Quo vadis?

Sällan har den gamla aktieklyschan att ”marknaden går både upp och ned” varit mer träffsäker än just i år. Efter osedvanlig styrka i början på året har de senaste veckornas bankoro raderat i stort sett hela årets tidigare uppgång. Därmed har också Stockholmsbörsen hamnat vid ett psykologiskt viktigt vägskäl som ju ”årsskiftesnivån” ofta utgör.

Ni minns säkert från mina tidigare krönikor att jag ofta har beskrivit årsskiftesnivån som ett slags ”make or brake” nivå. I synnerhet under årets inledande kvartal (signifikansen blir mindre påtaglig ju längre in på året). Det är nämligen i anslutning till nämnda nivå som marknaden ofta tvingas ta ett synnerligen viktigt beslut. Antingen samlar placerarkollektivet mod och får marknaden att vända upp eller så väljer man att retirera och i det läget får vi allt som oftast förnyade säljflöden som kan pressa ned index mot andra ”psykologiska milstolpar” såsom antingen -5% eller -10%-nivån från årsskiftesnivån sett.

Att spekulera åt vilket håll det går är förstås fritt för alla. Min gissning här är sannolikt inte bättre än någon annans. Att förutspå kortsiktig börsutveckling är svårt och det finns egentligen ingen direkt uppsida i det heller. Sticker man ut hakan och får fel, står man där med dumstruten på huvudet. Skulle man däremot få rätt var det ju i grund och botten ändå en gissning och inte så mycket mer.

Det jag istället kan konstatera är att vi just nu bevittnar en dragkamp mellan två starka krafter. Den av dem som lyckas ta överhanden kan avgöra kommande månadernas börsriktning. På den ena sidan har vi den kinesiska återöppningen som är en viktig boost för inte minst exportekonomierna, däribland Sverige. Det är sannolikt ingen tillfällighet att tyska IFO-index som mäter stämningen i det tyska näringslivet steg för sjunde månaden i rad och nu ligger strax ovan nivåer där den noterades i maj 2022. Skall man hitta ett högre värde än den för mars rapporterade, får man blicka bort mot februari 2022 dvs strax innan angreppet på Ukraina ägde rum.

Verkar åt motsatt håll gör förstås den nu pågående bankoron tillsammans med centralbankernas bekämpning av inflationen vars huvudsakliga syfte förstås är att sänka aktivitetsnivån i den underliggande ekonomin. Hur oroväckande än bankoron än ter sig att vara så kom den onekligen som ett välkommet brev på posten. I alla fall under förutsättning att problemen stannar ungefär vid vad som hittills har framkommit utan att fortplanta sig vidare in i det finansiella systemet.

Enligt bedömarna som kan det här betydligt bättre än undertecknad, kan den uppkomna bankfrossan leda till en lika åtstramande effekt som en räntehöjning om uppskattningsvis 50 räntepunkter hade gjort. Än är det givetvis för tidigt att dra några långsiktiga slutsatser men tittar man på räntemarknadens förväntningar är det nu tydligt att man tror att FED har höjt klart och att nästa åtgärd snarare blir en sänkning. FED själva hänvisade också till nämnda effekt vilket bland annat var anledningen till att man nöjde sig med 25 räntepunkters höjning trots att man tidigare aviserat att en högre takt kan vara motiverad.  

Det som utgör risken just nu är förstås att om bankoron lägger sig så kan fokus åter skiftas mot inflationskampen. Räntorna lär stiga och så även narrativet om fler höjningar som man ju förde kort inför bomben smällde i Silicon Valley Bank. Det som skulle kunna komma till marknadens undsättning är förstås fortsatt fallande inflationssiffror. Nästa viktiga sådan publiceras strax efter Påsk och bör precis som de övriga fortsätta präglas av stigande baseffekter som implicit innebär att åtminstone undertecknad kalkylerar med 0,5% lägre nivå än i februari. En takt som jag tror kan hålla i sig fram till sommaren. Den amerikanska inflationen toppade som bekant i juni på 9,1%.  

Det som däremot ligger i den positiva vågskålen är det faktum att april tenderar att vara en riktigt bra börsmånad. Tittar jag på min egna statistik som härstammar från 1995 och framåt handlar det om årets näst bästa börsmånad med en genomsnittlig indexökning om 2,3%. Samma mönster framträder faktiskt om man tittar på S&P 500 där den genomsnittliga avkastningen har varit 1,5% under en så pass lång period som 72 år (1950–2022). Än mer positiv blir bilden om vi tittar på Dow Jones. Där har april faktiskt varit årets bästa månad historiskt sett (från 1950 och framåt) med en genomsnittlig uppgång om 1,9%. För Nasdaqs handlar det däremot om fjärde bästa månaden på året. Även där har dock uppgången uppmätts till genomsnittliga 1,7%.