Se upp för centralbankirerna
I förra veckans krönika nämnde jag att en snabb titt på börsgrafen gjorde att man lätt kunde hålla sig för skratt.
Trenden var fallande och det såg ut som om årsskiftesnivån var på väg att ge vika vilket normalt sett innebär en rörelse ned mot nästa psykologiska nivå nedåt -5% (i detta fall 740–745 på OMXSPI-index). Hastigt och betydligt mindre lustigt såg jag ut att bli sannspådd redan i inledningen av den här veckan efter att Stockholmsbörsen för andra gången på relativt kort tid (senaste gången var i augusti) hade fallit under sju dagar i följd.
Stämma tycktes även mitt påstående om att negativt tolkningsföreträde göra, och att risk/reward över rapporterna inte kändes vidare bra då marknaden och media enbart väljer att fokusera på det negativa som framkommer i rapporterna. Starka prestationer som från exempelvis Handelsbanken, Telia eller Volvo räckte mycket riktigt inte till mer än en enda dags uppgång. Om ens det.
Det finns säkert många som ställer sig frågan om hur klart bättre rapporter än förväntat kan medföra att aktier sjunker. Svaret är dels det svaga sentimentet dels marknadens benägenhet att fokusera på det som komma skall snarare än det som har varit vilket ju siffrorna i rapporterna egentligen avspeglar.
I exempelvis Handelsbankens fall tittar man bortom lönsamheten och närmast obefintliga kreditförluster (1 Mkr!) och fokuserar istället på att Q3 sannolikt var ett toppkvartal medan det framgent kommer att bli sämre när högt belånade fastighetsbolag hamnar i trubbel. Om så verkligen blir fallet vet förstås varken jag eller marknaden. Det jag kan konstatera är att samma resonemang har varit gällande kring tidigare rapporter.
Tittar vi på de övriga bolagen jag tog upp sticker Telia verkligen ut. Det är inte varje dag som den aktien stiger med tvåsiffriga procentuella tal. Marknaden blev uppenbarligen helt tagen på sängen av att Allison Kirkbys strategiomläggning verkligen bär frukt vilket i sin tur innebär att den allt mer ifrågasatta utdelningen ser ut att förbli intakt. Säg dock den lycka som varar. En stark bedrift i all ära men även här finns det ju skavanker och snabbt kunde marknadsbedömarna konstatera att TV/Media-verksamheten har det riktigt tufft och kommer sannolikt bli svår att bli av med. Som om just det var något nytt.
För Volvos del är det i sin tur lägre orderingång samt frågetecken kring elektrifieringen av flottan som väcker frågor. Rekordhög lönsamhet samt utsikter om ny rekordhög utdelning väger plötsligt lätt när marknaden ser lägre vinster framför sig och dessutom risker för kostsamma investeringar i en helt ny teknisk plattform som eventuellt kan komma att behövas.
Jag vill förstås inte på något sätt förorda negligering av riskerna. Långt ifrån. Den globala konjunkturen som har varit stark kan mycket väl försvagas längre fram. 2024 kan därför mycket väl bli ett sämre vinstår än vad 2023 har varit och börsmarknaden nosar sig till sådant i förväg (se bara på svenska småbolag). Tittar man historiskt har marknaden aldrig missat en recession. Problemet är väl att den även flaggat för ett stort antal sådana som aldrig inträffat.
De två senaste åren kan lyftas som exempel här. Ända sedan räntekurvorna inverterades i USA har bedömarna tvistat om hur hård landningen skulle bli samt när den skulle inträffa. Idag, drygt ett och ett halvt år senare lyser recessionen fortfarande med sin frånvaro. Det bör dock påpekas att inverteringen i sig inte är någon tajming indikator. I normalfallet kan det nämligen dröja allt från 6 till 24 månader innan recessionen blir ett faktum i spåren av en sådan. Har indikatorn rätt borde det bli en recession i USA under det kommande halvåret. Rätt eller fel? Vi får väl vänta och se.
Stalltipset bland ekonomerna just nu är att åtminstone hårdlandningen uteblir. Det faktum att FED själva kalkylerar med att räntan kommer att sänkas nästa år med åtminstone 0,5% innebär att man förväntar sig att ekonomin försvagas. Önskescenariot bygger på en så kallad mjuklandning eller mild konjunkturnedgång i syfte att stävja inflationsutvecklingen. För till skillnad från läget i Europa (och i synnerhet Sverige som troligtvis redan befinner sig i en recession) tuffar ekonomin på förvånansvärt bra. Är det någonstans som de globala bolagen ser svaghet är det just i Europa.
Problemet är väl att FED har en historik av att inte nöja sig förrän något har brustit. Man brukar helt enkelt höja lite väl mycket vilket i det här fallet dessutom sammanfaller med att man gjort det på rekordkort tid. Inom loppet av 1,5 år har räntan höjts med drygt 500 baspunkter vilket, en förändring som är svår att anpassa sig till. Höjningar i sig har behövts men skulle förstås ha inletts betydligt tidigare än vad som nu blev fallet (samtidigt som stimulanserna skulle tagits bort snabbare).
Allting är förstås enkelt när man har facit. Att envisas med att höja räntan ytterligare för att kyla av ekonomin känns dock kontraproduktivt i det här skedet när inflationen är på väg ned. Oljeprisstegringen i all ära men faktum är att i septembers inflationsrapport var energipriserna faktiskt en deflatorisk kraft (oljepriset stod nämligen högre året innan) och lär så förbli även i oktober om inget oförutsett inträffar under närmaste vecka. Mellanösternoro till trots.
Recessioner utmålas ofta i nattsvarta färger. Med viss rätt förstås (se bara på Sverige idag) men tillståndet varar i regel inte alltför länge. Det kan vara värt att känna till för svenskt vidkommande. Som om inte det vore nog brukar man även säga att det är vägen ur recessioner som är den allra bästa perioden i aktiesammanhang. Ska man välja mellan recession och finanskris av något slag är valet därför givet. Det senare kan bli aktuellt om inte centralbankirerna tillåter ekonomin att anpassa sig till (av dem) hastigt förändrade förutsättningar.
