Look who´s back

Här syftar jag inte på att just han drog det längsta strået utan snarare det faktum att vi har detta ständigt under året återkommande debacle, bakom oss. Marknaden ogillar osäkerhet och även om betydande sådan återstår (mer om det nedan) så vet vi i alla fall vilka förutsättningarna är.

Donald Trump personligen och republikanerna som parti sopade rent och tog hem hela spelet. Det i sig visar att det amerikanska folket inte var helt nöjda med utvecklingen de senaste fyra åren. För oss utomstående kan det förstås verka märkligt att folk inte ser ut att vara nöjda när de i stort sett levt i en evig högkonjunktur ända sedan pandemin släppte klorna om ekonomin. Tillväxten har varit stadigt ökande och arbetsmarknaden stark. Så sent som i veckan vände inköpschefernas index återigen uppåt och även innan dess befann de sig på hälsosamt avstånd från den psykologiskt viktiga 50-nivån. Det är en helt annan bild än i Europa eller Sverige för den delen.

Mot det kan vägas in oron för stigande räntor och en extrem inflation. Denna tycks förvisso ha sjunkit tillbaka men fortsätter att vara högre än förr. För som vi alla vet innebär inte lägre inflation att priserna sjunker utan enbart att dess ökningstakten är lägre. Vän av ordning inflikar förstås att det går att diskutera huruvida inflationen beror på demokraternas vägval eller för den delen FEDs. Vill man gå än längre ut kan man faktiskt även hävda att även Donald Trumps tidigare administration hade ett finger med i spelet om man beaktar vilka beslut kring nedstängningar och liknande som togs under hans sista år i det ovala rummet.

Eftersom jag själv inte är röstberättigad har jag medvetet valt att avstå från offentliga tyckanden kring eventuell valutgång. Förvisso handlar det om ett val där man utser den fria världens ledare men till syvende och sist är det ändå att betrakta som i första hand en amerikansk angelägenhet. Så här i efterhand kan jag dock konstatera att jag nog hade rätt i somras när jag i en av krönikorna påpekade att beslutet att ersätta Biden med Harris kom dels alldeles för sent för demokraterna (hans ålder och sviktande hälsa har skadat bilden av partiet), dels var felaktigt (borde föregås av primärval till posten).

Mycket kan sägas om USA men min känsla var (och är) att man helt enkelt inte är redo (moget) för en kvinnlig president. Medan det i Europa inte vore märkligt alls (mer än möjligtvis i en handfull länder) är det fortsatt en laddad fråga i USA där man förkroppsliga presidentrollen med maskulin styrka som krävs för att stångas med diktatorer i Kina eller Ryssland. Jag kan ha fel men jag misstänker att det inte är en tillfällighet att Hilary Clinton förlorade mot dels en då okänd Barack Obama (primärval) dels en oprövad i politiska sammanhang Donald Trump (presidentval). Nu gjorde även Harris det.

Vad som föranledde republikansk storseger är dock inte lika intressant som det som kan komma i spåren av den. Det har skrivits spaltmeter kring vilka branscher som eventuellt blir vinnare respektive förlorare som en följd av Donald Trumps återkomst. Merparten av dessa slutsatser baserar sig främst på vad han har sagt under kampanjen samt gjort under sin förra mandatperiod. En hel del har redan intecknats i kurserna under de senaste månaderna (s.k. Trump Trade). Uppenbarligen inte allt givet hur starkt börserna i USA gick dagen efter valet.

Jämför vi med förra gången som Trump (och republikanerna) var vid makten har flera signifikanta förändringar skett. För det första var Trump själv helt ny då och inte alls politiskt skolad. Att sätta upp en administration kräver en hel del politisk kunskap som han saknade vid tillfället men gör definitivt inte nu. Efter att ha förberett sin ”come back” är han troligtvis betydligt mer redo för vad som komma skall och kan därtill skrida till verket mer eller mindre omedelbart.

En annan aspekt som gör att läget idag skiljer sig tvärt mot tidigare, är det faktum att republikanerna ser ut att kunna ta kontroll också över båda kammarna (s.k. ”red sweep”). Det ger ett helt annat mandat för kommande förändringsarbete. Det i sin tur gör det högst sannolikt att Trumps ”hjärtefrågor” snabbt hamnar i fokus. Illegal immigration är en sådan fråga, skatte- och handelspolitik andra.

Lägre skatter är det nog få som klagar på. Hans tilltänkta handelspolitik och eventuella tullar skrämmer marknaden desto mer. Det är förstås helt naturligt. Dels riskerar den typen av åtgärder snedvrida konkurrensen, dels lär de allt annat lika leda till ovissa motåtgärder som i sin tur driver upp inflationen igen. En stigande sådan är nog få intresserade av givet all problematik som denna har ställt till med under de senaste åren (och delvis kan vara anledningen till att Trump har kunnat ta över makten). Detta är förstås något som Trump och hans rådgivare är väl medvetna om. Märkligt vore annat.

Säga vad man vill om Trump men förhandlingskonsten tycks han behärska tämligen väl. Tidigare har han ofta valt att gå ut hårt för att därefter kompromissa sig till ett slutligt utfall. Det som sägs utåt behöver därför inte nödvändigtvis bli det som slutligen blir verklighet. Framgent blir det därför viktigt att inte lyssna på vad han säger (eller skriver på plattformen X) utan fokusera på vad hans administration verkligen gör. Det kortsiktigt mest intressanta blir därför vilka som skall ingå i den.

I förra veckans krönika nämnde jag att det är relativt låga odds på att det inledningsvis kan bli volatilt men förutsatt att vi får en segrare bör den allra värsta osäkerheten lägga sig tämligen fort. Den synen står jag fast vid och det faktum att det blev Donald Trump som gick segrande ur striden torde medföra att rörelserna torde kunna begränsas till ”sell the news” snarare än ”reverserad Trump trade”. De allra flesta tippade som bekant att just han skulle gå vinnande ur striden om Vita Huset även om en och annan kan ha förvirrats av diverse opinionsundersökningar kort inför valdagen.

Efter veckans initiala uppställ kan det därför mycket väl bli dags för vinsthemtagningar innan vinterns säsongsmässiga styrka åter gör sig påmind. Tittar man historiskt har börserna så gott som alltid stått högre sex månader efter valdagen och detta oavsett vinnarens färg. Deja vu?