Överhettningstendenser i USA
Första fredagen i månaden är det som bekant alltid dags för färsk amerikansk arbetsmarknadsstatistik. En händelse som många ser fram emot då den ofta sätter tonen på handeln på världens börser. Självklart var läget extra intressant den här gången då det ju vankas en första (och därmed historisk) räntehöjning i mars.
Ingen har sannolikt missat att den amerikanska centralbanken sitter på dubbla mandat. Utöver prisstabilitet har man även som mål att föra en penningpolitik som främjar full sysselsättning i alla befolkningsgrupper.
Att den tilltagande inflationen har väckt frågor kring den först nämnda faktorn är vida känt. Hade någon trots det några som helst betänkligheter kring huruvida en räntehöjning verkligen är befogad, så bör fredagens jobbrapport ha skingrat dem en gång för alla. Att en räntehöjning i mars kommer är numera lika säkert som ”amen i kyrkan”. Frågan är väl egentligen om man höjer med 25 eller 50 räntepunkter?
Centralbankschefen Jerome Powell har vid flertalet tillfällen nämnt att penningpolitiska åtstramningar inte skulle bli aktuella förrän arbetsmarknaden har återgått till nivåer som gällde före pandemin. Och tro det eller ej men USA (till skillnad mot många andra länder) är nästan där nu. Inför fredagens rapport var antalet sysselsatta 3,5 miljoner färre än pre covid. Denna siffra kunde man dock revidera rejält efter publiceringen. Dels eftersom sysselsättningen steg med omkring 450 000 personer under januari, dels eftersom de två föregående månadernas siffror reviderades uppåt med ytterligare drygt 500 000 personer. Nära en miljon fler sysselsatta med andra ord. Wow!
Den starka utvecklingen innebär att den amerikanska ekonomin utvecklas betydligt bättre än vad många hade räknat med. Arbetslösheten steg förvisso till 4,0% (3,5% innan pandemin slog till) men det faktum att timlönerna ökade med 5,7% jämfört med ett år tidigare (väntat var 5,2%) tyder med all önskvärd tydlighet på att det börjar bli ont om lediga och anställningsbara resurser. Visserligen kan en del av löneökningarna möjligtvis härledas till kompensation för högre energipriser men den snabba ökningstakten visar ändå att det inte finns mycket till ledig kapacitet där ute längre. Den amerikanska ekonomin går helt enkelt på högvarv och är nog betydligt närmare överhettning än någonting annat. Precis som Alfa Lavals VD Tom Erixon nämnde vilket jag för övrigt omnämnde i helgens tidning.
Med en så pass stark ekonomi (BNP tillväxten lär troligtvis kunna överraska i Q1) är det inte särskilt svårt att förstå att räntan obönhörligen måste höjas. Hur många gånger det sker i år och nästa tävlar de flesta bedömarna just nu om. Personligen har jag ingen större lust (och sannolikt inte tillräckliga kunskaper heller för den delen) att delta i denna gissningslek. Jag noterar dock att 2-årsräntan på amerikanska obligationer ligger i intervallet 1,30–1,35% vilket kan tjänstgöra för vad räntemarknaden själva tycks tro.
Den siffra som medierna och marknaden tenderar att fokusera på är istället den s.k. 10-åringen. Här har vi fått se en brant stigande rörelse uppåt sedan i fredags. I inledningen av veckan närmade vi oss 2-procentsnivån (1,75% innan publicering av jobbrapport) vilket vi inte sett sedan slutet av 2019, dvs tiden innan pandemin bröt ut.
Två år är lång tid och det är kanske inte många längre som kommer ihåg läget i slutet av 2019. Men på den tiden det begav sig var börsoron inte särskilt utpräglad. Tvärtom stod ju börserna i zenit även om de befann sig klart lägre än vad de gör nu. Vad jag minns var inte särskilt många heller oroliga för inflationen. Men det är man otvivelaktigt nu. Inflationen idag är knappast något som enbart gäckar centralbankerna och ”Wall Street” utan även ”Main Street”.
Ovanstående gör att åtminstone undertecknad ställer sig frågan varför räntemarknaden (som ju vanligtvis sägs vara smartare än aktiemarknaden) tycks ignorera inflationen, vilket nivåerna på 2-års respektive 10-årsräntan är tydliga bevis på. De enda svaren jag kan komma på är att man antingen betraktar den som tillfällig och övergående till sin natur eller att man utgår ifrån att FED höjer för mycket och för snabbt vilket kväver konjunkturen och kastar ekonomin i recession. Eventuellt både och.
Vilket av ovanstående som kommer att inträffa (eller om det blir något annat?) blir förstås spännande att se. Att lägre s.k. baseffekter (jämförelsetal) kommer att få ned inflationsnivån längre fram i tiden är tämligen givet (även om januaris siffra enligt analytiker spås landa på 7,2–7,3%). Likaså att inledd räntehöjningscykel väldigt sällan korrelerar med urtoppning på världens börser. Fast vem vet, kanske blir det annorlunda denna gång?
