personer än jag själv talar ofta om allt från 6–18 månader.
Vad som däremot skulle kunna ske (och troligtvis inträffar också) är att direktionen väljer att sänka takten med vilken styrräntan höjs. Att man fortsätter med trippla höjningar (25 räntepunkter är som bekant utgångsnivån) som man gjort vid de fyra senaste mötena förefaller nämligen allt mer som en chockterapi som kan få patienten (läs: ekonomin) att duka under. Skulle det inträffa är det ju föga tröst att själva operationen har varit lyckad. Det är nämligen inte höjningarna i sig som är problemet för marknaden utan den snabba förändringstakten som gör det svårt för de flesta att hinna anpassa sig till ny verklighet.
I Sverige brukar vi som bekant säga att ”lagom är bäst”. Just därför vore det tveklöst önskvärt att FED sansade sig något efter att ha gjort en U-sväng och rivstartat räntehöjarcykeln i början på detta år. Att återgå till mer naturlig höjningstakt om 25 räntepunkter per möte så länge som man anser att åtstramningar behövs innebär inte på något sätt att man har släppt fokus på inflationen. Tvärtom. Dessutom torde det vara lugnande besked som indikerar att man äntligen börjar få kontroll på läget till skillnad från nuvarande närmast panikartade monstruösa höjningstakt som saknar mostrycke i modern tid. Sett ur aktiemarknadsperspektiv torde därför FED-pivot som åsyftar lägre höjningstakt vara att föredra snarare än en regelrätt tvärvändning
