Magnetnivån i sikte?

Men så blev faktiskt inte alls fallet utan Stockholmsbörsen adderade ytterligare 1,3% till årets tidigare uppgångar. Därmed har OMXSPI-passerat den psykologiska gränsnivån om +5% från årsskiftet som jag omnämnt i mina tidigare krönikor. Kan siktet redan nu ha ställts in på +10%? Den som ändå det visste. Men skulle index ta sig dit så innebär det uppgång i nära anslutning till ”magnetnivån” om jämna 1 000 som OMXSPI-index inte har handlats kring sedan mitten på januari 2022.

Känslan här och nu är att det åter råder klart positivt tolkningsföreträde vilket förstås inte är helt underligt givet att flertalet börsmarknader noterar nya All Time Highs. När till och med ej särskilt duvaktiga centralbanksutspel tas emot positivt får sentimentet definitivt betrakta som starkt. I veckan har förvisso den japanska centralbanken frångått negativa räntor som ju har gällt i oerhört många år samtidigt som den schweiziska centralbanken valde att, oväntat, sänka sin ränta. FED å sin sida levererade ett budskap om att det sannolikt inte blir fler sänkningar än 2–3 i år. Här låg som bekant marknadens förväntningar för bara några månader sedan på 5–6 sänkningar. Idag har ribban sänkts till maximalt tre (3) men även det kan visa sig vara i överkant.

Som jag nämnt tidigare är FED:s fönster att inleda en sänkningscykel något begränsat i år beroende av det faktum att det i början på november hålls presidentval. FED har vid flertalet tillfällen upprepat sitt oberoende och med det i åtanke lär man nog göra allt för att inte kunna beskyllas att ha påverkat utfallet i den ena eller den andra riktningen. Skulle man börja sänka räntan vid ett eller ett par tillfällen i nära anslutning till valet (31 juli, 18 september, 7 november) hade nog kritiken från Donald Trump varit relativt högljudd.

Med allt ovan sagt kan räntesänkningar förstås mycket väl behövas om ekonomin skulle försvagas påtagligt. Förvisso tycks inflationsdatan ha kommit som en besvikelse såväl i januari som februari men samtidigt visar även arbetsmarknaden inledande tecken till nedkylning. Arbetslösheten uppgår nu till 3,9% vilket naturligtvis är lågt men ändå högre än under flertalet månader tidigare. Det är därmed långt ifrån osannolikt att arbetslösheten kommer söka sig upp över 4% vilket är det mål som FED tror på för 2024 (förvisso nedreviderat från tidigare 4,6%). Det bör dock påpekas att en arbetslöshet på 4% har åtminstone förr i tiden inte gett upphov till räntesänkningar eftersom det brukade betraktas som ”full sysselsättning”.

Att det inte blev någon sänkning i mars var väntat. FED-chefen gjorde även klart att man är redo att sänka räntan men att det fortfarande är lite oklart när så sker. För att sänka den vill man nämligen bli övertygade om att inflationen är på väg mot målet om 2%. De senaste månadernas utfall där det som bekant blev ett mindre bakslag pekar möjligtvis mot att den fortsätter söka sig nedåt men inte alls i den takt som man hade hoppats på. Faktum är att inflationsnivån i USA nu har legat över 3% under 35 påföljande månader. Det är första gången som något liknande sker i ”modern tid”. Med modern tid menar jag förstås en period som dagens marknadsaktörer minns. För senast som sviten var lika lång (eller längre) var nämligen ett bra tag sedan, drygt 30 år för att vara exakt. Det var nämligen under 1986–1991 som USA upplevde något liknande. Den gången blev det 54 påföljande månader med inflationstakt överstigande 3%. De flesta perioder därefter har varat i maximalt 10–15 månader.

Nästa gång som FED ger räntebesked är dels 1 maj dels 12 juni. Fram till dess lär man få ytterligare två inflationsrapporter och två arbetsmarknadsdito. Dessa kommer att bli helt avgörande för ränteutvecklingen framgent. Som läget är nu är det inte många som tror att räntan kommer sänkas i maj. Mitten av juni är desto mer sannolikt och frågan är om inte just det mötet blir sista chansen för FED att inleda en eventuell räntesänkningscykel för att lyckas leverera tre sänkningar i år (en till i juli och därefter en efter valet). Gör man det inte då lär det nog krävas exceptionellt trist marknadsdata för att motivera en första räntesänkning 31 juli som ju är bara tre månader inför presidentvalet äger rum.

Turligt nog har inte svenska Riksbanken samma dilemma. Även här hemma är det dock osäkert om Riksbanken vågar sänka redan i maj eller juni. Tittar man historiskt har våra beslutsfattare gärna velat invänta ECB och någon sänkning där förefaller inte vara trolig förrän tidigast i juni. Att inte föregå med egna sänkningar kan förstås vara lämpligt ur strikt valutasynvinkel då det skulle riskera att försvaga kronan. Som nämnts tidigare är dock den typen av resonemang något missvisande. Den svenska kronan har i mångt och mycket försvagats som en följd av usla tillväxtutsikter (nästintill sämst BNP-utveckling i Europa) snarare än skillnader i räntenivån. En lägre ränta och allra helst även tydliga tillväxtsatsningar från regeringshåll skulle troligtvis medföra att tillväxtutsikterna stärks och får med sig även kronan. Om så sedan blir fallet återstår att se.

Visste du att?

Sex påföljande uppgångsveckor är en sekvens som inte inträffar alltför ofta. Senast som OMXSPI-index uppvisade en liknande uppgångssvit var 2020 (period mars-maj) kort efter börsbotten i spåren av börskraschen som följde på utbrottet av covid-19 pandemin. För att hitta ytterligare en sådan period får man blicka bort mot inledningen av 2017. Den gången blev det till och med sju påföljande uppgångsveckor.