Ribban höjs?
Det blev som förväntat. Skuldtaket som ju egentligen inte är ett skuldtak, kommer troligtvis att lyftas.
Enligt uppgifter i helgen har de båda partiernas företrädare kommit fram till en kompromiss där man fått både ge och ta. Det som återstår nu är ”enbart” att få genom uppgörelsen genom först representanthuset och sedan kongressen. Lättare sagt än gjort kanske men det återstår att se.
Som jag nämnde i en tidigare krönika var ovan nämnda utfall det allra mest sannolika scenariot. Jag tror inte att särskilt många utöver sedvanliga domedagsprofeter kalkylerade på allvar med att USA skulle tvingas ställa in betalningarna. Risken för det fanns (och finns alltjämt) men oddsen var givetvis i favör för att man förr eller senare (helst förr) skulle finna en kompromiss.
Problemet som sådant är inte heller själva taket utan vad man gör för att få stopp på den ständigt skenande skuldsättningen. Hittills har den typen av problemställningar saknats i debatten trots att det i grund och botten är precis det som borde vara den kanske enskilt viktigaste delen av diskussionerna. Låt oss hoppas att de amerikanska politikerna tar sitt förnuft till fånga och verkligen börjar fokusera på det som är viktigt för landet istället för att ägna sin tid åt politiskt maktspel (för mycket begärt?).
Med skuldtaksoron förhoppningsvis ur världen kan marknaden på gott och ont åter flytta fokus till den underliggande ekonomin och däribland FEDs kommande drag. Som läget ser ut nu tror de flesta att centralbanken kommer att höja räntan för elfte gången i ordningen när man samlas i mitten av juni. Det tros också bli en åtgärd som avslutar räntehöjningscykeln som inleddes för drygt ett år sedan. Huruvida så blir fallet eller ej lär troligtvis inkommande statistik avgöra.
Först på tur där står nu arbetsmarknadsstatistiken som publiceras redan på fredag. Här har utfallen så här långt varit överraskande starka. På senare tid har dock tydligt negativa revideringar gjorts och risken är förstås att samma mönster följer även den senast rapporterade siffran. Blir så fallet är det en tydlig signal om att den glödheta arbetsmarknaden fortsätter att kylas av vilket per definition minskar behovet av ytterligare åtstramningar om man alltjämt har ambitionen att få till en så kallad ”soft landing”. Här tror jag därför att den kanske allra mest intressanta datapunkten inte blir sysselsättningen i sig utan löneutvecklingen.
Den enskilt viktigaste siffran i närtid för FED torde förstås inflationen vara. KPI-siffran för maj publiceras strax innan nästa FED-möte äger rum. Den senaste siffran om 4,9% innebar knappt någon förändring gentemot månaden innan men detta berodde i första hand på baseffekter som jag har omnämnt vid ett flertal tillfällen tidigare. Den här månaden pekar dessa åter i rätt riktning vilket torde innebära att inflationstakten åter uppvisar klart sjunkande tendens (en nedgång om 0,4–0,5% jämfört med utfallet i april). Och faktum är att jag har sett att det finns en del bedömare som spår att inflationstakten kan hamna under 4% redan i maj.
Huruvida ovanstående är realistiskt eller ej är jag inte benägen att besvara men jag skulle inte på något sätt bli förvånad i alla fall om den nivån blir gällande när siffran för juni publiceras i inledningen av juli. Även detta som en ren konsekvens av baseffekter då jämförelsen i det läget görs med fjolårets junimånad då inflationstoppen om 9,1% uppnåddes. Som om inte bara det var nog finns det även en del andra komponenter i inflationsberäkningen som har rullat över och bidrar till nedgången i det här skedet.
Med allt ovan i åtanke torde inflationsspöket inte utgöra något omedelbart hot längre i det här skedet. Mot bakgrund i det finns det heller ingen anledning för FED att strama åt i ett läge då realräntan för första gången på väldigt länge ser ut att vara klart positiv. I synnerhet som bankturbulensen med största sannolikhet har bidragit till minskad utlåning och på det sättet bjudit på ytterligare en åtstramande effekt i sig.
Väljer FED att pausa sin räntehöjariver torde det ha positiv inverkan på marknaderna. Marknadens främsta oro just nu utgörs nog av att FED höjer alldeles för mycket och självmant skickar ekonomin i en onödigt kraftig recession som därefter kommer att kräva resoluta räntesänkningar. Historiskt har det faktiskt varit sådana åtgärder (och inte räntehöjningar i sig vilket man annars hade kunnat tro) som har fått aktiemarknaden på fall. Det är värt att ha det i åtanke.