Nytt börsår, nya tag

Först publicerad i Stockpicker Newsletter 2008 (15 januari 2023)

Att samtliga besitter en stor portion potential är förstås inte detsamma som att de i själva verket måste bli kursvinnare. I den här typen av bolag kan enskilda faktorer spela avgörande roll för om det blir succé eller fiasko. Som grupp betraktat är de dessutom ofta starkt beroende av marknadens riskvilja. Fjolåret kan tjänstgöra här som ett tydligt exempel.

Inför 2022 varnade undertecknad förvisso om att vi sannolikt stod inför ett betydligt sämre börsår än vad 2021 hade varit då vi ju fick en rejäl urladdning, men min tro var ändå att vi kunde gå ett positivt börsår till mötes. Min bästa gissning då var att 2022 skulle bli ett positivt börsår om än något sämre än de senaste årens genomsnitt (10,9%). Klätt i procentsiffror skulle man kunna omvandla gissningen till 5–10% upp. Facit blev som bekant -24,6%.

Tittar vi på läget idag känns inte fjolårets börsnedgång som helt onaturlig. Hade vi för ett år sedan vetat det vi vet idag (krigsutbrott i Europa, energikris, skenande inflationen samt därtill dramatiska höjningar från FED) vore slutsatsen sannolikt annorlunda. Om framtiden visste vi dock alla lika lite (FED själva trodde sig inte behöva höja räntan alls under 2022) och detsamma gäller även idag.

Det intressanta nu är att sentimentet är helt annorlunda än för 12 månader sedan. Uppenbarligen är det sant att inget förändrar sentimentet såsom priset gör. Följaktligen, efter ett svagt börsår, är de allra flesta pessimister nu. Konsensusuppfattningen är att vi står inför en global recession. Hur djup den blir spretar förvisso åsikter isär men att det blir en lågkonjunktur världen över är nästintill skrivet i sten hos de flesta bedömare. Därmed utgår man även ifrån att FED avslutar sina räntehöjningar under inledningen på 2023 för att därefter börja sänka räntan i slutet av året.

Huruvida så blir fallet eller ej återstår givetvis att se. Det vi vet om långsiktiga konsensusbedömningar är att de i regel slår fel. Jag blir därför inte alls förvånad om så blir fallet även i år även om jag vidhåller att det är svårt att argumentera emot att vi står inför en annalkande lågkonjunktur. I Europa är den väl nästintill given och troligtvis även inledd på en del håll. Den stora frågan är förstås om den behöver bli global? Här är jag inte alls lika säker.

Grunden till min försiktiga optimism i detta avseende är den kinesiska återöppningen som ju kom lika hastigt som oväntat. När världens näst största ekonomi öppnar upp vore det synnerligen märkligt om det inte syntes spår av det på den globala arenan. Inledningsvis lär det förstås skapas en del problem (merparten av invånarna insjuknar) men efter någon månad eller två borde glädjen vara lika påtaglig som den var i Europa och USA när våra restriktioner upphörde. Nog borde det också synas på den globala ekonomin när en miljard människor med uppdämda behov återigen börjar resa och konsumera.

Ovanstående är också ett skäl till att jag tror att inflationen inte blir lika snabbt övergående som en del analytiker verkar tro. Förvisso kommer baseffekterna i inledningen på året göra att inflationstakten avtar men jag misstänker att den aldrig närmar sig nivåer på 2% som centralbankerna eftersträvar. Därav tror jag inte heller att det blir några räntesänkningar från FED i år även om räntan sannolikt inte höjs mer än vid några enstaka tillfällen till.

Skall FED sänka räntan i år så lär det som jag ser det snarare bli en konsekvens av att något oväntat inträffar. I det läget tror jag inte att sänkningen som sådan blir särskilt positiv heller (jämför exempelvis med räntesänkningar i spåren av Lehman kraschen).

Ovanstående åsikt bygger givetvis på den information vi har idag. Att bilden får redigeras i efterhand är närmast givet. Vad Putin har i åtanke vet enbart han själv (om ens det). Och faktum är att det inte saknas andra geopolitiska krutdurkar där ute. Hit kan vi ju räkna in Kina/Taiwan och Nordkorea/Sydkorea i Asien, Israel/Iran i Mellanöstern och Turkiet/Grekland samt Serbien/Kosovo i Europa för att omnämna de mest uppenbara. Lägg därtill fortsatt hot om energikris i Europa (ingen vet ju hur vädret blir) samt även risk för att vi får återuppleva amerikansk skuldtaksdramatik från 2011 och nog finns det grogrund för att skissa på en hel del riktigt dystra domedagsscenarion. Då har vi ju som bekant inte ens nämnt eventuella s.k. svarta svanar som ju mycket väl kan dyka upp under året och som i sådana fall kan få stor påverkan (som oväntade händelser alltid får).

Vill man se glaset som halvtomt finns det tveklöst skäl till det. Men så även för motsatsen. Kriget i Ukraina kan ju trots allt ta slut under året samtidigt som inga nya oroshärdar blossar upp. Den oundvikliga recessionen i USA skulle kunna utebli alternativt bli oerhört mild (likställt med en svårmanagerad mjuklandning) medan inflationen stabiliserar sig någonstans omkring 3–4%, vilken implicit innebär att FED inte behöver höja så värst mycket mer än vad man redan gjort.   

Är ovanstående väl optimistiskt? Kanske. Det är dock definitivt inte omöjligt. Lägg därtill att årets amerikanska Santa Claus Rally bjöd på kursuppgång om 0,8% samtidigt som 2023 är det tredje året i den s.k. presidentcykeln (som historiskt har varit det starkaste av samtliga fyra) och förhoppningar om bättre morgondag väcks genast till liv. Möjligtvis är det just denna spirande optimism som har fått börsen att inleda året synnerligen starkt.

Vän av ordning inflikar säkert att hopp inte är någon vidare bra strategi och har förstås helt rätt i sak. Med det sagt är det heller särskilt lyckosamt att anpassa strategin till domedagsscenarion. Majoriteten av saker de flesta av oss oroar oss för inträffar nämligen aldrig. Att det är svårt att sia om börsframtiden vet vi alla. Men för att ytterligare ett dåligt börsår ska bli faktum krävs det nog att något oväntat negativt (och ej av mig omnämnt) inträffar.