Med nerverna utanpå kroppen

Stockholmsbörsen är inte på något sätt undantagen även om nedgångarna i synnerhet har gällt teknologi- och tillväxtaktierna. För medan Dow Jones noterade ett nytt ATH under inledningen på veckan (drygt 35 000) så har Nasdaq sökt sig söderut. OMXSPI har inom loppet av en vecka hunnit bjuda på såväl årets bästa som årets sämsta börsdag.

Nerverna tycks med andra ord sitta utanpå kroppen hos flertalet placerare som kastas mellan hopp och förtvivlan. Reaktionen på grundarnas försäljning i Evolution kan tjänstgöra som ett bra exempel. -14% är det inte ofta man ser i ett bolag som precis avlagt sin bästa rapport någonsin och kanske rent av marknadens bästa kvartalsrapport under den nu nästintill gångna rapportperioden.

Den huvudsakliga anledningen till den allt tydligare sektorrotationen är förstås räntan. Om räntan stiger blir nuvärdet av vinster som finns långt fram i tiden lägre vilket gör tillväxtbolagens aktier känsliga. För även om själva tillväxten fortsätter kan aktiekurserna drabbas av något som på finanssvenska kallas för multipelkontraktion i spåren av höjda avkastningskrav. Den rakt motsatta effekten än multipelexpansion som ju drivit aktierna uppåt de senaste åren under förespegling om närmast evig nollränta.

I det läget som världens ekonomi befinner sig här och nu (återöppning av samhällen) är det med andra ord inte konjunkturen i sig som kan sätta käppar i hjulen. Den lär nog förbli stark under en tid framöver trots utmaningar i form av halvledarbristen, ökade råvaru- och transportkostnader, leveransfördröjningar med mera. Nej, det stora hotet är nog främst utvecklingen på obligationsmarknaderna samt hur centralbankerna och då primärt FED (men även ECB) väljer att agera. Kommer man ha tillräckligt med ”is i magen” för att stå fast vid sina utfästelser att ligga lågt avseende neddragning av stimulansnivån (eventuella räntehöjningar ligger en bit bort) även om inflationen lyfter en bra bit?

Att långräntorna stiger när konjunkturen stärks är i grunden naturligt. Det är inte heller det som sätter griller i huvudet på aktieplacerare världen över. Det är istället inflationen som en del tror kan smita ut bortom kontroll och leda till behov av åtstramningar i form av betydligt tidigare och framförallt kanske större räntehöjningar än vad som tidigare har varit konsensusvy. Och visst, ser man till en hel rad prisstegringar där ute är risken inte helt negligerbar.

Förra veckans arbetsmarknadsrapport spädde nog på oron. Sysselsättningen ökade med endast 266 000 vilket var rejält mycket lägre ökning än förväntade 980 000. Samtidigt ökade arbetslösheten till 6,1% (här hade man väntat sig nedgång till 5,8%) vilket av vissa bedömare har tolkats som att folk inte söker arbeten i tillräcklig utsträckning som en konsekvens av tidigare erhållna checkar. Skulle detta stämma kan det givetvis sätta igång löneinflation då företagen blir tvungna att erbjuda högre löner för att få tillgång till personal. Historiskt sett har just löneökningar varit avgörande för huruvida inflationen blir mer permanent eller inte. Detta eftersom den påverkar företagens lönsamhet (marginaler) som i sin iver att försvara den för kostnadsökningen fört den vidare till kund.

Att på basis av en svag sysselsättningsrapport (som f ö hade setts som synnerligen stark pre corona) dra långt gångna slutsatser om än det ena, än det andra är nog lite förhastat. Att marknaden gör det är dock inte onaturligt. Tvärtom är det nästintill en inbyggd mekanism. Det i sig lär troligtvis innebära att vi får inrikta oss på förhöjd volatilitet i takt som makrosiffrorna dimper in fram till nästa FED-möte i juni. Där och då lär möjligtvis molnen kunna skingras om hur FED tänkt agera och om man verkligen vågar fortsätta betrakta de synliga inflationstendenserna som övergående. Blir så fallet flyttas sannolikt fokus åter mot bolagsrapporterna. Sett mot bakgrund av hur starka Q1-siffrorna har varit finns det här skäl att se fram emot dessa med tillförsikt.

Som det ser ut just nu tycks maj ännu en gång visat att det handlar om en ”opålitlig börsmånad”. Men som tidigare nämnt är det inte på något sätt ovanligt att börsen backar 5-10% någon eller några gånger per år. Huruvida vi har med en sådan korrektion att göra i det här skedet återstår att se. Så här långt har Stockholmsbörsen backat med ca XXX% från toppnivån som nåddes 19 april.

Just tidsaspekten gör för övrigt att åtminstone jag själv börjar fästa lite extra fokus på mitten av nästa vecka. Det är nämligen inte alls ovanligt att större marknadsreaktioner varar ungefär en kalendermånad. Fjolårets coronakrasch var exempelvis en typisk sådan period. OMXSPI toppade 20/2 och bottnade därefter 23/3. Nog för att nedgångsperioden kändes som en evighet då men den varade faktiskt inte mer än 4-5 veckor.