Myntets baksida

Tittar vi 10 år bak i tiden har kronan devalverats. Mot euron är exempelvis värdetappet närmare 40%. Det är en enorm urholkning av den svenska köpkraften gentemot de flesta övriga européer allt annat lika. Och vad värre är så finns det inte mycket som tyder på att nämnda trend är på väg att bottna ur, än mindre vända. Det i sig kan förstås vara positivt då det i regel är när det är som allra mörkast som vändningen kommer.

Det som vi nu skulle kunna sätta vårt hopp till är väl det faktum att Riksbanken står i begrepp att höja räntan ytterligare minst en gång och kanske två. I ett läge då ECB ser ut att vara klara med sina räntehöjningar för i år skulle det möjligtvis kunna stärka kronans förutsättningar givet att det är just ränterelationen som marknaden fokuserar på. Som jag nämnde i min senaste krönika är jag tveksam till att det är så pass enkelt.

Jag tror snarare att marknadsaktörerna inte är mindre förutseende än att de vet med sig att ytterligare höjd ränta lär medföra ännu svagare tillväxtutsikter och därigenom djupare lågkonjunktur (och mer press på bl.a. fastighetssektorn och därmed även banksystemet som sådant). Det är knappast någon hemlighet för någon på valutamarknaden att den svenska ekonomin hör till de allra mest räntekänsliga i Europa. Tvärtom, i nuvarande ”fake news era” dominerar nog synsättet som överdriver den svenska räntekänsligheten en hel del och det är också det som i viss mån avspeglas i gällande valutakurs.

Att den svenska ekonomin har varvat ned syns tydligt i allehanda statistik. Någon direkt kris för gemene man är det dock ändå inte vad jag har kunnat se så här långt. När jag under den gångna helgen åkte till en skånsk storstad noterade jag att det mesta såg ut som vanligt. Stort folkvimmel och knappt några platser på de många uteserveringar som också har vuxit i antal sedan sist. En brasklapp här är förstås att det till stor del kan ha berott på ett stort antal turister. Språkmässigt var engelska och framför allt danskan tydligt representerat i vimlet. En annan sak som slog mig var det extremt stora antalet Louis Vuitton väskor. Huruvida det handlade om äkta sådana eller inte kunde inte mitt i sammanhanget ganska ovana öga avgöra.

Om vi lämnar min privata ”lynchning” åt sidan och återgår till valutans framtidsutsikter noterar jag att väldigt lite görs för att stärka den. Förvisso påpekar riksbankschefen Erik Thedeen vid så gott som varje tillfälle att han ser den svenska valutan som undervärderad men ”tough talk” har så här långt inte fått någon tydlig effekt i prissättningen. Tvärtom har vi sett gradvis försvagning som snarare eskalerat sedan han tillträdde. Att fortsätta på den inslagna vägen och samtidigt hoppas på andra effekter framstår här som långsökt.

Inte heller regeringen ser ut att vilja dra sitt strå till stacken av rädsla för inflation. Att genomföra ett nytt jobbskatteavdrag är förvisso ett steg i rätt riktning men varför man inte justerar upp brytpunktsgränsen övergår i alla fall mitt förstånd. Det handlar ju om en inflationsjustering som ska tillgripas i samband med just inflation. Att då skrota den p.g.a. inflationsrädsla känns helt ologiskt oavsett vad man tycker om själva sakfrågan och vilken politisk åskådning man stöder. Dessutom riskerar beslutet att bli ett slags prejudikat för framtiden. Idag var det brytpunkten nästa gång kan andra inflationsjusteringar skippas. Exakt vad det blir får väl framtiden utvisa. Uppfinningsrikedomen vad skatter beträffar är som bekant stor i det här landet. Själv tror jag att den enda åtgärden som skulle kunna tänkas bli allmänt accepterad är en utebliven räntehöjning. Men det kommer förstås inte på fråga när Riksbankens mandat är inflationen allena.

En annan negativ effekt av den typen av beslut är att det förstås försämrar för alla dem som driver landets tillväxt. Höga skattenivåer och svag valuta främjar snarare talangernas flytt till andra länder där förutsättningar att tjäna pengar är bättre för dem som har kunnande och ambitioner. Den typen av människor borde vi i Sverige snarare värna om och locka hit än fördriva härifrån. Det är i alla fall min subjektiva åsikt. Att sänka pensionärskatten är förstås rimligt (själv förstår jag exempelvis inte varför man som pensionär skall betala skatt när pensionen i viss utsträckning består av redan beskattade medel) men vi skall inte lura oss själva med att tro att det är den åldersgruppen som får de ekonomiska hjulen att röra sig snabbare. För så är det helt enkelt inte även om våra äldre gör allt vad de förmår på ålderns höst i den mån hälsan räcker till. Nåja, nog om det innan det blir för politiktungt.

En positiv sak med den svaga kronan är förstås det faktum att det skulle kunna vara mycket värre om vi gick med i euron när det en gång begav sig. Med euron hade inte den svenska ekonomin kunnat styra sin konkurrenskraft på samma sätt som vi har gjort via kontinuerlig devalvering. Det har sparat oss viktiga arbetstillfällen som annars hade kunnat gå förlorare. Vi skall ju inte glömma bort att den svenska ekonomin trots allt är exporttung även om exportens tyngd har minskat påtagligt under globaliseringseran. Här och nu fokuserar alla på de negativa effekterna men rent hypotetiskt skulle det kunna ha varit värre. Alla mynt har som bekant alltid två sidor. Så även kronan. Fast just det får kanske vara ett ämne för en annan krönika längre fram.