Let this trend be your friend

För en gångs skull kommer det dock inte handla om kursmönster för olika aktier eller för den delen marknader vilket kanske är det första man förknippar ordet ”trend” med. Det kommer heller inte handla om säsongsmönster som jag vanligtvis brukar uppehålla mig kring. Nä, idag tänkte jag snarare fokusera på ett verktyg som varje styrelse har till sitt förfogande för att försöka maximera aktieägarvärdet.

En av styrelsernas viktigaste uppgifter är att se till att ledningen sköter bolaget och dess finanser på ett sätt som gynnar aktieägarna. Här blir därför kapitalallokeringen en viktig fråga. Sväller kassan för mycket kan en kreativ vd snabbt hitta sätt att spendera den i jakten på tillväxt. Exempel på mindre lyckade sådana är många. Telias köp av medieverksamheten från Bonniers (TV4 och det numera nedlagda Cmore) eller Ericssons extremt dyra förvärv av Vonage kan tjänstgöra som tydliga exempel. Och betydligt fler finns det.

En bra styrelse ser till att bolaget inte blir överkapitaliserat och därigenom inte hamnar i en sådan fälla där en stark balansräkning leder till att man skaffar sig bekymmer. När kassan sväller är det ofta bättre att dela ut den eller köpa tillbaka egna aktier. Och just det senare nämnda tycks ha blivit mode i Sverige.

Att jag skriver i Sverige beror på det enkla faktum att återköp är något som amerikanska bolag har gjort i decennier i syfte att skapa aktieägarvärden. Många av dem spenderar årligen miljardbelopp på just återköp som man ofta ser som mer värdeskapande än exempelvis utdelningar. Visste du exempelvis att Alphabet (moderbolaget för Google) enbart under fjolåret har återköpt aktier för 60 miljarder dollar? Om inte så vet du det nu. Tittar man exempelvis på Apple har de under de senaste 10 åren återköpt aktier till ett värde överstigande 600 miljarder dollar.

I Sverige har det historiskt sett funnits få bolag som har anammat denna strategi. Ett sådant var numera utköpta Swedish Match som år efter år köpte tillbaka aktier för mångmiljonbelopp. Att inte fler gjort det har alltid förundrat åtminstone mig. I synnerhet gällande bolag med starka kassaflöden men relativt skral tillväxttakt. Hit hör banker, teleoperatörer, fastighetsbolag men faktiskt även tidigare omnämnda Ericsson.

Hade exempelvis Ericsson lagt 60 miljarder på återköp istället än på Vonage hade antalet aktier teoretiskt sett minskat med närmare 30% vilket i sin tur hade höjt vinsten per aktie och därmed sänkt vinstmultipeln i motsvarande grad. Jag vet att ovanstående är ett högst hypotetiskt resonemang som utgår ifrån idag gällande kursnivå men jag gör det enbart för att åskådliggöra hur kraftfullt verktyg som kontinuerliga återköp verkligen är. Och, ja jag är medveten om att vi kanske ännu så länge inte kan utvärdera Vonage fullt ut samt att det ofta är svårt att förutspå om ett förvärv blir bra eller dåligt. Ericssons historik i det senast nämnda avseendet förskräcker dock och redan vid avtalstecknandet stack prislappen ut så pass att den väckte en del frågetecken. Resten är som man säger historia.

Låt oss dock lämna Ericsson och fokusera just på återköp. Jag noterar att allt fler bolag aviserar sådana. Den uppmärksamma läsaren noterade säkert tabellen som fanns med i vårt föregående nummer där vi listade samtliga bolag som återköpte aktier under januari (något vi för övrigt kommer fortsätta göra på månadsvis). Det handlade om 31 bolag och sedan dess har det faktiskt tillkommit ytterligare en handfull sådana. Därav också som jag tycker att man kan tala om en ny trend eller rent av mode.

Det ska förstås betonas att långt ifrån alla bolag borde använda sig av återköp. Likt med förvärv finns det en mängd exempel på felaktiga återköpsprogram som skett i lägen då bolagen använt detta verktyg under relativt kort tid som ofta har sammanfallit med en period av starka företagsmässiga prestationer som i sin tur hade lett till kraftigt förhöjda aktiekurser. Byggmax, Catena Media och Fingerprint Cards är väl klassiska skräckexempel på hur man inte skall göra. Även den listan är förstås betydligt längre men det var dessa som jag kom på mer eller mindre reflexmässigt.

Skall ett återköpsprogram ”ha armar och ben” som det populärt heter, måste det vara ett varaktigt sådant snarare än impulsivt och kortsiktigt dito. Något a la just Swedish Match där förfarandet pågår kontinuerligt under lång tid. Med lång tid menar jag inte ett kvartal eller två eller ens ett år utan snarare ett mångårigt perspektiv. Därav som jag menar att det långt ifrån lämpar sig för alla företag.

Blir återköp verkligen ”på modet” är jag dessvärre rädd att en del styrelser gärna dras med då den typen av agerande snarare är regel än undantag. För några år sedan växte exempelvis andelen serieförvärvare som svampar efter regn. Idag lider de allra flesta som drogs med förvärvsyran av skuldproblematik. Samma sak kan förstås drabba de bolag vars kassaflöden inte är långsiktigt hållbara vilket bör vara kriteriet nummer ett för att ens överväga ett återköpsbeslut.

Korrekt hanterat är dock återköpsverktyget högst rationellt och värt att följa upp. Ett sådant program tycks nu pågå hos storbanken Nordea som redan har återköpt 13% av egna aktier sedan strategin sattes i bruk för något år sedan. I vilken utsträckning som detta avspeglas i bolagets aktiekurs redan nu låter jag vara osagt men är samtidigt övertygad om att det likt ”ränta på ränta” lär medföra positiva effekter om man fortsätter att återköpa 3–5% av aktiestocken varje år. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att påstå att de övriga bankerna borde följa exemplet istället för att försöka maximera utdelningen. I synnerhet som den senast nämnda är nageln i ögat hos våra politiker och därför mycket väl kan ge upphov till nya populistiska beslut om onödiga skatter som ju till slut ändå lär betalas av oss slutkunder.