One down, one to go…

Kalendermässigt är hösten möjligtvis ingen höjdare på våra breddgrader då vi mentalt får ställa in oss på ett klart mörkare och troligtvis även kyligare halvår. Börsmässigt behöver det dock inte vara fel. Aktier sägs som bekant vara en vintersport. Lyckas man bara ta sig förbi inledningen på hösten hyfsat oskadd brukar det faktiskt bli bra. Några garantier finns det förstås aldrig men så har det i alla fall sett ut historiskt. 

Jag har tidigare nämnt att inkommande statistik sannolikt blir det som sätter prägel på höstens börsutveckling i och med att denna avgör hur FED och andra centralbanker kommer att agera. Till de enskilt viktigaste datapunkterna hör läget på arbetsmarknaden samt inflationsutvecklingen. Den första rapporten har kommit och den andra får vi ta del av inom kort (13 september).

Arbetsmarknadsstatistiken som publicerades i fredags visade tydligt på att ekonomin sakta men säkert kyls av. Förvisso ökade antalet sysselsatta med 187 000 vilket var högre än analytikernas förväntningar men som jag redan nämnt tidigare så tror jag att även den siffran kommer att justeras nedåt framgent. Detta då så gott som samtliga tidigare siffror i år har reviderats nedåt i efterhand. Så även denna gång då revideringen omfattade hela 110 000 personer. En rejäl justering vilket sannolikt också är anledningen till att arbetslösheten tog ett skutt till 3,8% jämfört med 3,5–3,6% där den tidigare har legat.

Det är sannolikt enbart tidsfråga innan arbetslösheten i USA överstiger 4%. Frågan är förstås om det är goda eller dåliga nyheter? Å ena sidan är det precis vad FED länge velat åstadkomma eftersom svalare arbetsmarknad bedöms inverka positivt på den fortsatt för höga inflationen och då i synnerhet på lönesidan. För även om den rapporterade CPI-siffran anges vara 3,2% så angavs ju löneinflationen i fredagens rapport till 4,2% i årstakt.

Å andra sidan medför högre arbetslöshet att oron sprider sig likt ringar på vatten och kommer att påverka även den amerikanska ekonomin som ju som vi alla vet är oerhört konsumtionsinriktad. Det som idag kan tyckas likna en mjuklandning kan hastigt och mindre lustigt gå över styr. Tittar vi historiskt har den typen av utveckling snarare varit regel än undantag. FED:s fingertoppkänsla i slutet av cyklerna har sällan varit särskilt bra. På samma sätt som man höll fast vid en alldeles för slapp räntepolicy för länge är risken stor att man kommer strama åt inte bara för snabbt men även för mycket för att sedan tvingas kovända under galgen.

Med ovan i åtanke är det förstås inte konstigt att något sämre nyheter uppfattas som positiva dito. Efter lång tid av låga eller obefintliga räntor ter sig dagens nivåer på 5% nästintill som extrema vilket de i grund och botten inte är. I alla fall inte i tider av stark konjunktur vilket faktiskt har varit fallet i USA (till skillnad från Sverige). När den slutliga BNP-siffran för Q2 publicerades förra veckan blev det visserligen en nedrevidering från preliminära 2,4% till något mer beskedliga 2,1% men det handlar fortfarande om hälsosam tillväxttakt.

Sett i en kontext med tajt arbetsmarknad och god tillväxttakt ter sig inte högre ränta som onaturlig. Sedan kan man förstås debattera huruvida den bör bli ännu högre i det här skedet eller ej? I det korta perspektivet lär inkommande inflationssiffra ge svaret på det. Konsensusbilden är att FED väljer att låta bli om nu inget exceptionellt framkommer ur inflationsrapporten. Brasklappen är dock att augustis inflationssiffra kan överraska negativt som en konsekvens av högre baseffekter i kombination med sommarens stigande bränslepriser. Utfallet kan nämligen bli något högre än sommarens 3,0–3,2% som redovisades för juni respektive juli.

Ytterligare en faktor som försvårar för FED men som det talas för lite om, är hur den amerikanska presidentens administration ständigt motarbetar centralbanken i syfte att förbättra sina möjligheter inför det kommande presidentvalet. Nyligen har man exempelvis föreslagit en lönehöjning om 5,2% för federalt anställda (där 4,7% gäller alla och resterande 0,5% gäller lokala avvikelser) för 2024. Det är den högsta höjningen sedan 1980 och då skall man också komma ihåg att höjningen inför 2023 var 4,6%.

För svenskt vidkommande får vi dessvärre enbart sitta och (o)gilla läget. Regeringen vågar inte stimulera och Riksbanken är fast beslutna om att fortsätta höja hur svag konjunkturen än väntas bli. Här påminner läget om när man drog till med negativa räntor mitt i en brinnande högkonjunktur. Den gången var det tveklöst fel och historien lär visa om nuvarande höjningsiver är korrekt.

Helt apropå ovanstående noterar jag att vårt grannland Polen som har haft krympande BNP två kvartal i följd, valde att sänka räntan med 0,75%. Nu är den förstås fortsatt höga 6,0% (där var man inte lika sena ur startblocken som här och sysslade heller inte med negativa räntor) varvid lättnaden kanske kan ses som ett drag inför det kommande valet i oktober. Makthavarna har bland annat i dagarna bjudit pensionärerna med de lägsta pensionerna på en 14:e (!) pensionsutbetalning som en kompensation för den försämrade köpkraften. Men det visar ju att det finns centralbanker och regeringar som ser något annorlunda på läget än vad Riksbanken och vår nya regering gör. Påpekas bör att inflationen i Polen har varit högre än i Sverige och trots det har deras valuta stärkts med närmare 20% mot den svenska kronan under det senaste året.