Olika sjukdomar, samma medicin

Ett möte som historiskt sett har bjudit på en del osedvanligt viktiga besked. Om så blir fallet även den här gången får vi sannolikt vänta och se. Det mest troliga är väl att ”tugget” blir det gamla vanliga. Räntan har förvisso höjts men kan fortfarande behöva höjas mer. Att försöka hålla marknaden på helspänn hör till sakens natur.

Inflationen i USA har förvisso backat en hel del men för den sakens skull kan inte FED utropa en slutlig seger. I synnerhet som den amerikanska inflationen har varit utbudsdriven. Till skillnad från läget i Europa har arbetsmarknaden varit synnerligen tajt och hushållens ekonomi tämligen väl förspänd tack vare rekordhöga stimulanser under pandemin och även efter den. Lägg därtill att amerikanerna har en väldigt liten andel rörliga räntor och de amerikanska räntehöjningarna kommer i en lite annan dager än exempelvis svenska dito. Därför är det väl egentligen först nu som vi börjar se att räntehöjningarna ”börjar bita” i USA.

I Europa och kanske i synnerhet i Sverige är läget ett helt annat. Vår inflation beror inte på tajt arbetsmarknad eller för mycket pengar hos hushållen. Här bygger inflationen i huvudsak på effekter av dels kriget som snabbt ledde till en energikris, dels de utbudsstörningar som pandemin och sedermera kinesiska nedstängningar orsakade på globala leveranskedjor. Ändå tycks man envisas med att försöka bota sjukdomen med exakt samma medicin som ”jänkarna” gör utan hänsyn till väsensskilda skillnader som exempelvis det enkla faktum att medan man i USA börjar tala om ”no landing” snarare än ”soft landing” så befinner sig Sverige i en ganska tydlig recession allaredan. Här lär det nog bli en hårdlandning som dessutom orkestreras av Riksbanken.

Missförstå mig gärna rätt som man säger. Jag är inte emot räntehöjningar. I synnerhet inte efter att ha sett vad ultralätt penningpolitik har lett till. Pengar måste ha ett värde. Punkt. Men precis som noll- eller minusräntor var helt fel sätt att tackla högkonjunkturen (eller den då låga inflationen) tidigare, precis lika illa blir det med rejäla räntehöjningar i ett läge då ekonomin är på väg i en lågkonjunktur. Att ha en styrränta på omkring 4–5% är inte alls märkligt, tvärtom. Men då under förutsättning att ekonomin går om inte på högvarv så åtminstone starkt. Är vi där nu? Nej, definitivt inte. Ändå tyder det mesta på att Riksbanken kommer höja med 0,25% i september och kanske ytterligare 0,25% innan året är slut.

Jag vill inte kalla de kommande höjningarna för lika obegripliga som tidigare räntesänkningar under noll har varit. Inget framstår nämligen som lika märkligt än när en centralbank sätter negativt värde på pengar vilket ofrånkomligen leder till både bubbelbeteende bland reala tillgångar och mer eller mindre idiotiska investeringar i jakten på någon form av avkastning. Här får Stefan Ingves och hans dåvarande kollegor iklä sig dumstruten allt annat lika. Och visst, det är enkelt att kritisera med facit i hand men en del läsare minns säkert att jag ifrågasatte strategin med minusräntor även då det begav sig. Med facit i hand hade nog lägret som jag tillhörde (var ju långt ifrån ensam trots allt) rätt. Riksbanken var hopplöst fel på bollen.

Nu som då kan jag inte låta bli att tycka att man åtgärdar en helt felaktig policy med en annan dålig sådan. Att höja räntan inledningsvis i syfte att återställa den till normalnivån var förstås helt rätt (sedan skall man kanske inte ha för bråttom givet den svenska ekonomins enorma räntekänslighet). Men att fortsätta höja enbart för att andra gör det eller för att bakåtblickande siffror ser höga ut (inflation på 6,5% exkluderat ränteändringseffekter) är nog fel. Jag tillhör nämligen åter lägret som till skillnad från makthavarna på Brunkebergstorg är helt övertygade om att den svenska inflationen kommer att sjunka alldeles oavsett vad Riksbanken gör på sina i år återstående möten. Kanske inte ända ned mot 2% men troligtvis inte så långt ifrån ändå.

Vad höjningarna istället kommer att leda till är att få ekonomin att om inte krascha så i varje fall hårdlanda och det med besked. Jag misstänker nämligen att hushållen har spenderat det mesta ”av sin ekonomiska buffert” till årets semestrar. Nu blir det istället dags för eftertankes kranka blekhet att infinna sig. I synnerhet i storstäder där boräntor kring 5% gröper djupa hål i plånböckerna.

Men ”kronan” då frågar säkert vän av ordning? Jo, visst är valutaläget bekymmersamt. Inte tu tal om det. Samtidigt har centralbanken inte brytt sig om kronan tidigare vilket ju är ytterligare en bidragande faktor (förutom de redan omnämnda ovan) till de svenska inflationssiffrorna. Svag krona innebär att vi importerar inflation och ytterligare försvagning kommer troligtvis medföra att den svenska inflationen kan förbli högre jämfört med omvärlden. Med det sagt betraktas ofta valutan som ett mått på den underliggande ekonomin. Genom att skjuta den inhemska ekonomin i sank lär värdet på valutan knappast höjas. Oavsett vad räntenivån blir.

Sverige har lyxen (?) att ha en egen valuta och en (på pappret) oberoende Riksbank. Skall det vara någon poäng med det så skall den allra helst också fokusera på den inhemska inflationens bakomliggande anledningar snarare än medicinera andra länders dito. Skall Thedéen & Co fortsätta leka följa John kan vi likväl skippa kronan och införa euron.