Mörka moln?
Spionballonger, ufon och rapportperiod i all ära men veckans stora händelse var förstås den inflationsrapport som publicerades under tisdagen och som, tyvärr, inte visade på den typen av förbättring som marknaden skulle vilja se.
Inflationen som uppgavs ligga på 6,4% var klart högre än förväntningarna och rejält mycket högre än mitt egna, strikt aritmetiska, antagande om månatlig nedgång i storleksordningen 0,5%. Det faktiska utfallet blev nämligen 0,2% eftersom samma siffra i december låg på 6,6%.
Vän av ordning påpekar förstås att 6,4% alltjämt innebär minskat inflationstryck och så är givetvis fallet. Det är tveklöst positivt vilket man bör komma ihåg i sammanhanget. Kärninflationen, exklusive livsmedel och energi, sjönk faktiskt även den till 5,6% (5,7% i december) trots att den steg med 0,4% i januari. Även den s.k. ”super-core” inflationen (som exkluderar även effekterna relaterade till boende som står för närmare 40% av inflationskorgen) uppvisade nedåtgående tendens. Det är bra allt annat lika.
Att marknaden trots fallande inflationstakt gör stor sak av att siffran var högre än väntat beror förstås på det räntefokus som finns idag. Högre inflationssiffra tillsammans med oväntat starka jobbdata senast ger tveklöst bränsle för ny 25 räntepunkters höjning i samband med FEDs nästa möte i slutet av mars. Förvisso får kommittén innan dess se ännu en uppsättning siffror (både arbetsmarknads- och inflationsdata för februari) men stalltipset får ändå bli att räntan kommer att höjas på nytt. Och de vise männen lär säkerligen tvista huruvida det blir för sista gången eller ej. Just nu är väl inte oddsen i favör för det sistnämnda men vi lever i föränderliga tider.
Med allt ovan sagt skall man heller inte överdramatisera enskilda statistiska utfall. Siffran, besvikelsen till trots, förändrar i grund och botten inte läget på de finansiella marknaderna i någon större omfattning. Även om medier gärna överdriver och gör sitt yttersta för att beskriva diverse statistik som mer eller mindre ödesdiger. Som utomstående betraktare får man nästan en känsla av att medierna av någon outgrundlig anledning har försökt att ”prata oss in” i en lågkonjunktur. Det är påtagligt ofta som glaset har varit halvtomt snarare än halvfullt.
Tittar vi oss omkring så fortsätter ekonomin faktiskt tuffa på även om just Sverige förefaller att ligga sämst till som en konsekvens av främst en mycket stor andel rörliga boräntor bland invånarna. Sverige är dock i sammanhanget ett litet land som inte påverkar de globala trenderna. Där tycks den recession som de flesta har väntat på i snart ett år, dröja. Att jag skriver ”nästan ett år” beror på det faktum att man började recessionsspekulera redan i mars 2022 då den amerikanska räntekurvan inverterade i sin allra mest klassiska form (2-års vs 10-åringen). Jag vet inte om ni minns det idag men där och då pratade man knappt om något annat.
Världen gick dock inte under och detta trots att nämnda kurva förblev inverterad och faktiskt är det än idag. När detta skrivs handlas 3-månaders räntan i 4,8%, 2-åringen till 4,6% och 10-åringen på 3,75% (USA-räntor). Själv minns jag att jag redan då varnade för att ta den här typen av händelser (invertering) på allt för stort allvar. Inverterad räntekurva har nämligen historiskt sett inte visat sig vara särskilt bra tajming-indikator för just aktiemarknaden. Tittar man tillbaka i tiden fanns det tillfällen då det kunde dröja upp till 18–24 månader innan en recession faktiskt blev följden och då kanske av helt andra orsaker (läs: oväntade händelser) än vad räntemarknaden vid inverteringens tidpunkt förutspådde.
Kanske blir så fallet även denna gång? I förra veckans krönika spekulerade jag litegrann kring att världen mycket väl kunde hamna i recession under 2024 som en konsekvens av en ”baksmälla” efter kinesisk återöppning som just nu är i full blom. Detta kan dock knappast vara vad räntemarknaden såg framför sig i mars 2022.
Hög eller låg, nu är dock inflationsdatan känd varvid marknaden kan återgå till att blicka framåt. Det som händer härnäst är optionslösen på fredag (USA). Förr i tiden var den typen av händelser inte lika viktiga som de är idag när optionsmarknaden har blivit större än aktiemarknadsdito. Det är också därför som jag återkommande uppmärksammar nämnda händelse i mina spalter. I synnerhet efter fjolåret då jag hade lagt märke till att det snarare var regel än undantag att marknaden uppvisade svaghet med start tisdag/onsdag under optionsveckan (normalt tredje veckan i månaden) ända fram tills måndagen veckan därpå. Skulle historien upprepa sig även denna gång kommer säkerligen just veckans inflationssiffra framföras i nyhetsrapporteringen som den främsta bakomliggande orsaken till eventuell börsrekyl.
