Mot ljusare tider

Enligt ekonomerna där lär Sverige uppvisa sämst tillväxttakt bland samtliga europeiska länder i år. Det är andra gången i rad som man menar att Sverige får jumboplatsen gällande tillväxt. Också förra året spåddes Sverige hamna längst ned men den gången slog profetian fel. Förvisso minskade vårt BNP men tappet uppges ha varit större hos grannländerna Finland och Tyskland.

Hög inflation och högt ränteläge tillsammans med vår förkärlek för rörliga bolån gör förstås att Sverige hamnar i skottgluggen. Det är förstås varken direkt orimligt eller för den delen oväntat. Det man inte ska glömma bort är att det trots allt handlar om prognoser och vem om inte vi börsintresserade vet mest hur fel sådana kan slå.

Någon makroekonom är jag inte och kommer därför inte att gå i polemik med EU-kommissionen kring huruvida årets tillväxttakt i Sverige blir 0,2%, högre eller lägre. Det jag istället konstaterar är två saker. För det första tror man att tillväxten i år, om än anemisk, blir högre än ifjol. För det andra räknar man med att nästa års dito blir avsevärt mycket bättre. 2025 spås Sverige nämligen växa snabbare än länder som exempelvis Tyskland, Frankrike och Italien. Skulle prognosen slå in är det tveklöst goda nyheter för oss aktieintresserade.

Konjunkturen här hemma må vara svag men beräknas åtminstone vara på bättringsvägen. Aktiemarknaden tenderar att nysta upp sådant i förväg och sett mot bakgrund av det är kanske inte börsuppgången från sen oktober så förvånande egentligen. Kanske var det börsbotten vi såg där och då? Tja, den som ändå det visste.

Som alltid finns det skäl att se glaset som antingen halvfullt eller halvtomt. I synnerhet i dessa högst osäkra tider med ett krig på nära håll i Europa samt överlag tilltagande geopolitiska spänningar. Lägg därtill tidigare omnämnda inflation och ett högt ränteläge och det är lätt att misströsta. Men som så många gånger annars finns det inget ont som inte för något gott med sig. Efter mörker tenderar det att bli ljusare tider. Och jag tycker mig skymta ljuset på horisonten.

Att inflationen har stegrats är det inte mycket man kan göra åt i detta skede. I grund och botten vore det väl närmast oväntat om inte extrema stimulanser i spåren av en lika extrem bekämpning av pandemin inte gav någon inflatorisk impuls. I synnerhet som de följdes av ett krigsutbrott som ju i regel är inflationsdrivande och den här gången medförde både omfattande sanktioner på en global råvaruproducent och ytterligare störningar i globala leveranskedjor.

En del av dessa effekter har man nu lyckats övervinna, andra kommer vi få leva kvar med under överskådlig tid. Att räntan har stigit är sannolikt enbart av godo. Pengar skall kosta i annat fall allokeras de fel. För var och en av oss med bolån är det förstås jobbigt när räntekostnaden dubblas eller tredubblas men vi skall komma ihåg att det inte är dagens räntenivåer som är konstiga utan de som gällde under perioden 2008–2022. Ett experiment som betydligt kunnigare personer än undertecknad har ifrågasatt. Den långa tid som nollräntetiden fick finnas kvar är sannolikt också det allra värsta som har hänt i ekonomin. Det fick nämligen många att tro på ”det nya normala” och agera därefter.

Som tur är, är denna tid numera historia. Givetvis kunde övergången ha varit skonsammare. Att räntan höjs med 4–5 procent på 1,5 års tid är förstås inte önskvärt men kanske är det ändå bäst att riva av plåstret snabbt snarare än att dra ut på det? Sett med facit i hand skulle man förstås ha börjat höja i ett tidigare skede än vad som blev fallet istället för att gömma sig bakom retoriken att inflationen var ”transitory”.  

Att titta tillbaka med facit i hand gör det förstås alltid mycket enklare. Nu är vi dock där vi är och får göra det bästa av situationen. De allra flesta har nu börjat anpassa sig till den nya räntenivån och väljer att agera därefter. Det är rationellt och sunt och jag tror att ju längre som vi får leva med nuvarande ränteläge desto färre blir avarterna i ekonomin som har fått frodas under nollränteekonomin. Det mår vi alla bra av i längden även om det förstås kan vara smärtsamt i takt med att övergången pågår.

En annan sak som manar till optimism är det faktum att Sverige nu slutligen ser ut att få gå med i NATO efter många ”och” och ”men”. Jag vill gärna betona att det faktum att jag benämner inträdet som positivt inte har med själva sakfrågan att göra. Den diskussionen lämnar jag över till andra. Men för ekonomins del innebär det behov av upprustning av framför allt infrastruktur och då i synnerhet i de norra delarna av landet där även navet för hela ”den gröna industrin” spås bli beläget. Idag när både Finland och Norge ingår i Nato, kommer det krävas enorma satsningar på upprustning av transitvägar mellan dessa båda länder vilket kommer att gynna Sverige. Vill det sig väl kan Sverige dessutom slippa att stå för hela notan.

Redan nu sägs det att regeringen förbereder ansökan om medel från både EU och NATO för ändamålet. Det vore förstås klart positivt då rätt planerat (vågar man hoppas på det?) torde utbyggnaden kunna slåss ihop med förberedelserna för både planerad kärnkraftsuppbyggnad samt tidigare nämnda satsningar i förberedelser för grön- och upprustning av samhällelig basindustri i norra Sverige.

Att den typen av industrialiseringsvåg som Sverige står inför skulle gå ekonomin obemärkt förbi ter sig osannolikt och därför finns det skäl att se med tillförsikt på framtiden an. Självklart kan det längs vägen dyka upp problem som kan komma påverka utvecklingen i mindre gynnsam riktning. Ny våg av inflation vore exempelvis en sådan. Men stalltipset här och nu är trots allt att de fem kommande årens ekonomiska utveckling blir bättre än de fem gångna ditons var. Det i sig borde på sikt avspeglas i både högre tillväxtsiffror, högre kronkurs och förhoppningsvis även högre börskurser för mindre och medelstora bolag. Framgent borde Sverige kunna hålla sig på behörigt avstånd från tillväxtmässig jumboplats.