Mjukstart från FED
Det blev som förväntat en FED-höjning om 0,25%. Lite märkligt kan tyckas då centralbankschefen Jerome Powell påpekade vid en rad tillfällen i veckan (bara några dagar senare med andra ord) att räntan mycket väl kan höjas med 50 räntepunkter vid flera tillfällen framgent för att stävja den alldeles för höga inflationen. Hade det inte varit allra bäst att göra just den här typen av kraftfulla markering förra veckan?
Uppenbarligen inte eller så beror de något mer hökaktiga uttalandena nu i efterhand på det närmast entusiastiska mottagandet från aktiemarknadens håll. De amerikanska börsindexen steg ju mangrant den senaste veckan där den räntekänsliga teknologisektorn ledde kursrallyt. Är det ny våg av FOMO (Fear Of Missing Out) vi ser?
Trots flera uttalanden om att räntan bör höjas tämligen substantiellt i år var det enbart en av ledamöterna som öppet förordade 50 räntepunkters höjning inför onsdagens besked. Han såg i övrigt i sin spåkula att räntan skulle kunna nå 3% till kommande årsskifte. Eftersom hans syn inte fann gehör då finns det kanske inte mycket som talar för att den gör det framgent heller. För nog känns en ränta på 3% som tämligen avlägsen givet hur skuldsättningen ser ut samt adderat det faktum att FED tänker minska balansräkningen substantiellt under de kommande tre åren. En åtgärd som i sig bör betraktas som åtstramande allt annat lika.
Med det sagt guidar FED (eller om det är marknaden som styr FED i den riktningen) för ytterligare kanske bortåt sex höjningar i år. Huruvida det blir så eller ej återstår att se. Personligen är jag högst tveksam men det skall även påpekas att centralbanken har en historik av att följa sin strategi alldeles för långt. Så var fallet med den ackommoderande politiken (vilket Jerome Powell erkände på onsdagens presskonferens) och så kan det nog bli även med åtstramningar när man nu mjukstartar sin kursändring.
Tittar vi tillbaka i tiden har flertalet amerikanska lågkonjunkturer orsakats av centralbankens policymisstag dvs att räntan hade drivits upp för högt eller har varit hög för länge. Detsamma tycks för övrigt även gälla alla perioder av tillgångsbubblor som allt som oftast berott på alldeles för lätt penningpolitik. Konsekvenserna av det senare ser vi ju nu även om president Biden gärna vill skylla den just nu galopperande inflationen på Putins invasion av Ryssland vilket ju är minst sagt lika sanningsenligt som den ryska medierapporteringen kring det mesta som rör både kriget och sina avsikter i övrigt.
Det bör tilläggas att det alltid är mycket enklare att se på utfallen med facit i hand. Vid tidpunkten för besluten har man dessvärre inte tillgång till den. Det faktum att FED har inlett en åtstramningscykel är förstås inte detsamma som att man nu är på väg att strypa den amerikanska konjunkturen. Tvärtom är väl problemet här och nu att man är ute lite väl sent och bjuder på någon form av halvmesyr i form av en ringa höjning trots att man tycks vara helt överens om att betydligt fler höjningar bör vara motiverade under årets gång. Enligt den redovisade räntekurvan tycks man ju se en styrränta på bortåt 2,50–2,75% inom 18–24 månader.
Här och nu ser varken Jerome Powell eller någon av hans kollegor någon förhöjd risk för stundande recession. Tittar man på den amerikanska räntemarknaden som allt som oftast upptäcker sådana tidigt (även sådana som sedan aldrig inträffar) tycks inte heller den se några tydliga recessionstecken i skyn. Räntekurvan som många refererar till flackar förvisso alltmer men ser fortfarande konstruktiv ut. Både 2- och 10-åringen har förvisso stegrats rejält den senaste veckan men den längre löptiden ligger fortfarande en bit över sin kortare motsvarighet. Skillnaden är förstås låga 0,2% vilket är oroande i sig (normalt sett skall 10-åringen ligga klart högre) men ännu är det alltså en bit kvar innan kurvan inverterar.
Skulle en invertering bli aktuell mellan de båda löptiderna är det definitivt en signal att ta på allvar då det nästan alltid visat sig förekomma en lågkonjunktur. Skulle så ske i närtid (3–6 månader) lär det samtidigt innebära att det inte alls blir lika många räntehöjningar som marknaden tycks ha ställt in sig på. I synnerhet som den sekventiella tillväxten redan ser ut att mattas som en konsekvens av allt som sker i vår omvärld. Detta är ännu ett skäl till att åtminstone undertecknad ansåg att det kanske hade varit bäst att rivstarta med en höjning om 50 punkter redan förra veckan. Ju mer räntan kan normaliseras desto större utrymme lär det finnas när väl stimulanserna behövs igen. Och det lär de nog göra förr eller senare.
Händelserna i Ukraina har redan nu medfört en hel del spekulationer om förestående stagflation. En högst reell risk (i framför allt Europa) som även undertecknad omnämnt. Att man oroar sig för det är heller inte onaturligt och beror förstås på likheterna med läget på 70-talet då vi senast hade att göra med stagflation i spåren av den dåvarande energikrisen. Med det sagt behöver förstås inte den ekonomiska utvecklingen följa samma mönster som den gjorde då. Mycket har ju trots allt förändrats under det senaste halvseklet. Dessvärre inte allt. En del ledare verkar alltjämt tro att territoriella erövringar ger makt och välstånd. Låt oss hoppas att de (han) verkligen har fel.
